117

Med ens var det tyst omkring dem. Maru kände en fot som petade honom i sidan.
   'Lever du?' frågade Kromm.
   Maru slog upp ögonen. Han var inte död. Smärtsamt satte han sig upp och försökte känna där han träffats. Lydia sträckte sig fram och han kunde känna hennes händer mellan skulderbladen. 
   'Du hade visst turen med dig,' sa hon, 'två träffar och båda tog rakt på västens skyddsplattor. Hur känns det, kan du andas?'
   Maru drog försiktigt in luft och fast det gjorde lite ont gick det bra. 
   'Jag tror det. Turen var att någon försett mig med bra utrustning.' Han klappade på skyddsvästens plattor med grimaserade illa när bröstsmärtan återvände. 
   'Ta det lugnt, du har nog några spruckna revben. Vi får ta och kolla det närmare när det är över.'
   Maru såg sig försiktigt om. Nova hukade sig bredvid Niman som låg på sidan och höll om sitt knä. Bassa luktade på Melas livlösa kropp. Alla ur de båda gängen var döda eller döende. Från sidan av vägen kom ett dussin personer med gevär i händerna. Flera bar Näslösas symbol.
   'Vad händer nu?' frågade Lydia.
   Kromm log ett brett leende.
   'Det beror på vad Nova har att säga.' Han vände sig till henne. 'Har de här två varit till någon som helst hjälp?'
   Nova såg på dem eftertänksamt. 
   'Jag kan inte påstå att de bidrog med någon fantastisk räddningsaktion, men om det inte var för dem hade vi nog varit döda vid det här laget.' 
   'Två liv för ett,' sa Lydia och reste sig upp. 'Bättre affär får Näslösa leta efter.'
   Kromm kliade på sin sneda näsa och såg ut att tänka.
   'Okej, jag antar att vi är kvitt. Jag hade hoppats att vi skulle hinna före, men du kan inte få allt du önskar.'
   'Bra,' sa Maru och lämnade över näsduken med Näslösas symbol till Kromm. 'Du kan ge tillbaka den här och stryka mig ur stora boken.' Han såg sig om bland kropparna. Så mycket grejer. 'Hur gör vi med deras vapen?'
   'Låt allt ligga,' sa Nova, som uppenbarligen var den som bestämde nu, 'så löser vi skuldfrågan. De hade ihjäl varandra.'
   'Bra tänkt,' sa Lydia, 'men vi tar våra grejer för att inte lämna några ledtrådar när Rööde väl kommer tillbaka. Vi var aldrig här, precis som ni inte var det. Hertigen av Vattentornet får ta den smällen.'
   Nova nickade med ett snett leende. Maru reste sig upp och plockade åt sig deras packning och vapen. 
   'Ju förr vi kommer härifrån desto bättre,' sa Nova och gruppen från Sjukhuset började röra på sig. 
   Kromm stod kvar och tittade på dem. 
   'Jag antar att ni förtjänar de här,' sa han och kastade två par solglasögon till Lydia, sen vände han sig om och följde efter Nova och de andra med Bassa bredvid sig. 
   Lydia tog på sig sina gamla glasögon. Det var som att hon förvandlades till sig själv igen. 
   'Lika bra att vi också kommer iväg,' sa hon, 'innan vakterna från Alhamn dyker upp.' 
   'Visst. Vartåt?' 
   Lydia såg sig omkring.
   'Tja, jag känner ingen större lust för vare sig Vattentornet, Sjukhuset eller Alhamn. Söder ut har Rööde folk i alla städer, och där emellan har jag en känsla av att det kommer bli stökigt den närmaste tiden.'
   'Vad finns kvar då?' frågade Maru och rättade till ryggsäcken.
   'Resten av världen. Ska vi ta kustvägen norrut? Med lite tur kanske vi hittar Klaos karavan. Han har förstånd nog att lämna ett blivande krigsområde. Och sen – ja det får vi se.'
   'Låter bra. Du leder.'

*   FIN   *

2 reaktioner till “117”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *