008

Maru visste inte vad som väckt honom. Kanske ett ljud, eller en rörelse. Han höll sig stilla och lät ögonen vandra för att upptäcka den eventuella faran. Diskret försökte han skaka liv i kroppen. Kylan hade gjort lederna styva och de rörelser han lyckades åstadkomma skapade vågor av smärta. Där var ett ljud. Ett svagt skvalande följt av en tillfredsställd utandning och en brakskit. Bara någon som tvingats upp av naturbehoven. Maru andades ut och vågade lägga ifrån sig bräckjärnet för att massera stelheten ur sin sömndruckna kropp. Ljudet avtog och ut från skuggorna stapplade en man tillbaka till sitt nattkvarter. Mannen öppnade bryskt dörren till en av barackerna och möttes av gormande rop om att stänga dörren och hålla käften. Det dröjde inte länge förrän två andra kom ut, ilsket muttrande, påminda om sina egna blåsor. Solen var på väg att gå upp och Maru kände hur chansen att lyckas somna om minskade för varje minut. Dagen kunde lika gärna börja nu.
   Bakom husknuten klämde han ur sin egen morgonurin. Mörkt gul, på gränsen till orange. Konsistensen påminde närmast om snor, de sista dropparna hängde envist kvar vid mynningen. Utan något att äta fick han nöja sig med en liten mun vatten ur flaskan för att skölja bort sömnens smak.
   Det var fortfarande nattvakten som stod vid stora porten, kanske var det tidigare än han trott? De följde honom uttråkat med blicken när han passerade mellan dem. Maru blev alltid lite nervös bland vakter även när han inte gjort något. Utanför palissaden hade en handfull grupper slagit läger. Nära men ändå tydligt avskilt från varandra. Antingen hade de inte råd eller lust att betala sig in i lägret, eller så hade de blivit utslängda under kvällen. Flera av dem sov, andra följde Maru med utforskande och avundsjuka blickar. En man med kortsnaggat hår och slitna, smutsiga kläder tog sig på fötter, joggade fram för att genskjuta Maru och började gå vid hans sida.
   'Tjena! Jag heter Rag. Bor du här omkring, eller är du nykomling som vi?'
   Maru kände instinktivt att han inte ville prata med mannen, han var för trött för att orka bråka.
   'Bor här, ja det gör jag, här...' mumlade han osammanhängande i hopp om att få vara ifred.
   'Jättebra, super! Du förstår, det är så att jag och mina två kamrater där borta kom hit sent igår, och vi skulle behöva hjälp av någon som kan trakten. Vad säger du, vi har stora vinster inom räckhåll, mer än vi kan bära, och skulle verkligen behöva din hjälp.'
   'Tyvärr, har inte tid.' Maru skyndade på stegen för att indikera sin ovilja.
   'Tänk nu på vad det är du tackar nej till, det är säker förtjänst vi pratar om.'
   'Tack för erbjudandet, men jag har som sagt inte tid. Ni hittar säkert någon annan.'
   Maru andades ut när Mannen stannade och lät honom gå vidare ensam.
   'Ta inte för lång tid på dig att ångra dig!' ropade Rag efter honom. 'Vi sticker så fort vi har hittat någon!'
   Maru skyndade sig att komma in i bland skogens skyddande träd för att slippa vara fokus för allas blickar.

007

Ögonen vande sig vid skymningen, han märkte inte hur den smög sig på honom förrän det började prassla allt mer omkring honom av alla nattdjur som långsamt vaknade ur sin slummer. Han ökade på stegen, ville inte fångas i skogen efter mörkrets inbrott. Kloka undvek skogen för att slippa springa på någon av dess innevånare.
   I de mörka skuggorna fick trädens grenar ett allt mer skräckinjagande utseende. Välkända stigar ledde honom fram, utan dem skulle han aldrig kunna navigera i det svaga ljuset.
