115

De lämnade Alhamn bakom sig och följde vägen bredvid floden som nu var tom på resande. Nimans knä gjorde att de rörde sig outhärdligt långsamt. Fast de inte såg några spår efter Röödes manskap var stämningen nervös, alla fyra vände sig om så fort ett ljud hördes. Kanske var det därför ingen av dem upptäckte bakhållet. 
   'Inte ett steg till!' sa Mela med triumferande röst. 
   De var totalt nio stycken utspridda på båda sidor av vägen med gevär riktade mot dem. Två höll hundar vars ögon lyste av jaktens glädje och bara väntade på att alfahonan skulle släppa dem fria. 
   'Lägg vapnen i en hög, lugnt och försiktigt, och ta två stora steg bort. Ingen brådska, vi har all tid i världen.'
   Det fanns inget de kunde göra, hur Lydia än spelade scenariot i huvudet låg de döda långt innan Vattentornets folk gjorde det. Motvilligt la de vapnen ifrån sig. När hon släppt automatkarbinen insåg hon att inget av hennes kastvapen var på plats, alla låg huller om buller i väskan. Hur hade hon kunnat glömma att sätta tillbaka dem på sina rätta ställen?
   'Gör inget korkat nu,' fortsatte Mela, 'så ska ni få komma härifrån levande. Vad som händer sen får bli en överraskning.'
   Skratt kom från hennes soldater. 
   'Det hade jag väl aldrig trott, att goda ting faktiskt kommer till den som väntar.' Mela gick fram mot dem. 'Lydia, Lydia, Lydia. Trodde du att ni skulle komma undan? Trodde du att det fanns någon sten du kunde gömma dig under som jag inte skulle lyfta på?'  
   Lydias hjärna gick på högvarv, hur skulle hon få Mela att fortsätta prata? Var sekund hon babblade var en sekund längre vid liv och en sekund närmare en chans till att något skulle ge dem övertaget de behövde för att slå sig fria. Hon sneglade mot floden, men den var som som förut tom.
   'Bekymra dig inte om floden,' sa Mela. 'Alla är på marknaden, det kommer inte någon vaktbåt på flera timmar.' 
   Lydia förbannade de klara glasögonen, hon hade glömt att hennes ögon syntes. Hon måste skärpa sig, det var allt för mycket hon missade. 
   Ett ljud fick dem att se sig om. Mot dem kom Röödes mannar joggande. 
   'Och där har vi förstärkningen,' sa Lydia lugnt och klistrade på ett leende. 'Om ni packar er härifrån med en gång så ska vi ge er ett försprång.'
   'Skitsnack,' sa Mela, men hennes osäkerhet sken igenom. 'Samla ihop dem.'
   Melas soldater närmade sig och föste ihop dem i en tät klunga. Några av dem riktade sina vapen mot Röödes gäng, som saktade in och närmade sig långsamt med dragna vapen. 
   'Det är nära nog,' ropade Mela. 'Vi vill inte ha några problem.'
   'Inte vi heller, men vi har inte mycket val,' svarade den som verkade föra befälet, en man med glest skägg och vakna ögon. Han gjorde en vinkande handsignal som fick hans mannar att stanna och sprida ut sig på vägen.
   De båda grupperna stirrade på varandra, men ingen såg ut att vilja göra ett första drag.
   'Ni är övermannade, stick medan ni har chansen.' Mela hånlog och sträckte på sig.
   Varför hade hon inte öppnat eld redan? Det var inte likt henne att fega ur en strid, framförallt inte när hon hade överhanden. Med ens stod det klart för Lydia. Mela fruktade Alhamns vakter. Om de började skjuta inom hörhåll från staden skulle vakterna vara på dem som getingar. Mela var långt hemifrån och ville inte dra uppmärksamhet till sig.
   'Tyvärr är det inte en möjlighet,' sa mannen som ledde Röödes gäng. 'Vi åker inte hem utan den som dödade Junior.'
   Han pekade mot dem och fick ett höjt ögonbryn från Mela.
   'Jag är ledsen, men min bror blev dödad långt tidigare.'
   'Det skiter jag i, lämna över mördaren.'
   'Inte en chans.'
   Fler och fler vapen riktades om från Maru och Lydia till Röödes mannar. Det behövdes inte en stor droppe för att få bägaren att rinna över. Men hur skulle hon får den att falla? Och var? Beroende på vem som sköt först hade de olika stor chans att överleva. Och de måste utnyttja tumultet för att ta tillbaka sina vapen, annars var de lika chanslösa som nu mot vem det än var som stod kvar.
   'Okej, det här leder ingen vart,' sa ledaren för Röödes mannar. 'Om jag helt enkelt skjuter den jäveln, vad gör du då?'
   'Dödar dig och hela ditt skabbiga anhang och tar med mig hennes huvud tillbaka.'
   'Det låter ju inte så lockande. Vänta, sa du hennes?'
   'Ja?'
   'Vem är det ni är ute efter?'
   'Tanten med glasögonen och grabben med den fåraktiga blicken. Ni?'
   'Den långhårige killen som haltar.'
   De båda ledarna stirrade på varandra och brast gemensamt ut i skratt vilket lättade upp stämningen och fick alla vapen att sänkas några centimeter. Lydia svor inombords. På grund av ett enda litet ord hade möjligheten att de båda fienderna skulle ta ut varandra blåst bort. Hon skulle tagit chansen när hon haft den. 
   'Så tokigt det kan bli,' sa Röödes ledare och torkade en tår ut ögonvrån. 'Här var vi nära att... ja det spelar ingen roll, men ingen av oss hade tjänat på det. Skulle vi kunna få ta med oss honom?'
   'Alltså,' sa Mela, 'jag brukar säga att de som umgås med den skyldige är lika skyldiga, så jag skulle helst ha alla.'
   'Men om jag lovar att han kommer dö plågsamt? Jag skulle inte kunna komma tillbaka utan honom.'
   'Okej, för att få den här situationen ut världen, och för att jag förstår behovet av hämnd. Vill du ha tanten som han försöker skydda utan att vi ska märka det också?'
   Niman rörde sig lite från Nova och sen tillbaka igen, som om han inte visste vart han skulle ta vägen.   
   'Alltså, jag kan ta henne om du vill slippa,' sa Röödes ledare med ett leende, 'men jag behöver henne inte på samma sätt som honom. Du kan ta henne.'
   'Det är inget problem, har jag gett upp den ene kan jag ge upp den andre. De verkar ju höra ihop, tänkte att det kunde hjälpa tortyren.'
   'Om det inte är för mycket besvär.'
   'Inte då, ta henne!' sa Mela och slog ut med armen.
   'Okej, gärna för mig. Ska vi säga så då? Hur gör vi med deras vapen och utrustning?'
   'Vi behåller dem,' slog Mela fast, 'det var ju ändå vi som tog dem.'
   'Sant, det är inte mer än rätt. Trevligt att göra affärer med dig.'
   'Det samma.'
   Melas manskap knuffade fram Nova och Niman. Han gjorde ett utfall men det trycktes ned av hotande vapen. Lydia såg sig om i hopp om att se en vaktbåt från Alhamn, men det verkade som Mela haft rätt. Floden var tom och det enda som syntes på vägen var en man med en hund.

*   *   *