Tack

Tack till min kära hustru Sofie för att du står ut med att vara förste korrläsare och bollplank.

Tack till Anders och Sara T för att ni inspirerade mig att ta tag i mitt skrivande. 

Tack till Helga, Josefin, Patrik, Sara Å och alla andra skrivarkurskamrater som hela tiden gör mig bättre. 

Och tack till dig som läst det jag skrivit.

Jag håller i skrivandets stund på med ett nytt romanprojekt, men det är som hobbyförfattare svårt att hitta tid att skriva, så det kan dröja lite. 
På kjstjernstrom.se finns bland annat noveller, teatermanus och sångtexter för den som vill ha något att läsa under tiden.

117

Med ens var det tyst omkring dem. Maru kände en fot som petade honom i sidan.
   'Lever du?' frågade Kromm.
   Maru slog upp ögonen. Han var inte död. Smärtsamt satte han sig upp och försökte känna där han träffats. Lydia sträckte sig fram och han kunde känna hennes händer mellan skulderbladen. 
   'Du hade visst turen med dig,' sa hon, 'två träffar och båda tog rakt på västens skyddsplattor. Hur känns det, kan du andas?'
   Maru drog försiktigt in luft och fast det gjorde lite ont gick det bra. 
   'Jag tror det. Turen var att någon försett mig med bra utrustning.' Han klappade på skyddsvästens plattor med grimaserade illa när bröstsmärtan återvände. 
   'Ta det lugnt, du har nog några spruckna revben. Vi får ta och kolla det närmare när det är över.'
   Maru såg sig försiktigt om. Nova hukade sig bredvid Niman som låg på sidan och höll om sitt knä. Bassa luktade på Melas livlösa kropp. Alla ur de båda gängen var döda eller döende. Från sidan av vägen kom ett dussin personer med gevär i händerna. Flera bar Näslösas symbol.
   'Vad händer nu?' frågade Lydia.
   Kromm log ett brett leende.
   'Det beror på vad Nova har att säga.' Han vände sig till henne. 'Har de här två varit till någon som helst hjälp?'
   Nova såg på dem eftertänksamt. 
   'Jag kan inte påstå att de bidrog med någon fantastisk räddningsaktion, men om det inte var för dem hade vi nog varit döda vid det här laget.' 
   'Två liv för ett,' sa Lydia och reste sig upp. 'Bättre affär får Näslösa leta efter.'
   Kromm kliade på sin sneda näsa och såg ut att tänka.
   'Okej, jag antar att vi är kvitt. Jag hade hoppats att vi skulle hinna före, men du kan inte få allt du önskar.'
   'Bra,' sa Maru och lämnade över näsduken med Näslösas symbol till Kromm. 'Du kan ge tillbaka den här och stryka mig ur stora boken.' Han såg sig om bland kropparna. Så mycket grejer. 'Hur gör vi med deras vapen?'
   'Låt allt ligga,' sa Nova, som uppenbarligen var den som bestämde nu, 'så löser vi skuldfrågan. De hade ihjäl varandra.'
   'Bra tänkt,' sa Lydia, 'men vi tar våra grejer för att inte lämna några ledtrådar när Rööde väl kommer tillbaka. Vi var aldrig här, precis som ni inte var det. Hertigen av Vattentornet får ta den smällen.'
   Nova nickade med ett snett leende. Maru reste sig upp och plockade åt sig deras packning och vapen. 
   'Ju förr vi kommer härifrån desto bättre,' sa Nova och gruppen från Sjukhuset började röra på sig. 
   Kromm stod kvar och tittade på dem. 
   'Jag antar att ni förtjänar de här,' sa han och kastade två par solglasögon till Lydia, sen vände han sig om och följde efter Nova och de andra med Bassa bredvid sig. 
   Lydia tog på sig sina gamla glasögon. Det var som att hon förvandlades till sig själv igen. 
   'Lika bra att vi också kommer iväg,' sa hon, 'innan vakterna från Alhamn dyker upp.' 
   'Visst. Vartåt?' 
   Lydia såg sig omkring.
   'Tja, jag känner ingen större lust för vare sig Vattentornet, Sjukhuset eller Alhamn. Söder ut har Rööde folk i alla städer, och där emellan har jag en känsla av att det kommer bli stökigt den närmaste tiden.'
   'Vad finns kvar då?' frågade Maru och rättade till ryggsäcken.
   'Resten av världen. Ska vi ta kustvägen norrut? Med lite tur kanske vi hittar Klaos karavan. Han har förstånd nog att lämna ett blivande krigsområde. Och sen – ja det får vi se.'
   'Låter bra. Du leder.'

