112

Arenan var en stor avlång grusplan, över tjugo meter lång, som omgavs av ett midjehögt plank. De kom in på ena långsidan mellan betorngläktare där publiken stod i lösa grupper. De andra sidorna på planen ramades in av höga byggnader som Maru förstod var baksidan av de fållor där han sett slavarna. De tog sig upp på läktaren och såg över planen där två kämpar cirkulerade varandra med dragna vapen. En kvinna med två långa knivar och en man med någon form av spjut. Ingen av dem såg ut att vilja ta det första steget. Var det här tvekampen det hade pratats om på radion? 
   'Har slavarna varit?' frågade Maru en kvinna som stod bredvid dem.
   'Va? Nej, det är efter matchen. Kom igen nu då!'
   Det sista riktade hon mot arenan och utstrålade en stark ovilja att fortsätta prata.
   'Om jag mins rätt,' sa Lydia, 'brukar de ha matcher i tvekampen mellan varje huvudevent för att hålla publiken intresserad.'
   'Jag förstår inte vad det är för kul med att se någon ha ihjäl en annan människa,' svarade Maru med avsmak i rösten.
   'Allt du kan satsa på är underhållande,' svarade Lydia. 'Och jag tror inte det är till döden. Ser du ringen runt dem i gruset?'
   'Ja?'
   'Ser du att de hela tiden undviker kanten? Den förste som lämnar den, med eller mot sin vilja, levande eller död, har förlorat.'
   'Så då kan du sticka om...' började Maru med avbröts av publikens jubel när mannen på planen gjorde ett utfall med spjutet. Det parerades av kvinnan och med några snabba steg tog hon sig innanför sin motståndares räckvidd. Allt gick så fort, Maru hann inte se om mannen blev knuffad eller slängde sig för att komma undan, men plötsligt låg han på rygg och kravlade sig bort från kvinnan som med höjda knivar hade sin fot på det tappade spjutet. 
   Publiken jublade och skanderade 'Iga! Iga! Iga!' men hon verkade inte höra dem. Utan att släppa sin motståndare med blicken pekade hon på honom med en av sina knivar och sen bort från planen. Några i publiken buade, de ville ha mer strid. Kanske hade de satsat på en dödlig utgång. Mannen tog sig långsamt på fötter och höll om sin högerarm. Även på det här avståndet kunde Maru tydligt se blodet som sipprade mellan hans fingrar. De båda kämparna såg andfått på varandra. Kvinnan skakade långsamt på huvudet och mannen började gå med tunga steg mot ringens kant, fortfarande utan att släppa sin motståndares blick. Fler och fler burop hördes från publiken.
   'Kämpa din jävla nolla!' ropade en man inte långt från Maru. 'Värdelösa idiot, du är inte värd ett piss om du lämnar ringen!'
   Mannens röst var stark och bar igenom publiksorlet. Kämpen på arenan stannade mitt i steget och vände sig ursinnigt om. Med ett vrål satte han fart, och publiken jublade åter enhälligt. Men han passerade sin motståndare på flera meters håll, lämnade ringen och dök över det låga staketet rakt på den häcklande mannen. Det bildades snabbt ett tomrum runt de båda männen, ingen vågade närma sig. Kämpen vevade på med sina nävar så blod stänkte åt alla håll. Först hans eget, sedan blandat med mottagarens. När vakterna till slut lyckats ta sig fram och övermanna honom var det klart att den häcklande mannen inte skulle resa sig igen. Medan kämpen och den livlösa kroppen fördes bort kom en pratare in på planen. 
   'En stor applåd för Iga!'
   Publiken gav en rungande applåd. 
   'Det var ingen dålig uppvisning,' sa prataren när ljudnivån dämpats. 'Du är alltså vidare till kvartsfinalen.'
   Iga nickade och tog fram en trasa som hon noga torkade sina knivar med innan hon stoppade ner dem och lämnade planen.
