113

När de kom ut från Arenan stoppades de av en ung man. 
   'De där tillhör oss!'
   'Nej, det gör de inte,' svarade Lydia lugnt.
   'Vårt bud var det högsta, de tillhör oss.'
   'Junior betalade bara för de två vars liv han så klumpigt tog. Resten var fria att köpa för den som ville betala. Vilket vi gjorde.'
   'Men...' började den unge mannen och tystnade när två stadsvakter som kom fram.
   'Är det något problem?'
   'Nej då,' sa Lydia med ett leende, 'inga problem allas. Verkligen inga problem.'
   Den unge mannen dämpade sig lite.
   'Ni får dubbelt vad ni gav för honom,' sa han och pekade på Niman.
   'Nej.'
   'Fyrdubbelt.'
   'Nej. Spring du hem till din chef med svansen mellan benen. Vad du än erbjuder kommer du inte få dem.'
   Den unge mannen sneglade på stadsvakterna och gav Lydia en hatisk blick.
   'Ni kan inte gömma er här inne för evigt. Vi får alltid som vi vill.'
   Med de orden stormade han iväg. Stadsvakten nickade med ett leende och lämnade dem också. Lydia, Maru, Nova och Niman såg på varandra och alla förstod allvaret. De rörde sig snabbt genom staden med Maru i spetsen. När de kom fram till vapeninlämningen insåg Maru att den tredje slaven hade försvunnit. Lika bra det, då behövde han inte lägga tid på att förklara att hon var fri.

*   *   *

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *