004

Solen hade passerat zenit när hans mål kom i sikte. Marus mage klagade på bristen av innehåll men den fick finna sig i situationen. Försiktigt tog han en mun vatten från sin flaska för att blidka kroppen. Han vek in på avtagsvägen mot industriområdet, men stannade snabbt vid synen av två vakter som blockerade hans väg. Den ene var beväpnad med en pilbåge, den andre hade ett jaktgevär i händerna. Båda var väl bepansrade med skydd för ansiktet som hindrade identifiering. Men Maru kände väl igen deras färger. Rött och gult på brun bakgrund – Lois. Den störste sökarbaronen i området. Inne bland byggnaderna bakom vakterna kunde Maru se flera människor i rörelse. Det ryktades att de var över hundra stycken som jobbade för Lois. De gånger Maru haft långa perioder med dåliga byten hade han lekt med tanken att ansluta sig till en sökarbaron, men lyckan hade alltid vänt till det bättre innan han hunnit omvandla tanken till handling. Att vara en del av en sådant stall gav en säker men låg inkomst och en trygg men ofri tillvaro. Det var många munnar som skulle mättas och du var tvungen att stiga högt i hierarkin för att få något att säga till om. Ingen blev rik hos en sökarbaron, i alla fall ingen som Maru.
   'Vart tror du att du är på väg?' frågade vakten med pilbågen, och justerade pilen som låg färdig på strängen. 
   Maru förvånades först av att det var en kvinnas röst, men när han tittade närmare såg han att det fanns kvinnliga former under kroppsskydden. Den andre vakten sa inget men la sin hand på enhandsyxan som hängde från bältet. Maru höll urskuldande upp sina tomma händer för att visa sina fredliga avsikter och försökte klämma fram ett leende.
   'Förlåt, gick visst fel. Jag har inget otalt med Lois, vill inte ha det heller.'
   Den kvinnliga vakten gav ifrån sig ett muttrande ljud som Maru inte kunde urskilja, men han hoppades att det innebar att han kunde gå. Han backade några steg innan han vände sig om och kunde låta ansiktet visa vad han kände. I ögonvrån kastade han avundsjuka blickar mot området som nu tycktes svärma av Lois sökare. De skulle plocka stället helt rent. Maru strök det från sin lista över områden med potential, det fanns ingen anledning att återvända hit. Det började bli långa vandringar för att ha en chans till byte med något värde om han ville hinna tillbaka till Vattentornet innan det var helt mörkt. Maru gick igenom vad han hört kvällen innan att handelsmännen var ute efter. Vapen, medicin och mat var alltid gångbart, men det stötte du inte på så ofta nu för tiden. Kläder kunde ge förvånansvärt bra förtjänst, men då gällde det att hitta rätt köpare. En pratare hade nämnt att någon var ute efter byggmetall, men Maru hade inte resurser för ett sånt jobb, så han hade inte betalt för att få mer information. Det kanske var det Lois var ute efter? Maru fortsatte planlöst längs vägen utan något bra mål för ögonen. Han fick nog vara glad om han slapp komma hem tomhänt.

003

Maru stannade i skogsbrynet vid vägen och tog god tid på sig att spana efter hot. Inga människor som han kunde se i alla fall. Han höll sig dold en stund till för att försäkra sig om att kusten var klar innan han försiktigt lämnade skogens trygghet. Den hårda asfalten kändes ovan under hans slitna sulor. Vägen kantades här och var av renplockade bilvrak som han sicksackande försökte undvika. De hade ibland innevånare och han ville inte råka väcka någon.
   På avstånd såg han en blodpöl bredvid en av bilarna. Han frös i steget och lyssnade intensivt efter tecken på att dess skapare fortfarande befann sig i närheten. När allt han hörde var tystnad avancerade han försiktigt mot bilen. Bredvid fläcken låg fyra slitna niomillimeters patronhylsor.
   'Du hade i alla fall något att försvara dig med,' muttrade Maru för sig själv medan han samlade ihop hylsorna. 
   De var välanvända, men gick nog att ladda om några gånger till. Om vinnarna inte brytt sig om hylsorna kanske det fanns mer de låtit ligga. Maru gick runt bilen och hittade som väntat kroppen i diket. Det var en oskriven regel att man inte lät kroppar ligga hur som helst. En människas väg till en renäten benhög ville ingen se. Kroppen var en man i Marus ålder. Den var avklädd och illa tilltygad av djur och insekter. Han hoppades i alla falla att det inte var människor som gjort de skadorna. Någon hade i alla fall hunnit före honom och befriat den döde från hans tillhörigheter. Lika bra det, Maru hade inte sett fram emot att plundra ett lik. Längre bort längs vägen hittade han en ensam patronhylsa från ett gevär under en av bilarna. Här pryddes asfalten inte av några nya fläckar.

002

När Maru kommit tillräckligt långt bort från lägret klev han av stigen. Gömd bakom ett träd stod han orörlig och lyssnade. Inga röster, inga fotsteg. Bara vindens sus och enstaka ljud från fåglar. Ingen väsande andning från sjuka djur eller människor. Han hatade de här tillfällena. Dold av ett buskage drog han ned byxorna, hukade och släppte ifrån sig. Det kändes att hans mage inte var nöjd med det lilla den fick. Så snabbt som möjligt avslutade han bestyret och rengjorde sig med det naturen hade att erbjuda. Han sparkade lite löv och kvistar över spåren från hans avstickare innan han fortsatte på stigen.