   'Alla ni som har vinster att hämta ut kan göra det i kassan,' fortsatte prataren och pekade mot ingången. Flera människor lösgjorde sig från folkmassan och rörde sig ditåt. 'Söker du också efter någon som kan lätta din börda? Du behöver inte leta längre, här är marknadens urval av trälar!'
   Tre grupper människor kom in, alla med kedjor som band samman ägare och ägodelar. Slavarna han sett dagen innan. Det blev ett uppvaknande för Maru allt som skett runt dem hade fått honom att för stunden glömma bort varför de var där. Han påmindes om hoten från Sjukhuset och Vattentornet, men försökte skjuta det åt sidan och koncentrera sig på slavarna. Totalt var det nästan trettio stycken. Sex i den första gruppen, tio i den andra och tretton i den sista. Kvinnan han trott var Nova var i den andra gruppen, men nu kände han sig osäkrare än någonsin. 
   'Ser du någon som...' sa han dämpat och lät meningen hänga oavslutad mellan dem.
   '...någon som skulle duga?' fortsatte Lydia och gav honom en positiv blick. 'Jo, jag ser ett par som skulle funka. Gruppen med tio, till höger.'
   En lättnad kom över Maru, det var som han trott. Båda såg ännu slitnare ut än dagen innan, och han som måste vara Niman haltade betänkligt. Det var lugnande att se, om Maru bara varit ute efter en slav hade han inte velat köpa någon av dem. Förhoppningsvis skulle andra känna det samma. 
   'Vem ska ta budandet?' frågade han försiktigt.
   'Jag tar det,' svarade Lydia. 'Om du inte har något emot det?'
   'Inte alls,' svarade Maru som bara var lättad, 'kör på du.'
   Prataren vinkade fram den minsta gruppen. Några av dem gick självmant, en stolt med höjt huvud, medan två behövde släpas i sina kedjor. 
   Maru blev kall inombords när budgivningen började på femhundra koppar, men ingen av de två första gick för så mycket. Den ene kom det bud på när priset gått ned till tvåhundra, slutsumman blev tvåhundrasextio. Den andra fick inga bud alls och ställdes åt sidan. Maru kunde begripa det, hon såg inte ut att ha mycket livskraft kvar. Den tredje såg starkare ut och då började buden komma direkt. Lydia chockade honom med att lägga ett bud på sexhundra.
   'Vad gör du,' viskade Maru, 'vi har inte råd att leka!'
   'Lugn,' svarade hon dämpat, 'vi måste visa ett allmänt intresse. Sju femtio!'
Buden fortsatte komma in, Lydia gav sig först när åttahundra passerats. Priset hamnade till slut på det dubbla. Om det blev ett sånt intresse för Nova så fanns inte mycket de kunde göra. Lydia var med och bjöd på nästa också, men slutade precis innan priset stannade på åttahundrafemtio. Den femte ville ingen ha och den sjätte gick för utgångsbudet. De två kvarvarande slavarna klumpades ihop och erbjöds till valfritt pris. Det kom några tvekande bud och någon på andra sidan arenan fick dem för hundratjugo koppar. Försäljaren såg trots det nöjd ut, tackade för sig och lämnade plats för nästa. 
   Nu var det Novas grupp. Den första slaven som presenterades gick för sjuhundrasextio. Lydia följde med en bit på vägen, men stannade i god tid. Den andra var det inte någon som ville ha. Sen knuffades Niman fram. Han haltade, snubblade och föll, hållandes sitt vänstra knä. Vakten slet i hans kedjor och fick upp honom på fötter igen, men han stödde sig helt på det högra benet. Ingen la något bud. Maru sneglade på Lydia som diskret skakade på huvudet. Hon hade nog en plan. De kunde vara tvungna att offra Niman för att få Nova. Han skulle nog förstå. Niman drogs tillbaka och ställdes bredvid den andra osålda. Nu var det Novas tur. Hon såg inget vidare ut. Prataren försökte med femhundra, men ingen nappade. Han sänkte till tvåhundra, men det var fortfarande ingen som sa något. Maru sneglade på Lydia igen och petade henne i sidan. Det här var ju deras chans, det de hade väntat på. Varför gjorde hon inget? Hon tog hans petande hand i ett fast grepp och förde bestämt bort den från sin kropp. Sen gav hon honom en liten blinkning. Vad betydde det? Maru förstod inte, men nu spelade det ingen  roll. Inget bud hade lagts på Nova och hon fördes till de ratades massa. 