   Det blev allt svårare att bedöma vad som fanns på stigen, synen spelade ideligen spratt. Han trampade fel gång på gång och hoppades innerligt att det inte fanns några fällor för ett byte i hans storlek gillrade längs stigen. Bakom sig hörde han på avstånd vildhundars skällande som fick hans hjärta att öka takten, men han tvingade sig att hålla nere tempot för att inte blint rusa fram genom skogen. Mellan träden skymtade han ljuset från en öppen plats. Det måste var hygget kring Vattentornet. Skogens ljud tycktes sluta sig kring honom och han kostade på sig att springa den sista biten mot friheten från trädens fängelse. Det värmande skenet från eldarna som lyste upp tornet välkomnade honom ut från grönskan och fick pulsen att sjunka till normala nivåer. Han saktade ned sina steg upp för backen mot grinden och försökte utstråla lugn och världsvana. Dagens brist på byte gjorde sig påmind och försvårade hans försök att se professionell ut. Vakterna såg på honom med ointresse och Amric i luckan verkade måttligt förtjust att slita sig från sina räkenskapsböcker.
   'Vad har du?' frågade han med uttråkad röst.
   Maru lade fram patronhylsorna som var dagens enda tillskott, och saktade ned sina rörelser i en fantiserad förhoppning att just sådana hylsor skulle vara ovanligt värdefulla, att de skulle räcka till inträdet så han skulle slippa ta av sina besparingar.
   Amric slängde en föraktfull blick på dem.
   'Skojar du?'
   'Nej, nej,' svarade Maru snabbt, 'det var bara det jag hade nära. Här ska du se.'
   Ur innerfickan plockade han andaktsfullt fram en tygbit som var lindad runt en sliten Alvedonkarta. Två tabletter var kvar, båda med hela inkapslingar. Den ena var krossad till ett fint pulver men den andra såg bra ut. Vintern hade varit lång och tärt på resurserna, tabletterna var det enda han hade kvar i sitt förråd. Det bar emot att använda dem, men det var till ett sådant här tillfälle han hade sparat dem.
   'Vad har vi för skräp här då?' frågade Amric.
   'Försök inte, vi vet båda att det är Alvedon.'
   Om det var något Maru tackade sin mamma för så var det att hon lärt honom läsa. Utan det hade han nog inte överlevt på egen hand. Den som inte kunde läsa på förpackningar och förstå vad det var höll alltid Svarte Petter vid köpslående.
   'Ja, ja,' grymtade Amric och granskade tabletternas inkapsling. 'Den ena är schyst, men den andra är ju helt krossad.'
   'Den funkar lika bra ändå,' försökte Maru.
   'Inte lika bra,' fastslog Amric bestämt. 'Tablettkartan räcker, du kan behålla hylsorna.'
   'Skojar du, en tablett är mer än nog för inträde!'
   'Det här är inte mycket mer än en tablett. Och dagtid kanske jag skulle hållit med dig, men priset stiger när natten kommer.'
   Som på beställning hördes ett avlägset ylande. Maru försökte spela dum, att han inte förstod att priset steg på kvällen, men kände att hans ansikte avslöjade honom. Amric log när han kände att hans poäng gick fram.
   'Men jag ska vara schyst, du får en potatis i växel.' Amric log mot vakterna som gav till ett trött skratt till svar.
   'En?! Tio känns mer rimligt.'
   'Tio? Dröm på. Du får två, men då är det jag som går back.'
   'Säkert! Du har aldrig gått back på en affär i hela ditt liv.' Maru hoppades att hans aggressiva smicker skulle få Amric att mjukna.
   'En, två potatisar,' sa Amric och radade upp två små smutsiga knölar framför sig på bordet.
   'Kallar du de där ärtorna för potatisar? Det går minst tre sådana på en normal potatis!'
   Amrics ögon smalnade, och han lade till ytterligare en potatis.
   'Tre, det är mitt sista bud.'
   'Säger du fyra så har du en affär.' Maru kände att han inte skulle kunna pressa Amric så mycket längre, och han ville vara säker på att få med sig något.
   'Taget, men då behåller jag hylsorna.' Amric plockade fram en fjärde potatis, rafsade ihop de tre andra och tryckte dem i Marus hand. Maru var på väg att vända sig mot grinden, men något kändes fel.
   'Hallå, vi sa fyra potatisar, det här är en sten!'
   'Hey, det är inte mitt fel om du inte kan se skillnad på en sten och en potatis.'
   'Men det är ju just det jag kan!'
