116

Maru kvävde ett skratt, så absurt var det. Nova, den som var värd mest av dem, var den ingen ville ha. Men om gruppen splittrades skulle hans och Lydias chanser att klara sig minska drastiskt. Om de hade förts med Nova förbi sjukhuset skulle hon känts igen och de kunde räddats. Men om hon försvann med Rööde skulle de inte ha något att komma med. Utan Nova skulle inte Näslösa lyfta ett finger för deras skull, tvärt om. 
   Han kunde berätta för Mela vem Nova var, en så värdefull person skulle hon inte släppa. De skulle inte kunna använda henne vid sjukhuset då, men de skulle i alla fall inte skiljas. Kunde han offra Nova för deras egen skull? Han försökte nå Lydia för att förstå hur hon tänkte, men hon bara såg längs vägen. Han följde hennes blick och var tvungen att snabbt titta bort för att inte avslöja sina tankar. När han fått kontroll på sina känslor tittade han igen. Det var som han trott, Kromm och Bassa kom gående längs vägen. 
   Den ärrade krigarens siluett gick inte att ta miste på. Han gick lugnt med hunden bredvid sig som om det inte fanns några bekymmer i världen. Det måste betyda att han hade en säker plan, annars skulle Bassa aldrig varit med. Kom de för att rädda dem? Eller skulle han bara köpslå om Novas liv och lämna dem åt sitt öde? Det skulle inte förvåna Maru. Lydia hade nog en plan och borde kunna få med Kromm i den. 
   Men i samma stund han tänkte det insåg han misstaget. Lydia hade aldrig träffat Kromm. Hon kunde inte veta det Maru visste. Hur skulle han få henne att förstå utan att någon annan gjorde det? Omöjligt. Och Nova och Niman verkade inte ha sett Kromm än. Näslösas krigare kunde vara deras räddning. Men han var fortfarande för långt borta för att kunna göra något och tiden började rinna iväg. Maru måste uppehålla dem. Han kanske kunde få de båda grupperna att börja bråka igen. Men det måste se trovärdigt ut. 
   'Mela? Du, hej. Du vet vem det där är va?' Maru pekade på Nova. 'Du vet Näslösa, hon som styr Sjukhuset? Det är hennes syster. Hennes enda syster, mamman till hennes enda blodsband.'
   'Jaså?' Tonen i Melas röst fick vapnen att åter höjas. Men Kromm var fortfarande för långt bort, Maru måste vinna mer tid.
   'Så du vet, det var inte jag som dödade Ramal, det var Lydia.'
   'Tror du inte jag fattat det?' fräste hon till svar. 
   'Jo, det är klart. Jag tänkte bara att vi inte hade något otalt egentligen.'
   Lydia gav honom en mörk blick, men i hennes ögon fanns en fråga om vad han höll på med.
   'Alla håller käften! Ingen rör sig!' skrek Mela och drog ena handen genom håret. 'Nu tar vi det jävligt lugnt. Är det något du vill berätta för mig?'
   'Va? Vad då?' Ledaren för Röödes såg förvirrad ut.
   'Var det här planen från början? Allt prat om mördare och hämnd var bara skitsnack för att lura oss?'
   'Vad då lura, jag vet inte...'
   'Käften! Packa er härifrån innan jag spikar fast dig i vägen.'
   'Men du kan väl inte lita på honom, han hade ju ihjäl din bror.'
   'Du talar inte om min bror! Jag vet att Maru är för dum för att kunna hitta på en sådan här historia. Din berättelse däremot luktar skämt lång väg. Jag kunde bara inte lura ut vad som var fel. Men nu förstår jag.'
   'Det är lugnt, ta henne. Bara jag får honom.'
   'Du får ingen. Ingen! Jag vet inte vem någon av dem är, men om du vill ha dem så får du dem inte. Och vad fan vill du?'
   Det sista riktades till Kromm som kommit fram till dem.
   'Jag hörde bråket lång väg och tänkte bara fråga om jag fick eskortera den där damen bort från eländet.' Han pekade på Nova.
   'I helvete heller!' skrek Mela. 'Ingen går någonstans!'
   'Jag var tvungen att fråga,' sa Kromm med ett leende och lyfte på hatten som dolde hans ärrade skalp. 
   Sen satte han sig på huk och klappade om Bassa, samtidigt om han höll henne i ett stadigt grepp och sänkte huvudet. Ett tecken. Niman rörde sig redan mot Nova när Maru fattade. Han slängde sig över Lydia och drog henne till marken. Innan de landat hördes de första skotten. Maru höll ned huvudet och försökte göra sig så liten som möjligt. Skott brann av både nära och långt borta, han kunde höra hur de vinande kulorna mötte sina mål. Lydia rörde sig under honom, men han vågade inte flytta på sig. Om hon ville kunde hon säkert slänga bort honom. Skott och skrik fick det att ringa i öronen. Ett hårt slag i ryggen tryckte ned honom och tömde hans lungor på luft. Flämtande för att smärtsamt fylla dem kände han hur en dunkande värme spred sig i bröstet. Var han träffad? Förmodligen. Han visste inte hur det kändes. Utan att resa sig försökte han känna efter men han kunde inte nå fram. Smärtan från ett nytt slag inte långt från det förra fick det att att svartna för ögonen. Lungorna ville inte ta emot hans andetag. Det var så här han skulle dö. Så länge det slutade göra ont välkomnade han det. Han hade i alla fall räddat Lydia från två skott tänkte han medan han kände hur kroppen började domna bort. Om han bara låg stilla så gjorde det inte så ont.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *