114

Lydia samlade snabbt ihop kastvapnen och la dem i sin väska. Ingen tid att sätta dem till rätta nu.
   'Vad kan jag ta?' frågade Niman.
   Maru räckte honom en av sina väskor. 
   'Jag menade vapen,' sa Niman, men tog ändå väskan. 
   Lydia tog snabbt automatkarbinen och slog ut med handen mot resten.
   'Ta något som passar.'
   Nova tog en av pistolerna och Niman tog hagelbössan. 
   'Jag tar gärna en kniv också.'
   'Visst,' sa Maru och räckte över de två han fått vid Vattentornet. 'Du är nog bättre med dem än jag.'
   Han borde inte varit så snabb att ge bort dem, men det fanns ingen tid för en lektion nu. De skyndade sig ut ur staden och passerade bron halvspringande. Lydia hade förberett sig på en välkomstkommitté från Rööde, men ingen väntade på dem. Bilen stod kvar med sin vakt, men han verkade mer intresserad av att kasta småsten i en burk än att se åt deras håll. 
   Niman haltade allt mer ju längre de kom.
   'Gör det mycket ont?' frågade Maru.
   'Skit i det du,' morrade han sammanbitet. 
   De måste fort försvinna ur synhåll, bort från förföljarna. Lydia försökte minnas hur många Rööde varit. Fem i bilen och lika många på släpet? Det lät inte orimligt. Minus en gav det fortfarande nio mot fyra – odds värda att undvika.
   'Vi kan ta det lugnare när vi är bland träden,' sa hon och pekade på skogen som började något stenkast bort. 
   Niman ökade på stegen och gjorde sitt bästa för att det inte skulle synas att han hade ont, men var fortfarande den som drog ned tempot. De småsprang in bland träden, sicksackande mellan stammarna. En bit in hittade de en skyddad sänka där de inte syntes från vägen.
   'Okej, vi hämtar andan här i några minuter,' sa Lydia och kontrollerade karbinen. Det var en befrielse att åter ha ett vapen i händerna och ögon att kunna se det med.
   'Är ni hungriga?' frågade Maru.
   'Skojar du?' sa Nova.
   'Ingen eld,' sa Lydia snabbt. Niman gav henne en blick som om hon idiotförklarat dem.
   Maru delade avslappnat ut några konserver som om de kommit undan. Lydia kände sig inte lika lugn. Om ingen sett vart de tog vägen satt de ganska säkert för tillfället, men det var ett väldigt stort om. Förr eller senare skulle de komma åt det här hållet. Hon hatade att inte ha några ögon på vägen, men vågade inte lämna Maru ensam med de andra. Kunde hon skicka honom? Var det större risk att han skulle bli sedd än att han gjorde nytta? Att skicka Nova eller Niman som spanare var inget alternativ, Niman var för skadad och de kunde inte riskera att ha Nova ensam. Men hon stod inte ut med att inte veta, Maru var den enda möjligheten. 
   'Smyg tillbaka,' sa hon till honom, 'och se vad som händer.'
   'Du tror de kommer efter oss?'
   'Det är klart de gör. Frågan är bara vilka, var och när.'
   'Okej, jag ska göra mitt bästa.'
   'Om de är på väg hitåt kommer du tillbaka direkt och rapporterar, hitta inte på något själv. Och framförallt, bli inte sedd.'
   'Det är lugnt, jag tänker inte börja slåss ensam mot tio man.'
   Maru tog jaktgeväret och rörde sig tillbaka den väg de kommit. Det skulle gå bra, att hålla sig gömd var det han var bäst på. Nova och Niman åt under tystnad ur varsin burk med köttsoppa. Lydia drack lite vatten ur sin flaska och räckte över den. Hon önskade att hon fyllt på den i Alhamn. Niman tog den och skickade vidare till Nova som drack innan hon lämnade tillbaka och han tog för sig. Nova torkade sig runt munnen med baksidan på handen och såg utforskande på Lydia. 
   'Jag visste att någon skulle komma, men jag kan fortfarande inte fatta att det är du.'
   'Inte jag heller,' svarade Lydia.
   'Jag antar att du och syrran inte slutit fred?'
   'Inte troligt. Hundbett.' Lydia höll upp armen. 'Infekterat. Hade inget val.'
   'Hon måste varit nöjd med den dealen. Förstår inte att hon släppte iväg dig.'