*   FIN   *

116

Maru kvävde ett skratt, så absurt var det. Nova, den som var värd mest av dem, var den ingen ville ha. Men om gruppen splittrades skulle hans och Lydias chanser att klara sig minska drastiskt. Om de hade förts med Nova förbi sjukhuset skulle hon känts igen och de kunde räddats. Men om hon försvann med Rööde skulle de inte ha något att komma med. Utan Nova skulle inte Näslösa lyfta ett finger för deras skull, tvärt om. 
   Han kunde berätta för Mela vem Nova var, en så värdefull person skulle hon inte släppa. De skulle inte kunna använda henne vid sjukhuset då, men de skulle i alla fall inte skiljas. Kunde han offra Nova för deras egen skull? Han försökte nå Lydia för att förstå hur hon tänkte, men hon bara såg längs vägen. Han följde hennes blick och var tvungen att snabbt titta bort för att inte avslöja sina tankar. När han fått kontroll på sina känslor tittade han igen. Det var som han trott, Kromm och Bassa kom gående längs vägen. 
   Den ärrade krigarens siluett gick inte att ta miste på. Han gick lugnt med hunden bredvid sig som om det inte fanns några bekymmer i världen. Det måste betyda att han hade en säker plan, annars skulle Bassa aldrig varit med. Kom de för att rädda dem? Eller skulle han bara köpslå om Novas liv och lämna dem åt sitt öde? Det skulle inte förvåna Maru. Lydia hade nog en plan och borde kunna få med Kromm i den. 
   Men i samma stund han tänkte det insåg han misstaget. Lydia hade aldrig träffat Kromm. Hon kunde inte veta det Maru visste. Hur skulle han få henne att förstå utan att någon annan gjorde det? Omöjligt. Och Nova och Niman verkade inte ha sett Kromm än. Näslösas krigare kunde vara deras räddning. Men han var fortfarande för långt borta för att kunna göra något och tiden började rinna iväg. Maru måste uppehålla dem. Han kanske kunde få de båda grupperna att börja bråka igen. Men det måste se trovärdigt ut. 
   'Mela? Du, hej. Du vet vem det där är va?' Maru pekade på Nova. 'Du vet Näslösa, hon som styr Sjukhuset? Det är hennes syster. Hennes enda syster, mamman till hennes enda blodsband.'
   'Jaså?' Tonen i Melas röst fick vapnen att åter höjas. Men Kromm var fortfarande för långt bort, Maru måste vinna mer tid.
   'Så du vet, det var inte jag som dödade Ramal, det var Lydia.'
   'Tror du inte jag fattat det?' fräste hon till svar. 
   'Jo, det är klart. Jag tänkte bara att vi inte hade något otalt egentligen.'
   Lydia gav honom en mörk blick, men i hennes ögon fanns en fråga om vad han höll på med.
   'Alla håller käften! Ingen rör sig!' skrek Mela och drog ena handen genom håret. 'Nu tar vi det jävligt lugnt. Är det något du vill berätta för mig?'
   'Va? Vad då?' Ledaren för Röödes såg förvirrad ut.
   'Var det här planen från början? Allt prat om mördare och hämnd var bara skitsnack för att lura oss?'
   'Vad då lura, jag vet inte...'
   'Käften! Packa er härifrån innan jag spikar fast dig i vägen.'
   'Men du kan väl inte lita på honom, han hade ju ihjäl din bror.'
   'Du talar inte om min bror! Jag vet att Maru är för dum för att kunna hitta på en sådan här historia. Din berättelse däremot luktar skämt lång väg. Jag kunde bara inte lura ut vad som var fel. Men nu förstår jag.'
   'Det är lugnt, ta henne. Bara jag får honom.'
   'Du får ingen. Ingen! Jag vet inte vem någon av dem är, men om du vill ha dem så får du dem inte. Och vad fan vill du?'
   Det sista riktades till Kromm som kommit fram till dem.
   'Jag hörde bråket lång väg och tänkte bara fråga om jag fick eskortera den där damen bort från eländet.' Han pekade på Nova.
   'I helvete heller!' skrek Mela. 'Ingen går någonstans!'
   'Jag var tvungen att fråga,' sa Kromm med ett leende och lyfte på hatten som dolde hans ärrade skalp. 
   Sen satte han sig på huk och klappade om Bassa, samtidigt om han höll henne i ett stadigt grepp och sänkte huvudet. Ett tecken. Niman rörde sig redan mot Nova när Maru fattade. Han slängde sig över Lydia och drog henne till marken. Innan de landat hördes de första skotten. Maru höll ned huvudet och försökte göra sig så liten som möjligt. Skott brann av både nära och långt borta, han kunde höra hur de vinande kulorna mötte sina mål. Lydia rörde sig under honom, men han vågade inte flytta på sig. Om hon ville kunde hon säkert slänga bort honom. Skott och skrik fick det att ringa i öronen. Ett hårt slag i ryggen tryckte ned honom och tömde hans lungor på luft. Flämtande för att smärtsamt fylla dem kände han hur en dunkande värme spred sig i bröstet. Var han träffad? Förmodligen. Han visste inte hur det kändes. Utan att resa sig försökte han känna efter men han kunde inte nå fram. Smärtan från ett nytt slag inte långt från det förra fick det att att svartna för ögonen. Lungorna ville inte ta emot hans andetag. Det var så här han skulle dö. Så länge det slutade göra ont välkomnade han det. Han hade i alla fall räddat Lydia från två skott tänkte han medan han kände hur kroppen började domna bort. Om han bara låg stilla så gjorde det inte så ont.