   'Du fick se varorna, du godkände affären. Finns inget jag kan göra.' Amric slog ut med händerna som för att visa hur lite han kunde påverka.
   'Det fick jag inte alls, du la till den fjärde i efterhand. Fyra potatisar ska jag ha, jag fick bara tre!'
   'Sluta slingra dig, ge grabben hans potatis så vi kommer vidare någon gång.'
   Maru hoppade till av kvinnorösten bakom honom som avbrutit deras samtal. Han hade inte märkt när hon kommit, och nu stod hon alldeles bakom honom. En gammal kvinna med långt grått hår uppsatt i en stram hästsvans, men hon såg farligt stark ut trots sin ålder. Under hennes långa mörka rock skymtade en kevlarväst och annan proffsig utrustning. Det dunkla ljuset till trots hade hon på sig solglasögon som reflekterade elden och fick henne att se, om möjligt, ännu hårdare ut. Han hade sett henne förut, hon var en av legoknektarna som hyrde ut sina tjänster till de i lägret som hade råd. Marus instinkter ville få honom att stiga åt sidan och lämna plats för henne, men Amric verkade få samma vibbar och slängde muttrande över en fjärde potatis till Maru, som nickade ett tyst tack till kvinnan och gick in i lägret. Han valde att behålla potatisstenen. Inte för att han skulle våga försöka lura någon med den, men Amrics möjligheter att blåsa nästa person hade i alla fall minskats lite. Fyra små potatisar, det var inte mycket. Men det var i alla fall någonting. I långsamma sippar tömde han i sig det sista ur vattenflaskan. Vatten måste han ha, det var en potatis. Tre potatisar kunde ge tak över huvudet eller mat, men inte både och. Han försökte gissa nattens väder på den mörka himmelen. Det såg inte ut att bli oväder, men mycket kunde hända under en natt. Magen lade sig kurrande i det inre samtalet och hela kroppen verkade stå bakom den. Mat fick det bli. Alltid gick det att hitta något skrymsle att sova i.
   Ett femtiotal människor rörde sig mellan de olika stånden där försäljare skrek ut sina erbjudanden. Doften av nygjord tvål och tandkräm stack ut bland röken från de många eldarna. Lyxprodukter, Maru skulle inte ens köpt dem om han haft råd. Stånden hade samma varor som alltid, det lilla nya som dök upp gick ofta åt snabbt. Maru kände igen ett par skor som hängde i Mikas stånd. Han hade sålt dem till henne för en skruvmejsel och en burk makrill för några månader sen. Nu kostade de det tiodubbla. Skorna hade varit för små för honom, men det var bra skor så för rätt köpare var priset inte orimligt. Att hitta rätt köpare, det var avgörande. Maru väcktes ur sina tankar av en röst som glidit upp tätt bredvid honom.
   'Något för att koppla av, sätta fart eller komma bort?'
   'Nej Fisken, jag vill inte ha droger idag heller. Och du håller dig borta från mina fickor!'
   Fisken var en kortväxt, finlemmad man med långt stripigt hår, som ständigt gav ett fuktigt intryck. Han flackade med sina utstående ögon och höll upp tomma händer för att visa sin oskuld.
   'Okej, okej, ingen fara, inga problem!'
   Fiskens darrande händer visade hur förtjust han var i sina egna varor och att han inte verkade ha något bra att erbjuda idag. Inte för att Maru skulle köpt av Fisken ens om han hade haft råd. Maru förstod inte de som drogade sig i det öppna utan någon som vakade över dem. Hade de tur blev de bara rånade.
   'Ta det lugnt. Du skulle ändå inte hitta något i mina fickor.'
   'Jaså, jaså, död dag där ute?'
   'Tvärt om, allt för livlig. Sprang både på Lois folk och ett gäng KFD.'
   Fiskens ögon vidgades. Maru förundrades att de kunde bli större utan att falla ur sina hålor.
   'KFD?'
   'Mm.' Maru njöt av att kunna imponera. 'Lyckligtvis stötte de på varandra, och jag kunde hålla mig utanför.'
   'Så bra, så bra, det var ju tur för dig, tur i alla fall.' Fisken hoppade från ena foten till den andra, som om han stod och dansade, men utan att verka medveten om det. Maru undrade vad han petat i sig idag.