   'Tydligen fanns det saker hon värdesatte högre än att jävlas med mig. Vem hade kunnat tro det.'
   Nova log.
   'Jag är tacksam för att ni kom, tro inget annat, men vad hade du för plan egentligen? Varför bjöd du inget på mig?'
   'Jag ville inte sätta något fokus på dig, det skulle se bättre ut om vi fick dig på köpet. Sen hade vi dåligt med tid, det var knappt att vi hann till auktionen, så medlen var begränsade.'
   'Vad hade du gjort om han velat sparra med mig först?'
   'Jag litade på att Niman skulle göra sitt jobb.' Lydia log mot honom men fick bara en sur blick tillbaka. 'Sen vet jag att du kan ta vara på dig själv.'
   'Det var många år sedan jag behövde göra det,' sa Nova och såg på sina händer. 'Åldern tar ut sin rätt. Så vad gör vi?'
   'Tar er tillbaka till Sjukhuset så fort som möjligt.'
   'Ni följer med?'
   'Det är inte som att vi har ett val. Om inte du kommer dit helskinnad... ja du vet hur din syster är.'
   'Allt för väl.'
   'Vi vilar här en stund och ser vad Rööde tar sig för.'
   Som på beställning hördes ljudet av en bilmotor som startade och rörde sig från Alhamn in mot landet. Alla tre satt tysta och gjorde sig redo för vad som kunde komma. Även om Junior överlevt skulle han inte vara i skick att leda. Hade de tur var ingen av hans mannar starka nog att ta över befälet. 
   Minuterna gick utan att något hände. Sen prasslade det i undervegetationen och Maru dök upp igen.
   'Kommer någon?' frågade Lydia dämpat.
   'Nej,' svarade Maru lika tyst, 'det verkar inte så. Hela gänget kom ut till bilen och hade Junior på en bår. Jag vet inte om han levde, jag tror inte det. De började i alla fall bråka med han som vaktade bilen. Alla viftade och pekade åt olika håll. Sen var det en som lappade till en av de andra och då lugnade alla ner sig.'
   Maru stannade upp i berättelsen och lyssnade uppmärksamt men inget ljud av människor kunde höras. 'I alla fall,' fortsatte han, 'de packade in Junior i bilen och två av dem körde iväg med den från hållet de kommit. Resten joggade åt andra hållet.'
   'Kustvägen, okej,' sa Lydia. 'Hur många var de?'
   'Som inte tog bilen? Åtta stycken.'
   Åtta, fler än hon hoppats.
   'Okej,' sa Lydia, 'vi har två alternativ som jag ser det. Antingen går vi genom skogen, eller längs floden. Det är snabbare, men risken är att de vänder bilen, eller hinner tillbaka med förstärkning. Vad säger ni?'
   'Skogen,' sa Maru och Niman i kör och såg misstänksamt på varandra. 
   'Vägen,' sa Nova. 
   'Det är för farligt...' började Niman, men Nova tystade honom. 
   'Du skulle aldrig klara att klättra genom skogen. Du behöver platt mark för ditt knä, jag såg hur illa du grinade bara på den här lilla sträckan.'
   'Du kan lämna mig.'
   'Nej, det kan jag inte. Du har räddat mitt liv fler gånger än jag kan minnas, jag tänker inte överge dig här. Och jag behöver dig. Tänk om något hände mig och du satt här? Jag vet att du inte vill lägga mitt liv i deras händer.'
   Niman nickade.
   'Vägen,' sa han kort.
   'Då blir det vägen,' sa Lydia och försökte ignorera Marus småsura blick. 'Det är lika bra att vi beger oss direkt, nu när vi har ett försprång.'
   'Och om vi stöter på dem ska nog inte det vara ett problem,' sa Niman med ett elakt leende, men grimaserade av smärta när han reste sig upp.
   Maru erbjöd honom sin arm, men han viftade bort det. Lydia slutade aldrig förundras över Marus agerande, men förvånades ännu mer när Niman efter några steg ångrade sig och vinkade till sig Maru. Med armarna om varandras axlar tog de sig fram som om de var gamla vänner.
   Gruppen rörde sig mellan träden med Lydia i täten och Nova som tross. När de kommit ut på vägen lösgjorde sig Niman från Maru och insisterade på att gå själv.