115

De lämnade Alhamn bakom sig och följde vägen bredvid floden som nu var tom på resande. Nimans knä gjorde att de rörde sig outhärdligt långsamt. Fast de inte såg några spår efter Röödes manskap var stämningen nervös, alla fyra vände sig om så fort ett ljud hördes. Kanske var det därför ingen av dem upptäckte bakhållet. 
   'Inte ett steg till!' sa Mela med triumferande röst. 
   De var totalt nio stycken utspridda på båda sidor av vägen med gevär riktade mot dem. Två höll hundar vars ögon lyste av jaktens glädje och bara väntade på att alfahonan skulle släppa dem fria. 
   'Lägg vapnen i en hög, lugnt och försiktigt, och ta två stora steg bort. Ingen brådska, vi har all tid i världen.'
   Det fanns inget de kunde göra, hur Lydia än spelade scenariot i huvudet låg de döda långt innan Vattentornets folk gjorde det. Motvilligt la de vapnen ifrån sig. När hon släppt automatkarbinen insåg hon att inget av hennes kastvapen var på plats, alla låg huller om buller i väskan. Hur hade hon kunnat glömma att sätta tillbaka dem på sina rätta ställen?
   'Gör inget korkat nu,' fortsatte Mela, 'så ska ni få komma härifrån levande. Vad som händer sen får bli en överraskning.'
   Skratt kom från hennes soldater. 
   'Det hade jag väl aldrig trott, att goda ting faktiskt kommer till den som väntar.' Mela gick fram mot dem. 'Lydia, Lydia, Lydia. Trodde du att ni skulle komma undan? Trodde du att det fanns någon sten du kunde gömma dig under som jag inte skulle lyfta på?'  
   Lydias hjärna gick på högvarv, hur skulle hon få Mela att fortsätta prata? Var sekund hon babblade var en sekund längre vid liv och en sekund närmare en chans till att något skulle ge dem övertaget de behövde för att slå sig fria. Hon sneglade mot floden, men den var som som förut tom.
   'Bekymra dig inte om floden,' sa Mela. 'Alla är på marknaden, det kommer inte någon vaktbåt på flera timmar.' 
   Lydia förbannade de klara glasögonen, hon hade glömt att hennes ögon syntes. Hon måste skärpa sig, det var allt för mycket hon missade. 
   Ett ljud fick dem att se sig om. Mot dem kom Röödes mannar joggande. 
   'Och där har vi förstärkningen,' sa Lydia lugnt och klistrade på ett leende. 'Om ni packar er härifrån med en gång så ska vi ge er ett försprång.'
   'Skitsnack,' sa Mela, men hennes osäkerhet sken igenom. 'Samla ihop dem.'
   Melas soldater närmade sig och föste ihop dem i en tät klunga. Några av dem riktade sina vapen mot Röödes gäng, som saktade in och närmade sig långsamt med dragna vapen. 
   'Det är nära nog,' ropade Mela. 'Vi vill inte ha några problem.'
   'Inte vi heller, men vi har inte mycket val,' svarade den som verkade föra befälet, en man med glest skägg och vakna ögon. Han gjorde en vinkande handsignal som fick hans mannar att stanna och sprida ut sig på vägen.
   De båda grupperna stirrade på varandra, men ingen såg ut att vilja göra ett första drag.
   'Ni är övermannade, stick medan ni har chansen.' Mela hånlog och sträckte på sig.
   Varför hade hon inte öppnat eld redan? Det var inte likt henne att fega ur en strid, framförallt inte när hon hade överhanden. Med ens stod det klart för Lydia. Mela fruktade Alhamns vakter. Om de började skjuta inom hörhåll från staden skulle vakterna vara på dem som getingar. Mela var långt hemifrån och ville inte dra uppmärksamhet till sig.
   'Tyvärr är det inte en möjlighet,' sa mannen som ledde Röödes gäng. 'Vi åker inte hem utan den som dödade Junior.'
   Han pekade mot dem och fick ett höjt ögonbryn från Mela.
   'Jag är ledsen, men min bror blev dödad långt tidigare.'
   'Det skiter jag i, lämna över mördaren.'
   'Inte en chans.'
   Fler och fler vapen riktades om från Maru och Lydia till Röödes mannar. Det behövdes inte en stor droppe för att få bägaren att rinna över. Men hur skulle hon får den att falla? Och var? Beroende på vem som sköt först hade de olika stor chans att överleva. Och de måste utnyttja tumultet för att ta tillbaka sina vapen, annars var de lika chanslösa som nu mot vem det än var som stod kvar.
   'Okej, det här leder ingen vart,' sa ledaren för Röödes mannar. 'Om jag helt enkelt skjuter den jäveln, vad gör du då?'
   'Dödar dig och hela ditt skabbiga anhang och tar med mig hennes huvud tillbaka.'
   'Det låter ju inte så lockande. Vänta, sa du hennes?'
   'Ja?'
   'Vem är det ni är ute efter?'
   'Tanten med glasögonen och grabben med den fåraktiga blicken. Ni?'
   'Den långhårige killen som haltar.'
   De båda ledarna stirrade på varandra och brast gemensamt ut i skratt vilket lättade upp stämningen och fick alla vapen att sänkas några centimeter. Lydia svor inombords. På grund av ett enda litet ord hade möjligheten att de båda fienderna skulle ta ut varandra blåst bort. Hon skulle tagit chansen när hon haft den. 
   'Så tokigt det kan bli,' sa Röödes ledare och torkade en tår ut ögonvrån. 'Här var vi nära att... ja det spelar ingen roll, men ingen av oss hade tjänat på det. Skulle vi kunna få ta med oss honom?'
   'Alltså,' sa Mela, 'jag brukar säga att de som umgås med den skyldige är lika skyldiga, så jag skulle helst ha alla.'
   'Men om jag lovar att han kommer dö plågsamt? Jag skulle inte kunna komma tillbaka utan honom.'
   'Okej, för att få den här situationen ut världen, och för att jag förstår behovet av hämnd. Vill du ha tanten som han försöker skydda utan att vi ska märka det också?'
   Niman rörde sig lite från Nova och sen tillbaka igen, som om han inte visste vart han skulle ta vägen.   
   'Alltså, jag kan ta henne om du vill slippa,' sa Röödes ledare med ett leende, 'men jag behöver henne inte på samma sätt som honom. Du kan ta henne.'
   'Det är inget problem, har jag gett upp den ene kan jag ge upp den andre. De verkar ju höra ihop, tänkte att det kunde hjälpa tortyren.'
   'Om det inte är för mycket besvär.'
   'Inte då, ta henne!' sa Mela och slog ut med armen.
   'Okej, gärna för mig. Ska vi säga så då? Hur gör vi med deras vapen och utrustning?'
   'Vi behåller dem,' slog Mela fast, 'det var ju ändå vi som tog dem.'
   'Sant, det är inte mer än rätt. Trevligt att göra affärer med dig.'
   'Det samma.'
   Melas manskap knuffade fram Nova och Niman. Han gjorde ett utfall men det trycktes ned av hotande vapen. Lydia såg sig om i hopp om att se en vaktbåt från Alhamn, men det verkade som Mela haft rätt. Floden var tom och det enda som syntes på vägen var en man med en hund.

*   *   *

114

Lydia samlade snabbt ihop kastvapnen och la dem i sin väska. Ingen tid att sätta dem till rätta nu.
   'Vad kan jag ta?' frågade Niman.
   Maru räckte honom en av sina väskor. 
   'Jag menade vapen,' sa Niman, men tog ändå väskan. 
   Lydia tog snabbt automatkarbinen och slog ut med handen mot resten.
   'Ta något som passar.'
   Nova tog en av pistolerna och Niman tog hagelbössan. 
   'Jag tar gärna en kniv också.'
   'Visst,' sa Maru och räckte över de två han fått vid Vattentornet. 'Du är nog bättre med dem än jag.'
   Han borde inte varit så snabb att ge bort dem, men det fanns ingen tid för en lektion nu. De skyndade sig ut ur staden och passerade bron halvspringande. Lydia hade förberett sig på en välkomstkommitté från Rööde, men ingen väntade på dem. Bilen stod kvar med sin vakt, men han verkade mer intresserad av att kasta småsten i en burk än att se åt deras håll. 
   Niman haltade allt mer ju längre de kom.
   'Gör det mycket ont?' frågade Maru.
   'Skit i det du,' morrade han sammanbitet. 
   De måste fort försvinna ur synhåll, bort från förföljarna. Lydia försökte minnas hur många Rööde varit. Fem i bilen och lika många på släpet? Det lät inte orimligt. Minus en gav det fortfarande nio mot fyra – odds värda att undvika.
   'Vi kan ta det lugnare när vi är bland träden,' sa hon och pekade på skogen som började något stenkast bort. 
   Niman ökade på stegen och gjorde sitt bästa för att det inte skulle synas att han hade ont, men var fortfarande den som drog ned tempot. De småsprang in bland träden, sicksackande mellan stammarna. En bit in hittade de en skyddad sänka där de inte syntes från vägen.
   'Okej, vi hämtar andan här i några minuter,' sa Lydia och kontrollerade karbinen. Det var en befrielse att åter ha ett vapen i händerna och ögon att kunna se det med.
   'Är ni hungriga?' frågade Maru.
   'Skojar du?' sa Nova.
   'Ingen eld,' sa Lydia snabbt. Niman gav henne en blick som om hon idiotförklarat dem.
   Maru delade avslappnat ut några konserver som om de kommit undan. Lydia kände sig inte lika lugn. Om ingen sett vart de tog vägen satt de ganska säkert för tillfället, men det var ett väldigt stort om. Förr eller senare skulle de komma åt det här hållet. Hon hatade att inte ha några ögon på vägen, men vågade inte lämna Maru ensam med de andra. Kunde hon skicka honom? Var det större risk att han skulle bli sedd än att han gjorde nytta? Att skicka Nova eller Niman som spanare var inget alternativ, Niman var för skadad och de kunde inte riskera att ha Nova ensam. Men hon stod inte ut med att inte veta, Maru var den enda möjligheten. 
   'Smyg tillbaka,' sa hon till honom, 'och se vad som händer.'
   'Du tror de kommer efter oss?'
   'Det är klart de gör. Frågan är bara vilka, var och när.'
   'Okej, jag ska göra mitt bästa.'
   'Om de är på väg hitåt kommer du tillbaka direkt och rapporterar, hitta inte på något själv. Och framförallt, bli inte sedd.'
   'Det är lugnt, jag tänker inte börja slåss ensam mot tio man.'
   Maru tog jaktgeväret och rörde sig tillbaka den väg de kommit. Det skulle gå bra, att hålla sig gömd var det han var bäst på. Nova och Niman åt under tystnad ur varsin burk med köttsoppa. Lydia drack lite vatten ur sin flaska och räckte över den. Hon önskade att hon fyllt på den i Alhamn. Niman tog den och skickade vidare till Nova som drack innan hon lämnade tillbaka och han tog för sig. Nova torkade sig runt munnen med baksidan på handen och såg utforskande på Lydia. 
   'Jag visste att någon skulle komma, men jag kan fortfarande inte fatta att det är du.'
   'Inte jag heller,' svarade Lydia.
   'Jag antar att du och syrran inte slutit fred?'
   'Inte troligt. Hundbett.' Lydia höll upp armen. 'Infekterat. Hade inget val.'
   'Hon måste varit nöjd med den dealen. Förstår inte att hon släppte iväg dig.'
   'Tydligen fanns det saker hon värdesatte högre än att jävlas med mig. Vem hade kunnat tro det.'
   Nova log.
   'Jag är tacksam för att ni kom, tro inget annat, men vad hade du för plan egentligen? Varför bjöd du inget på mig?'
   'Jag ville inte sätta något fokus på dig, det skulle se bättre ut om vi fick dig på köpet. Sen hade vi dåligt med tid, det var knappt att vi hann till auktionen, så medlen var begränsade.'
   'Vad hade du gjort om han velat sparra med mig först?'
   'Jag litade på att Niman skulle göra sitt jobb.' Lydia log mot honom men fick bara en sur blick tillbaka. 'Sen vet jag att du kan ta vara på dig själv.'
   'Det var många år sedan jag behövde göra det,' sa Nova och såg på sina händer. 'Åldern tar ut sin rätt. Så vad gör vi?'
   'Tar er tillbaka till Sjukhuset så fort som möjligt.'
   'Ni följer med?'
   'Det är inte som att vi har ett val. Om inte du kommer dit helskinnad... ja du vet hur din syster är.'
   'Allt för väl.'
   'Vi vilar här en stund och ser vad Rööde tar sig för.'
   Som på beställning hördes ljudet av en bilmotor som startade och rörde sig från Alhamn in mot landet. Alla tre satt tysta och gjorde sig redo för vad som kunde komma. Även om Junior överlevt skulle han inte vara i skick att leda. Hade de tur var ingen av hans mannar starka nog att ta över befälet. 
   Minuterna gick utan att något hände. Sen prasslade det i undervegetationen och Maru dök upp igen.
   'Kommer någon?' frågade Lydia dämpat.
   'Nej,' svarade Maru lika tyst, 'det verkar inte så. Hela gänget kom ut till bilen och hade Junior på en bår. Jag vet inte om han levde, jag tror inte det. De började i alla fall bråka med han som vaktade bilen. Alla viftade och pekade åt olika håll. Sen var det en som lappade till en av de andra och då lugnade alla ner sig.'
   Maru stannade upp i berättelsen och lyssnade uppmärksamt men inget ljud av människor kunde höras. 'I alla fall,' fortsatte han, 'de packade in Junior i bilen och två av dem körde iväg med den från hållet de kommit. Resten joggade åt andra hållet.'
   'Kustvägen, okej,' sa Lydia. 'Hur många var de?'
   'Som inte tog bilen? Åtta stycken.'
   Åtta, fler än hon hoppats.
   'Okej,' sa Lydia, 'vi har två alternativ som jag ser det. Antingen går vi genom skogen, eller längs floden. Det är snabbare, men risken är att de vänder bilen, eller hinner tillbaka med förstärkning. Vad säger ni?'
   'Skogen,' sa Maru och Niman i kör och såg misstänksamt på varandra. 
   'Vägen,' sa Nova. 
   'Det är för farligt...' började Niman, men Nova tystade honom. 
   'Du skulle aldrig klara att klättra genom skogen. Du behöver platt mark för ditt knä, jag såg hur illa du grinade bara på den här lilla sträckan.'
   'Du kan lämna mig.'
   'Nej, det kan jag inte. Du har räddat mitt liv fler gånger än jag kan minnas, jag tänker inte överge dig här. Och jag behöver dig. Tänk om något hände mig och du satt här? Jag vet att du inte vill lägga mitt liv i deras händer.'
   Niman nickade.
   'Vägen,' sa han kort.
   'Då blir det vägen,' sa Lydia och försökte ignorera Marus småsura blick. 'Det är lika bra att vi beger oss direkt, nu när vi har ett försprång.'
   'Och om vi stöter på dem ska nog inte det vara ett problem,' sa Niman med ett elakt leende, men grimaserade av smärta när han reste sig upp.
   Maru erbjöd honom sin arm, men han viftade bort det. Lydia slutade aldrig förundras över Marus agerande, men förvånades ännu mer när Niman efter några steg ångrade sig och vinkade till sig Maru. Med armarna om varandras axlar tog de sig fram som om de var gamla vänner.
   Gruppen rörde sig mellan träden med Lydia i täten och Nova som tross. När de kommit ut på vägen lösgjorde sig Niman från Maru och insisterade på att gå själv.

113

När de kom ut från Arenan stoppades de av en ung man. 
   'De där tillhör oss!'
   'Nej, det gör de inte,' svarade Lydia lugnt.
   'Vårt bud var det högsta, de tillhör oss.'
   'Junior betalade bara för de två vars liv han så klumpigt tog. Resten var fria att köpa för den som ville betala. Vilket vi gjorde.'
   'Men...' började den unge mannen och tystnade när två stadsvakter som kom fram.
   'Är det något problem?'
   'Nej då,' sa Lydia med ett leende, 'inga problem allas. Verkligen inga problem.'
   Den unge mannen dämpade sig lite.
   'Ni får dubbelt vad ni gav för honom,' sa han och pekade på Niman.
   'Nej.'
   'Fyrdubbelt.'
   'Nej. Spring du hem till din chef med svansen mellan benen. Vad du än erbjuder kommer du inte få dem.'
   Den unge mannen sneglade på stadsvakterna och gav Lydia en hatisk blick.
   'Ni kan inte gömma er här inne för evigt. Vi får alltid som vi vill.'
   Med de orden stormade han iväg. Stadsvakten nickade med ett leende och lämnade dem också. Lydia, Maru, Nova och Niman såg på varandra och alla förstod allvaret. De rörde sig snabbt genom staden med Maru i spetsen. När de kom fram till vapeninlämningen insåg Maru att den tredje slaven hade försvunnit. Lika bra det, då behövde han inte lägga tid på att förklara att hon var fri.