   'Har det hänt något nytt här i lägret?'
   'Inget nytt, inga nya. Här är allt nytt gammalt, haha! Gänget som stack igår kom iväg, vägvisaren kom tillbaka utan dem. Snart är det väl bara du och jag kvar här, haha! Nej, måste rusa. Affärer att göra – sinnen att förstöra, haha.'
   Fisken fortsatte skrattande för sig själv medan han kryssade genom folkmassan i jakt på fickor att tömma – med eller utan ägarnas medgivande. Maru kontrollerade att han hade kvar sina potatisar.
   Dofterna från det grillade köttet som snurrade på sina spett i några av matbodarna sökte sig in i hans näsborrar, och han drog girigt i sig dem. Det var ett självplågeri, han visste att han inte hade råd, men med slutna ögon kunde han drömma sig bort några sekunder. Munnen vattnades och magen slog volter av förväntan. Men när han öppnade ögonen stod han fortfarande där med sina fyra potatisar. Nedstämd gick han bort till vattenförsäljaren och fyllde på sin vattenflaska. En potatis räckte nästan till hela flaskan.
   En skarp smäll fick honom att hoppa till, och hela lägret tystnade. När han vände sig om såg han Age, en av lägrets snålaste diversehandlare, med en tvåpipig hagelbössa riktad mot en man som låg stilla med ansiktet ned i marken.
   'Han stal från mig! En av mina finaste knivar!'
   'Flytta på er!' Två vakter med dragna vapen trängde sig fram genom den intresserade folkhopen som ville se skådespelet.
   'Han stal från mig!' upprepade Age till vakterna och hängde sin bössa på axeln. En av vakterna gick fram till kroppen och petade på den med foten. När inget hände välte han över den på rygg och satte sig på huk bredvid. Det var ingen Maru kände igen. Kanske någon nykomling Fisken missat, som inte visste hur det gick till i lägret.
   'Död,' sa vakten kort.
   'Vad stal han?' frågade den andre vakten.
   'En kniv. Riktigt fin. Svart, med svart slida. Taggad rygg.' Age slickade sig om munnen och verkade överväga att lägga till något som mannen kunde ha stulit, men hans nerver verkade inte hålla för det. Han vände sig mot sin son som stod i ståndet.
   'Saknas något mer?'
   Age junior tog god tid på sig, men till slut svarade han att det inte gjorde det.
   Vakten vid kroppen vittjade den och hittade mycket riktigt en kniv som stämde in på beskrivningen.
   'Där är den, där är min kniv! Det var ju det jag sa!' utbrast Age med glädjen hos en förälder som återfått ett förlorat barn. 'Den bästa kniven som kan köpas, vass som tusan och behöver nästan aldrig slipas! Första klassens vara, som allt hos Age!' Det gällde att passa på att göra reklam när folk lyssnade.
   Vakten vid kroppen räckte kniven till sin kollega och nickade diskret.
   'Kan någon gå i god för vad som hände?' frågade vakten som nu höll i kniven.
   'Ja, jag kan. Jag såg allt,' sa Najd som hade ståndet bredvid Ages. 'Det gick till precis som han sa, inget bråk dem emellan. Bara en jävla tjuv.' Han spottade mot kroppen för att visa sin avsky, men stelnade till när loskan med en hårsmån missade den knäböjande vaktens känga.
   'Finns det någon som tar ansvar för den här mannen och hans handlingar?' Fortsatte den andre vakten utan att ta notis om spottet.
   Ingen sa något. Om mannen hade haft vänner så var det ingen av dem som vågade eller ville erkänna det nu.
   'Här har du stöldgodset tillbaka.' sa vakten och lämnade över kniven till Age.
   'Och mina kostnader då?'
   Vakten tog loss en hagelpatron från sitt bälte och slängde över den till Age.
   'Å Hertigens vägnar tackar jag dig för din rättrådighet, och för att du gjort lägret till en tryggare plats för oss alla. Som tack tar vi hand om kroppen utan extra kostnader för dig.'
   Vaktens leende gjorde klart att det inte fanns något mer att tillägga. Han vände sig till sin kollega och tillsammans bar de bort kroppen till vaktområdet. Age kontrollerade patronen innan han laddade den i bössan, muttrade att det var bättre förr medan han gick tillbaka till sin butik. Skådespelet var över och människorna började åter röra på sig och sorlet återupptogs.