001

I
VATTENTORNET

Maru hade tappat en tand till under natten. Han märkte det inte först, kinden hade bedövats av trycket från den, men när han gäspade kändes det hur något skavde mellan kinden och käken. Försiktigt kände han med tungan på de övriga och försökte räkna dem. Tjugofem eller tjugosex, det blev olika resultat var gång han räknade. Ingen av dem verkade sitta löst i alla fall. En klen tröst, han hade inte märkt något konstigt med den han nu hade i sin hand. Han vände och vred på den som om han hoppades hitta en omöjlig guldlagning, men någon sådan hade inte magiskt dykt upp.
   Hotellets luft var rå och kvalmig. Det kallades Hotellet, men en sovsal var närmare sanningen även om det också målade upp en allt för skön bild av de missfärgade träskivor som satts samman till en fönsterlös låda i lägrets utkant. Glipor i väggarna släppte in strimmor av ljus där damm och smuts dansade runt i luften. I två rader längs långväggarna låg nattgästerna, de flesta verkade fortfarande sova. Några snarkade och en gnydde ängsligt i sömnen. Det var trångt och luktade av instängd luft och smutsiga människor, men det var ett tak över huvudet. Och viktigare – det låg innanför palissaden.
   Så ljudlöst han kunde knöt han upp ryggsäckens band han haft runt sig under natten, kontrollerade att inget stulits och smög ut i den kalla morgonluften. Kisade i den lågt stående solens ljus och drog ihop sin krage runt halsen. Hans blick mötte den hos en okänd kollega som satt och slevade i sig det sista av sin frukost. De nickade i tyst samförstånd, båda medvetna om vikten av en tidig morgon. Maru kunde inte låta bli att slänga avundsjuka blickar på den andre sökarens utrustning. En kikare prydde bröstet på hans vindjacka och de många fickorna såg välfyllda ut. Från ryggsäcken stack en kofot upp – en riktig, inte bara ett järnrör med tillplattad ände som Maru hade. Bredvid kofoten syntes den nötta kolven av ett avsågat hagelgevär. Det här var en spelare i en helt annan division.
   Maru gick bort till Horsa som satt och putsade en smutsig och sliten armbandsklocka, säkert något han fått som betalning för en natt på hans hotell. Han såg upp när Maru närmade sig grytan och grymtade bifallande åt hans frågande blick. Maru försåg sig av klumpsoppan som förlorat alla sina klimpar redan kvällen innan. Men det kalla spadet var en bättre frukost än ingen alls. Framförallt var gårdagens rester gratis för den som betalt för mat och logi, och skött sig under natten. Maru hade för länge sedan tappat räkningen över hur många nätter han spenderat hos Horsa. Men att vara stamgäst gav inga fördelar. Den som inte kunde betala fick söka sig någon annanstans.
   Hans kollega hade ätit färdigt och var på väg ut ur lägret. Maru tog snabbt hans övergivna plats för att kroppsvärmen han delat med sig av till stenen inte skulle gå förlorad. Han skyndade att sleva i sig den blaskiga soppan för att inte tappa det lilla försprång han hade över de som kostade på sig en sovmorgon. Kanske hade någon av dem lyckats dagen innan. Kanske var det någon av hans rumskamrater som hade hittat lådan med persikokonserver han hade hört rykten om igår kväll. I så fall sov han säkert potatisbrännvinets tunga sömn. Den som är rik har råd att sova.
   Styrkt av den kalla soppan kontrollerade han igen att han hade allt med sig innan han begav sig mot lägrets utgång. Med sänkt huvud gick han förbi vakterna för att undvika problem, men de verkade inte notera honom. Säkerheten ut ur lägret var något helt annat än in. Den som gick ut skulle förmodligen återvända innan skymningen, och om du ville in så fick du betala. Direkt utanför grinden vek han av åt höger, öster ut. Han följde sin vanliga stig över kalhygget som omgav lägret och vände sig om flera gånger för att se om någon följde efter honom. Lägret låg som en krans runt det höga vattentornet som i ensamt majestät sträckte sig över den låga bebyggelsen innanför palissaden. Mörka skepnader uppe på tornet avtecknade sig mot himlen. Ingen kunde röra sig över hygget utan att tornet visste om det.
   När han kom in bland träden vågade han byta riktning utan att avslöja för hela världen åt vilket håll han var på väg. Vissa arbetade i grupp men Maru var en ensamspelare. Inga behov av samråd för alla beslut, ingen att dela med. Visst var du svag för dig själv, men ensam var det lättare att gömma sig eller fly från fara. Han föredrog skogen framför vägarna, där var det inte så många andra som rörde sig. För den som hade en vagn var vägen det enda stället att ta sig fram, så risken för överfall var desto större. Maru föredrog sin ryggsäck och det han kunde bära i händerna. Han fick kanske inte med sig lika mycket som andra, men rörligheten hade betalat sig åtskilliga gånger. På hans mentala karta fanns en gammal industri några timmar bort som inte var helt tömd senast han var där. Kanske var det hans tur att komma tillbaka som en rik man?