*   *   *

112

Arenan var en stor avlång grusplan, över tjugo meter lång, som omgavs av ett midjehögt plank. De kom in på ena långsidan mellan betorngläktare där publiken stod i lösa grupper. De andra sidorna på planen ramades in av höga byggnader som Maru förstod var baksidan av de fållor där han sett slavarna. De tog sig upp på läktaren och såg över planen där två kämpar cirkulerade varandra med dragna vapen. En kvinna med två långa knivar och en man med någon form av spjut. Ingen av dem såg ut att vilja ta det första steget. Var det här tvekampen det hade pratats om på radion? 
   'Har slavarna varit?' frågade Maru en kvinna som stod bredvid dem.
   'Va? Nej, det är efter matchen. Kom igen nu då!'
   Det sista riktade hon mot arenan och utstrålade en stark ovilja att fortsätta prata.
   'Om jag mins rätt,' sa Lydia, 'brukar de ha matcher i tvekampen mellan varje huvudevent för att hålla publiken intresserad.'
   'Jag förstår inte vad det är för kul med att se någon ha ihjäl en annan människa,' svarade Maru med avsmak i rösten.
   'Allt du kan satsa på är underhållande,' svarade Lydia. 'Och jag tror inte det är till döden. Ser du ringen runt dem i gruset?'
   'Ja?'
   'Ser du att de hela tiden undviker kanten? Den förste som lämnar den, med eller mot sin vilja, levande eller död, har förlorat.'
   'Så då kan du sticka om...' började Maru med avbröts av publikens jubel när mannen på planen gjorde ett utfall med spjutet. Det parerades av kvinnan och med några snabba steg tog hon sig innanför sin motståndares räckvidd. Allt gick så fort, Maru hann inte se om mannen blev knuffad eller slängde sig för att komma undan, men plötsligt låg han på rygg och kravlade sig bort från kvinnan som med höjda knivar hade sin fot på det tappade spjutet. 
   Publiken jublade och skanderade 'Iga! Iga! Iga!' men hon verkade inte höra dem. Utan att släppa sin motståndare med blicken pekade hon på honom med en av sina knivar och sen bort från planen. Några i publiken buade, de ville ha mer strid. Kanske hade de satsat på en dödlig utgång. Mannen tog sig långsamt på fötter och höll om sin högerarm. Även på det här avståndet kunde Maru tydligt se blodet som sipprade mellan hans fingrar. De båda kämparna såg andfått på varandra. Kvinnan skakade långsamt på huvudet och mannen började gå med tunga steg mot ringens kant, fortfarande utan att släppa sin motståndares blick. Fler och fler burop hördes från publiken.
   'Kämpa din jävla nolla!' ropade en man inte långt från Maru. 'Värdelösa idiot, du är inte värd ett piss om du lämnar ringen!'
   Mannens röst var stark och bar igenom publiksorlet. Kämpen på arenan stannade mitt i steget och vände sig ursinnigt om. Med ett vrål satte han fart, och publiken jublade åter enhälligt. Men han passerade sin motståndare på flera meters håll, lämnade ringen och dök över det låga staketet rakt på den häcklande mannen. Det bildades snabbt ett tomrum runt de båda männen, ingen vågade närma sig. Kämpen vevade på med sina nävar så blod stänkte åt alla håll. Först hans eget, sedan blandat med mottagarens. När vakterna till slut lyckats ta sig fram och övermanna honom var det klart att den häcklande mannen inte skulle resa sig igen. Medan kämpen och den livlösa kroppen fördes bort kom en pratare in på planen. 
   'En stor applåd för Iga!'
   Publiken gav en rungande applåd. 
   'Det var ingen dålig uppvisning,' sa prataren när ljudnivån dämpats. 'Du är alltså vidare till kvartsfinalen.'
   Iga nickade och tog fram en trasa som hon noga torkade sina knivar med innan hon stoppade ner dem och lämnade planen.
   'Alla ni som har vinster att hämta ut kan göra det i kassan,' fortsatte prataren och pekade mot ingången. Flera människor lösgjorde sig från folkmassan och rörde sig ditåt. 'Söker du också efter någon som kan lätta din börda? Du behöver inte leta längre, här är marknadens urval av trälar!'
   Tre grupper människor kom in, alla med kedjor som band samman ägare och ägodelar. Slavarna han sett dagen innan. Det blev ett uppvaknande för Maru allt som skett runt dem hade fått honom att för stunden glömma bort varför de var där. Han påmindes om hoten från Sjukhuset och Vattentornet, men försökte skjuta det åt sidan och koncentrera sig på slavarna. Totalt var det nästan trettio stycken. Sex i den första gruppen, tio i den andra och tretton i den sista. Kvinnan han trott var Nova var i den andra gruppen, men nu kände han sig osäkrare än någonsin. 
   'Ser du någon som...' sa han dämpat och lät meningen hänga oavslutad mellan dem.
   '...någon som skulle duga?' fortsatte Lydia och gav honom en positiv blick. 'Jo, jag ser ett par som skulle funka. Gruppen med tio, till höger.'
   En lättnad kom över Maru, det var som han trott. Båda såg ännu slitnare ut än dagen innan, och han som måste vara Niman haltade betänkligt. Det var lugnande att se, om Maru bara varit ute efter en slav hade han inte velat köpa någon av dem. Förhoppningsvis skulle andra känna det samma. 
   'Vem ska ta budandet?' frågade han försiktigt.
   'Jag tar det,' svarade Lydia. 'Om du inte har något emot det?'
   'Inte alls,' svarade Maru som bara var lättad, 'kör på du.'
   Prataren vinkade fram den minsta gruppen. Några av dem gick självmant, en stolt med höjt huvud, medan två behövde släpas i sina kedjor. 
   Maru blev kall inombords när budgivningen började på femhundra koppar, men ingen av de två första gick för så mycket. Den ene kom det bud på när priset gått ned till tvåhundra, slutsumman blev tvåhundrasextio. Den andra fick inga bud alls och ställdes åt sidan. Maru kunde begripa det, hon såg inte ut att ha mycket livskraft kvar. Den tredje såg starkare ut och då började buden komma direkt. Lydia chockade honom med att lägga ett bud på sexhundra.
   'Vad gör du,' viskade Maru, 'vi har inte råd att leka!'
   'Lugn,' svarade hon dämpat, 'vi måste visa ett allmänt intresse. Sju femtio!'
Buden fortsatte komma in, Lydia gav sig först när åttahundra passerats. Priset hamnade till slut på det dubbla. Om det blev ett sånt intresse för Nova så fanns inte mycket de kunde göra. Lydia var med och bjöd på nästa också, men slutade precis innan priset stannade på åttahundrafemtio. Den femte ville ingen ha och den sjätte gick för utgångsbudet. De två kvarvarande slavarna klumpades ihop och erbjöds till valfritt pris. Det kom några tvekande bud och någon på andra sidan arenan fick dem för hundratjugo koppar. Försäljaren såg trots det nöjd ut, tackade för sig och lämnade plats för nästa. 
   Nu var det Novas grupp. Den första slaven som presenterades gick för sjuhundrasextio. Lydia följde med en bit på vägen, men stannade i god tid. Den andra var det inte någon som ville ha. Sen knuffades Niman fram. Han haltade, snubblade och föll, hållandes sitt vänstra knä. Vakten slet i hans kedjor och fick upp honom på fötter igen, men han stödde sig helt på det högra benet. Ingen la något bud. Maru sneglade på Lydia som diskret skakade på huvudet. Hon hade nog en plan. De kunde vara tvungna att offra Niman för att få Nova. Han skulle nog förstå. Niman drogs tillbaka och ställdes bredvid den andra osålda. Nu var det Novas tur. Hon såg inget vidare ut. Prataren försökte med femhundra, men ingen nappade. Han sänkte till tvåhundra, men det var fortfarande ingen som sa något. Maru sneglade på Lydia igen och petade henne i sidan. Det här var ju deras chans, det de hade väntat på. Varför gjorde hon inget? Hon tog hans petande hand i ett fast grepp och förde bestämt bort den från sin kropp. Sen gav hon honom en liten blinkning. Vad betydde det? Maru förstod inte, men nu spelade det ingen  roll. Inget bud hade lagts på Nova och hon fördes till de ratades massa. 
   'Vad håller du på med?' väste Maru.
   'Lugn, vi tar dem i grupp i slutet. Då får vi båda och kan kanske frita någon annan stackare också.'
   Maru förstod hur hon tänkte, men det var en stor risk. Att frita slavar var nobelt, men det var deras frihet hon lekte med. Han försökte intala sig att hon visste vad hon gjorde. 
   Den fortsatta budgivningen var olidligt långsam. Ytterligare två ställdes till de ratade innan det var färdigt. De fem kvarvarande slavarna motades fram och ett bud efterfrågades. De var ingen vacker syn. Någon la skrattande ett bud på femtio. Prataren sökte i publiken efter tidigare budgivare. När han såg på Lydia sa hon äntligen något. 
   'Åttio!'
   'Hundra!' kom det från den skrattande.
   'Hundrafemtio!' svarade Lydia.
   'Hundrasjuttio!'
   'Tvåhundra!'
   'Två femtio!'
   'Trehundra!'
   En tystnad följde, den andre budgivaren verkade ha gett upp. Maru kände hur nöjd värme spred sig genom kroppen. 
   'Trehundra per liv!'
   Budet kom från ett annat håll, en ny köpare. Segervärmen som börjat sprida sig i kroppen försvann på ett ögonblick och ersattes av iskyla. Trehundra per slav, det var femtonhundra totalt. Femtio mer än de hade. Lydia såg sammanbiten ut och skakade på huvudet när Prataren sökte hennes blick. Det fanns inget hon kunde göra. 
   'Såld för trehundra per slav! Gratulerar!' 
   'Håll koll på vem det är,' viskade Lydia, 'släpp dem inte ur synhåll.'
   'Vad ska vi göra?'
   'Allt vi kan.'
   Okej, Lydia hade en ny plan. De kunde följa efter dem och... Maru ville inte tänka längre just nu. Det var i alla fall inte kört än. 
   Över planket till grusplanen hoppade en ung man Maru kände igen. Det var han som kört bilen, han som Lydia identifierat som Junior Rööde. Hur skulle de kunna följa efter en bil?
   'Det är ingen fara,' sa Junior när slavvakter skyndade fram mot honom med höjda armar, 'jag tar fullt ansvar för vad som än händer. Hörde alla det, jag vet vad jag gör.'
   Han tittade närmare på slavarna och skakade på huvudet. 
   'Det var inte mycket. Men de duger. Jag köper deras liv, men kropparna kan ni behålla.'
   Maru såg med tomma ögon på hur slavarnas kedjor låstes upp. 
   'Menar han vad jag tror?' frågade han.
   'Att vi inte kan göra annat än se på vårt misslyckande?' svarade Lydia sammanbitet. 'Ja. Näslösa kommer inte bli nöjd.'
   'Men något måste vi väl kunna hitta på? Kan han göra så?'
   'Vad skulle stoppa honom? Han gör vad han vill med sina ägodelar.'
   Junior Rööde hoppade runt lite och sträckte på sig, boxade några slag i luften för att värma upp. Sen vinkade han fram den första slaven som ratats, en hålögd kvinna. Framknuffad av vakterna försökte hon skydda sig med armarna när Junior närmade sig, men efter några snabba slag föll hon till marken. De andra slavarna backade undan, men hindrades av vakternas påkar. För Maru var det tydligt att Niman såg till att hamna framför Nova. 
   Kvinnan på marken levde fortfarande, men rörde sig knappt. Junior ställde sig med ena knät tryckt mot hennes hals och log mot publiken medan han masserade sina knogar. När hon slutat andas reste han sig upp och lyfte segervisst armarna och fick spridda applåder från publiken. Han slängde några metallmynt till slavägaren.
   'Trehundra för den första. Skicka fram nummer två.'
   Gruppen med slavar klumpade ihop sig, ingen ville stå längst fram. En äldre man knuffades fram, kanske av Niman. Mannen hamnade på alla fyra framför Junior som sträckte fram en hand som för att hjälpa honom upp. En gnista av hopp tändes i mannens ögon när han fattade Juniors hand, men den släcktes snabbt när mannen halvstående drogs mot Junior som fångade hans ansikte med sitt knä. Det knakande ljudet fick en rysning att gå genom publiken. 
   Junior upprepade rörelsen och lät sedan mannen falla livlös till marken. Han slängde fler mynt till ägaren och vinkade att han ville ha fram nästa. Varken slavägaren eller Prataren verkade särskilt bekväma med det som skedde, men ingen gjorde något för att stoppa honom.
   Maru kunde inte bara se på, något måste han kunna göra. Om han skrek ut att Nova var Näslösas syster skulle hon kanske skonas. Vem vet vad som skulle hända med henne, men hon skulle nog få leva. Och liv var bättre än död. 
   Nu var det Niman som knuffades fram. Han haltade kraftigt, verkade ha svårt att hålla sig på benen. Junior såg roat på slaven framför sig och måttade en spark mot det skadade knät. Då blixtrade Nimans arm till och levererade ett hårt slag mot Juniors hals. Junior tog några stapplande steg bakåt och blev stående dubbelvikt. Han sträckte sig mot publiken därifrån han kommit och föll till marken. Hans vänner slängde sig ut på arenagolvet och skyndade sig fram till honom. Vakter och slavar backade undan från Juniors kropp som om den var pestsmittad. Vännerna bråkade sinsemellan tills de plockade upp Junior och skyndade iväg med honom. 
   'Jaha,' sa prataren roat när de försvunnit, 'så kan det gå. Om jag förstått det hela rätt har vi tre slavar kvar, finns det någon som är intresserad? Trehundra per person var det senaste budet.'
   'Du får hundra för alla tre!' ropade Maru innan Lydia hunnit öppna munnen.
   'Taget!' ropade en av slavägarna som verkade fått bråttom därifrån.
   Maru skyndade sig fram och betalade. Nu hade han Nova, Niman och en okänd kvinna framför sig. 
   'Du har gjort ett misstag,' sa Niman mörkt.
   Maru sa inget, utan visade diskret näsduken med Näslösas symbol.
   Nova reagerade direkt.
   'Hur många är ni?'
   'Bara två. En förtrupp.'
   Niman såg längtansfullt mot de som just sålt dem, men Nova stoppade hans tankar. 
   'Nej, inte nu. Vi hittar dem sen.'
   Lydia klev fram bredvid Maru.
   'Vi kan inte vara kvar här, för många intresserade ögon.'
   'Lydia?' sa Nova förvånat. 'Det var den siste jag hade väntat mig.'
   'Är ni skadade?' frågade Lydia utan att bry sig om Novas replik. 'Det är Niman, va? Hur är ditt knä?'
   'Inte så illa som jag låtsades, men det har fått en rejäl smäll. Men oroa dig inte för det, jag kan nog hålla jämna steg med er.'