   Maru satte sig ned i en avskild vrå och gick igenom sin slitna ryggsäck för att se om han hade någon utrustning som han kunde vara villig att skiljas ifrån. Bändjärn, skruvmejsel, kniv, matburk, sked, vattenflaska – alla slitna och för honom värda tiofaldigt vad någon skulle vara villig att betala. Och han behövde dem om han ville göra några förtjänster i framtiden. Egentligen behövde han en ny ryggsäck. Den här hade alltid varit för liten, och bändjärnet höll på att äta sig ut genom den nötta bottnen. En gång hade ryggsäcken varit blå, men nu var den smutsigt brungrå. Som allt annat. Det var i alla fall en fördel, den smälte in i omgivningen.
   Två av potatisarna gav en liten skål soppa. Han åt med andakt och tänkte först spara den sista potatisen, men hungern tog överhanden och han gnagde i sig den innan matburken slickades ren. Det var det. Han gick några varv i lägret, stämningen hade blivit allt mer uppspelt när brännvinet började verka hos de som hade råd. En grupp människor rörde sig längs huvudgatan, anförda av Hertigens son Ramal som höll sin stora hund Manglaren i ett stramt koppel. Människorna i deras väg föll åt sidan för att sedan sluta upp bakom när de passerat. Alla ville se vad som skulle hända ikväll. Manglaren sökte sig fram till en av matbodarna och gav skall. Leto som hade boden gav Ramal ett stelt leende, medan de andra matförsäljare andades ut – de hade sluppit undan den här gången. Ramal plockade nonchalant åt sig ett spett med tre grillade kaniner och slängde dem en och en i vida bågar åt sin best. Betalning var det inte tal om. Manglaren slet med dödandets glädje kropparna i stycken och slukade dem med slarvig glupskhet. Maru, och många med honom, såg längtansfullt på kaninbitarna som flög från bestens mun. Maru var för stolt för att böja sig ned och äta resterna från ett djurs skrovmål, men det fanns de som inte hade sådana spärrar. En kvinna sträckte sig efter resterna av ett kaninben som landar framför hennes fötter, och direkt gjorde Manglaren ett utfall mot henne. Hon föll baklänges med besten hängande över sig i det spända kopplet. Ramal och hans vänner skrattade, och hela lägret föll in och skrattade med dem. Även kvinnan med hunden över sig skrattade tillgjort med ögonen fulla av skräck. Det här var varken första eller sista gången. Ibland släppte Ramal kopplet. Idag gjorde han det inte. När gruppen skrattat klart och fortsatt sin triumfvandring genom lägret dök flera av åskådarna till marken och försåg sig av kanindelarna. Kvinnan satt kvar och snyftade tyst för sig själv.
   Maru drog sig tillbaka till grinden och gömde sig bakom en av bodarna. Där var det inte mycket rörelse såhär dags, och närvaron av vakterna gjorde att folk höll sig lugna. Han knöt fast ryggsäcken runt midjan, drog jackan tätt omkring sig och var beredd med bändjärnet i händerna. Morgondagen kanske blev bättre.

006

När han kommit en bit in i skogen sköljde vågor av frustration genom kroppen. Frustration över hur dagen förspillts till ingen nytta, över hans feghet, hans hjälplöshet och oförmåga att agera. Utan att tänka slog han av torra grenar på träden han passerade och var tvungen att sätta sig ned för att lugna nerverna och sluta föra så mycket oväsen. Hans mage gjorde sig åter påmind, trots det han nyss fått uppleva. Tiden hade runnit iväg, men han måste äta för att orka tillbaka till lägret i tid. En rå potatis var det han hade kvar från igår. Med tummen skrapade han bort det mesta av jorden innan han bet små bitar som han noggrant tuggade och sög saften ur innan de svaldes. Den mjöligt syrliga smaken spred sig i munnen och fick saliven att rinna till. Men allt för snabbt tog potatisen slut och lämnade honom med en besk smak längst bak i munnen. Det var inte mycket, men bättre än ingenting. Han mindes dagar då han inte haft något alls att stoppa i sig. Potatisens eftersmak sköljdes ner med små klunkar ur vattenflaskan.
   Om han bara kunnat jaga, så enkelt det hade varit. Aldrig behöva gå hungrig, alltid ha något att sälja. Men för att jaga krävdes kunskap, tålamod och utrustning, och han hade inte något av det. Han hade försökt imitera de snaror han hittat i skogen, men utan framgång. Hans fällor blev alltid klumpiga och fula, det var lätt att förstå varför inga bytesdjur kunde luras att gå i dem. Många var de gånger han slängt avundsjuka blickar på jägarna när de återkommit till lägret med fåglar och smådjur i klasar, ibland med ett helt rådjur över axlarna. Det verkade så enkelt. Men det fanns förstås dagar då även de kom tillbaka tomhänta.
   Han följde de vindlande stigarna genom skogen för att slippa komma i närheten av stridsplatsen, ville inte ses som en utmärglad asätare som strök kring större rovdjurs byten i hopp om att få en smula. Även om det var just det han var. Han höll ögonen öppna efter tecken på faror eller möjliga förtjänster, men ingenstans såg han färska spår efter människor. Det var det vanliga, få rörde sig i skogen när den varken hade bär eller svamp att erbjuda. Han passerade ett vattendrag, men tyckte det luktade unket och vattnet hade en bitter bismak. Det syntes inte vad som förpestat det, var inte värt risken att chansa. Han tog lite vatten ur sin flaska för att skölja ur munnen. Det bar emot att spotta ut de dyra dropparna.

005

Det rytmiska ljudet av en grupp människor som skrek ramsor i marschtakt hördes längre fram och väckte honom ur hans grubblande dagdröm. Maru såg ingen på vägen, men ljudet var tydligt på väg mot honom. Det gick inte att höra vad det var som ropades, men det var något bekant över rytmen. Han egna fötter föll in i takten medan han trevade i minnet för att komma ihåg. Mitt i steget nådde tanken fram – KFD! Han slängde sig ned i diket och kröp genom gräset mot träden som växte intill vägen. En blick längs vägen kostade han på sig innan växtligheten helt hindrade honom. Några människor kom från en sidoväg och hade svängt i riktning mot honom. Han kröp in bland träden och gömde sig under en stor gran. De täta grenarna tillsammans med det höga gräset dolde honom, men han kunde fortfarande se vägen genom gliporna. Han förbannade sitt val av gömställe, men vågade inte försöka ta sig längre in i skogen nu. Risken att de skulle hitta honom om han rörde sig var för stor. Hade de inte redan sett honom kanske de inte skulle upptäcka honom när de passerade. Om de inte hade hundar. Han ryste till, ville inte ens tänka i de banorna. Den enda chansen var att ligga still och inte dra till sig deras uppmärksamhet. Han vågade knappt andas, hjärtslagen reflekterades mot marken och ekade tillbaka in i hans bröstkorg i otakt med rösterna som kom allt närmare.
   'Kill! Fuck! Die! All you get from life! Kill! Fuck! Die!'
   Maru hade aldrig kommit så här nära KFD tidigare, men han kände till dem. De var löst sammanhållna gäng med själlösa monster som drev igenom landet och tog eller förstörde allt och alla de kom åt. Om du inte dödades direkt våldtog och plågade de dig tills inget liv fanns kvar. Det enda sättet att klara sig var att bli en av dem. Maru hade hört skräckhistorier om hur överlevande efter deras anfall erbjudits att bli medlemmar. De som tackat ja hade tvingats våldta och döda andra överlevande, sedan hade de misshandlats så hårt att de förlorat medvetandet. Om de återhämtade sig så fick de ”KFD” inristat i pannan för att visa att det var allt livet hade att erbjuda, att de nu var bundna till gänget för resten av livet. Vilket ofta inte var så länge. 
   En man klädd i kroppsskydd av metall och läder och med en machete vilande på axeln passerade på vägen. Maru borde tittat bort för att synas mindre, men vågade inte släppa vägen med blicken. Han räknade till fem stycken KFD och tre slavkvinnor nedtyngda av packning. Det var bara en liten grupp, men kunde ändå göra stor skada på ett oskyddat samhälle. De verkade inte ha upptäckt honom, de väsnades lika mycket som förut och fortsatte längs vägen.