111

De kryssade sig fram mellan människorna som rörde sig i staden. Maru försökte trycka undan stressen att de skulle komma för sent. Han sneglade på Lydia som inte verkade kunna hålla sig från att se på allt med sin återvunna syn. Eller var det bara ett spel för att se ut som en nykomling? Det var skönt att ha en seende Lydia igen, men samtidigt saknade han lite att vara behövd. När de lämnade sjukhuset hade hon inte klarat sig utan honom, men nu fyllde han ingen funktion längre. Han var bara vanliga Maru igen. När de kom fram till Arenan möttes de av en leende kvinna.
   'Välkomna! Det blir hundra koppar per person.'
   Lydia såg på Maru som urskuldande ryckte på axlarna. Bredvid ingången satt en skylt där det mycket riktigt stod att det kostade etthundra att komma in. Men det kunde ändå vara en blåsning. Maru sneglade på klockan på tornet. Inte många minuter till godo. Några officiellt klädda vakter stod en bit bort och betraktade dem.
   'Är det på riktigt?' frågade Maru och pekade på skylten och fick ett nickande till svar.
   Hundra per person, då skulle de ha fjortonhundrafemtio kvar. Mynten rann mellan fingrarna på honom, och då hade de inte ens kommit fram till auktionen än. Han borde ha sålt fler saker. Men det fanns ingen tid nu. Om de var där inne hade de i alla fall chansen. Han plockade snabbt ihop tvåhundra och betalade.

110

På den östra sidan var det färre människor nu än på morgonen, men betydligt fler än dagen innan. Efter några steg på de folktäta gatorna stoppade Lydia honom. 
   'Vänta, det här funkar inte.'
   'Vad då?'
   'Det är för mycket människor, för mycket intryck, jag kan inte ta mig fram. Du skulle vara tvungen att leda mig som en blind. Vi går till den där glasögonförsäljaren. Om vi har tid?'
   Maru tittade på klockan, över en halvtimme tills det var dags för slavarna. De borde hinna. 
   'Visst. Ta min hand.'
   Det var en ovan känsla att hålla Lydia i handen. Sval och torr med ett bestämt grepp. Så snabbt de kunde rörde de sig fram på gatorna. Han var glad att han haft tid på sig att lära sig hitta, annars hade de varit förlorade. 
   Glasögonboden var även nu tom på kunder. Maru kunde känna blickarna på sig när han målmedvetet gick fram. Idag hade försäljaren ett par klart blå glasögon på sig. Han sken upp när han såg Maru. 
   'Nämen, är det inte mannen med perfekta syn! Vad för dig hit?'
   'Min vän,' svarade Maru kort och steg åt sidan för att släppa fram Lydia.
   'Det var... där ser man. Så, vad kan jag hjälpa dig med?'
   'Något starkt,' svarade Lydia.
   'Ha, det är vad jag brukar säga i baren varje kväll! Skämt åsido, jag har nog vad du behöver. Testa de här.' Han räckte henne ett par.
   Lydia skuggade ögonen med handen medan hon såg sig om med de nya glasögonen. 
   'Starkare.'
   'Visst, då provar vi de här.'
   Han bytte hennes par mot ett annat. 
   'Starkare.'
   'Okej... då ska vi se. Prova de här.'
   'Starkare.'
   'Eh, jag har inget starkare, men jag tror inte att det är det du behöver. Vänta en sekund.'
   Han började leta bland sina lådor. 
   'Blev det inte bättre med någon av dem?' frågade Maru.
   'Lite, men inte alls som mina gamla.'
   'Då ska vi se,' sa försäljaren och putsade snabbt ett dammigt par. 'Prova de här.'
   Lydia tog skeptiskt emot dem och provade.
   'De var... inte dumma,' sa hon frånvarande. 'Kanske lite för starka.'
   'Okej, då är det någon av de här du vill ha.'
   Lydia tog de två han höll fram och provade fram och tillbaka mellan dem. 
   'De här,' sa hon och behöll ett stålbågat par med fyrkantiga, tjocka glas. 'Du har dem inte som solglasögon?'
   'Skämtar du? De är de enda jag har för ditt synfel. Jag kan inte ens försöka sälja på dig ett reservpar, var glad att jag ens hade dem.'
   'Var kostar de?'
   'För dig... fyratusen.' 
   Maru skrattade honom rakt i ansiktet.
   'Inte en chans. Tusen kan du få.'
   'Skojar du, hon är ju blind utan dem!' utbrast försäljaren och fick en mördande blick av Lydia. Han fortsatte mer dämpat. 'Jag kan lova er att ni inte hittar ett bättre par för dig i hela Alhamn. Fyratusen är de värda, det är till och med billigt!'
   'Tusen, annars får det vara.'
   'Alltså...'
   'Lämna tillbaka dem. Har du klarat dig så här långt så klarar du dig utan.'
   'Du kan inte mena allvar?' Försäljaren lät förtvivlad. 'Okej, du får dem för tre och fem, bara för att jag vet hur det är att inte se.'
   'Tolvhundra, men inte mer.'
   'Kom igen, ge mig ett riktigt bud.'
   'Då struntar vi i det,' sa Maru och sträckte sig för att ta glasögonen från Lydia.
   'Okej, tretusen.'
   'Ett och fem.'
   Två och sju?'
   Maru plockade upp fyra femhundringar och höll fram dem. 
   'Tvåtusen. Ta det eller inte.'
   Försäljaren såg mellan mynten, Lydia och Maru. 
   'Två och tre?' försökte han, men Maru hörde på rösten att han redan vunnit.
   'Du har haft dem ett bra tag,' sa Maru och försökte att inte låta segerviss. 'Du ska vara glad att hitta en köpare över huvud taget.'
   Försäljaren slickade sig om munnen.
   'Fan,' sa han och tog mynten. 'Jag är alldeles för jävla snäll.'
   De gick några steg från handelsboden och redan började flera personer närma sig försäljaren. Det gällde bara att någon skulle våga bryta isen. Han skulle nog göra en god förtjänst idag. 
   Lydia försökte ha solglasögonen utanpå sina nya, men de var inte breda nog så de hamnade på sniskan. Med en suck la hon ned solglasögonen i sin väska och tog upp en gråsvart hatt med kort brätte som hon tryckte ned långt i pannan så den skuggade ögonen. 
   'Redo?' frågade Maru.
   'Redo.' Lydia mötte Marus blick. Det var första gången Maru såg hennes ögon. Grönblå med en gnista som nästan fick honom att rygga tillbaka. 'Starkt jobbat, sa ju att du var bra. Hur mycket har vi kvar nu?'
   Maru räknade efter.
   'Sexton femtio. Tror du det räcker?'
   'Jag hoppas det. Vi borde i alla fall kunna få... det viktiga för det. Jag kan ta tillbaka min klocka nu.'
   'Visst,' sa han och räckte över klockan. Då slapp han vara rädd att tappa bort den. 'Vill du leda?'
   'Gör det du, du hittar bättre. Jag har inte varit här på flera år.'

109

När de kom ut såg Lydia ut att växa flera centimeter mot solen. Maru räknade diskret mynten i påsfickorna utan att titta. Om och om igen vandrade de mellan hans fingrar och hela tiden kom han fram till minst tre och ett halvt tusen. Det skulle räcka gott och väl.
   Vid vapeninlämningen var det samma kvinna som hjälpt Maru tidigare. 
   'Jag behöver nått större den här gången,' sa han med ett leende, men hon svarade inte med annat än en suck. Med hjälp av en kollega lyfte hon upp en stor låda, lång nog för att gevären skulle få plats, på en lägre del av disken.
    'Lägg alla skjut- och kastvapen i lådan.' Kvinnan upprepade samma harang som förra gången.
   Lydia drog fram kniv efter kniv ur sin utrustning och la på disken. Fler än ett dussin, Maru tappade räkningen medan han försiktigt la ned dem och resten av de otillåtna vapnen i lådan. Han häpnade över mängden, men kvinnan bakom disken verkade inte imponerad.
   Ett frö av oro började gro i Maru när de gick mot visitationen. Hade Lydia lämnat allt? Det hade varit väldigt många knivar, men hade hon behållit något? Säkert. Bara tanken gjorde honom sur, de hade inte tid för något strul. 
   Vakterna kände igen honom och kollade dem extra noga. Hans springande fram och tillbaka på morgonen kanske fått dem att tro att han smugglade. Lydia visade upp en handfull batonger, linor och andra verktyg med hänvisning att de inte var avståndsvapen och vakterna köpte det. De hittade inget otillåtet och släppte igenom dem.