   Maru låg kvar under granen med sinnena på helspänn och tryckte ned flyktkänslorna som bubblande inom honom. Han skulle inte göra misstaget att resa sig för tidigt i tron att kusten var klar bara för att springa rakt i armarna på eftertruppen. Inte igen. Egentligen hade han inte tid att vänta, dyrbart solljus slösades till ingen nytta. Annat då än att hålla honom vid liv påminde han sig själv. Han hade ju inte haft något mål med sin vandring sen det visat sig att Lois grupp hade ockuperat indutrin. Tanken studsade till. Lois. Vägen Maru kommit på, den väg KFD följde, hur långt bort var Lois manskap? Tio minuter? När som helst borde de stöta på varandra. Som de väsnades skulle Lois vakter ha tid att förbereda sig. Men de skulle inte lämna sitt område, så om KFD retirerade skulle Lois inte följa efter. Då kunde monstren vara på väg tillbaka mot honom igen.
   Marus tankar bröts av ett fjärran skott som ekade genom luften. Ett gevär, förmodligen vaktposten Maru såg tidigare. Ett skott till, och ytterligare ett tätt inpå. Ett kort smatter av automateld och sedan tystnad. De skarpa smällarna hade tystat alla skogens ljud, det enda som hördes var vindens spel i trädkronorna. Maru undrade vad som hänt. Alla kunde vara döda. En våghalsigare sökare hade följt efter i hopp om att båda grupperna skulle ha ihjäl varandra, och sedan tjänade multum på utrustningen. Men det gällde att alla var döda, eller att du var redo att slutföra jobbet. Även om Maru haft mage för det hade han aldrig vågat visa sig på stridsplatsen. Den som står med blod till knäna ser alla okända som fiender. Våghalsiga kunde vinna mycket, men de blev sällan långlivade. Överlevde gjorde den försiktige. Förutsatt att den hittar något att leva av.
   Skrapande steg hördes längs vägen, ljudet av någon som sprungit sig utmattad men ändå tvingade sig framåt. En av bärarna han förut sett passera kämpade sig fram längs vägen. Packningen hade hon slängt från sig, men hon såg fortfarande ut att vara nedtyngd av den. Stegen var stapplande, men ändå fortsatte hon. Just när hon försvann ur Marus synfält kom ljudet av hennes förföljare inom hörhåll. Det var samma röster som han hört när de gått åt andra hållet. Maru blev rädd att kvinnan skulle söka skydd bland träden och leda förföljarna till honom. Men hon bara fortsatte på vägen som i trans, som att hon inte märkte hur de närmade sig. Det var bara två stycken KDF kvar. Maru hoppades att resten hade gått åt i striden. En av dem höll handen tryckt över ett sår på högeraxeln, men båda verkade vara på gott humör. De skrattade och ropade glåpord efter kvinnan. Maru kunde höra när de till slut hann ikapp henne, tacksam att han slapp se. Om han bara haft ett vapen hade han kunnat göra något, men nu låg han bara kvar. Han blundade och tryckte händerna mot öronen för att stänga världen ute, men hur han än försökte kunde han inte hindra ljudet från att ta sig in och illustrera vad som hände.
   Det kändes som att det gått en evighet innan de var färdiga och han äntligen hörde deras röster avlägsna sig. Han väntade en lång stund och sedan väntade han lite till för att vara säker på att de var borta. Han torkade tårarna han inte känt att han gråtit och kröp långsamt fram ut sitt gömställe. Ingen levande varelse syns till. En bit bort på vägen låg den sargade kroppen av kvinnan. Han gick långsamt fram till henne för att se om det var något han kunde göra för henne, men hennes livlösa ögon tillsammans med allt blod gjorde klart att det var allt för sent. Hon hade inga fickor att vittja, så han gjorde det enda han kunde och släpade bort hennes kropp från vägen och la en fallen gren över henne. Hans läppar formade ordet förlåt, men hans röst gav inte ifrån sig något ljud. Han kände sig tom inuti. Det fanns ingen energi för sökande idag. Med tunga steg begav han sig in i skogen för att ta sig tillbaka till Vattentornet.