   'Vad håller du på med?' väste Maru.
   'Lugn, vi tar dem i grupp i slutet. Då får vi båda och kan kanske frita någon annan stackare också.'
   Maru förstod hur hon tänkte, men det var en stor risk. Att frita slavar var nobelt, men det var deras frihet hon lekte med. Han försökte intala sig att hon visste vad hon gjorde. 
   Den fortsatta budgivningen var olidligt långsam. Ytterligare två ställdes till de ratade innan det var färdigt. De fem kvarvarande slavarna motades fram och ett bud efterfrågades. De var ingen vacker syn. Någon la skrattande ett bud på femtio. Prataren sökte i publiken efter tidigare budgivare. När han såg på Lydia sa hon äntligen något. 
   'Åttio!'
   'Hundra!' kom det från den skrattande.
   'Hundrafemtio!' svarade Lydia.
   'Hundrasjuttio!'
   'Tvåhundra!'
   'Två femtio!'
   'Trehundra!'
   En tystnad följde, den andre budgivaren verkade ha gett upp. Maru kände hur nöjd värme spred sig genom kroppen. 
   'Trehundra per liv!'
   Budet kom från ett annat håll, en ny köpare. Segervärmen som börjat sprida sig i kroppen försvann på ett ögonblick och ersattes av iskyla. Trehundra per slav, det var femtonhundra totalt. Femtio mer än de hade. Lydia såg sammanbiten ut och skakade på huvudet när Prataren sökte hennes blick. Det fanns inget hon kunde göra. 
   'Såld för trehundra per slav! Gratulerar!' 
   'Håll koll på vem det är,' viskade Lydia, 'släpp dem inte ur synhåll.'
   'Vad ska vi göra?'
   'Allt vi kan.'
   Okej, Lydia hade en ny plan. De kunde följa efter dem och... Maru ville inte tänka längre just nu. Det var i alla fall inte kört än. 
   Över planket till grusplanen hoppade en ung man Maru kände igen. Det var han som kört bilen, han som Lydia identifierat som Junior Rööde. Hur skulle de kunna följa efter en bil?
   'Det är ingen fara,' sa Junior när slavvakter skyndade fram mot honom med höjda armar, 'jag tar fullt ansvar för vad som än händer. Hörde alla det, jag vet vad jag gör.'
   Han tittade närmare på slavarna och skakade på huvudet. 
   'Det var inte mycket. Men de duger. Jag köper deras liv, men kropparna kan ni behålla.'
   Maru såg med tomma ögon på hur slavarnas kedjor låstes upp. 
   'Menar han vad jag tror?' frågade han.
   'Att vi inte kan göra annat än se på vårt misslyckande?' svarade Lydia sammanbitet. 'Ja. Näslösa kommer inte bli nöjd.'
   'Men något måste vi väl kunna hitta på? Kan han göra så?'
   'Vad skulle stoppa honom? Han gör vad han vill med sina ägodelar.'
   Junior Rööde hoppade runt lite och sträckte på sig, boxade några slag i luften för att värma upp. Sen vinkade han fram den första slaven som ratats, en hålögd kvinna. Framknuffad av vakterna försökte hon skydda sig med armarna när Junior närmade sig, men efter några snabba slag föll hon till marken. De andra slavarna backade undan, men hindrades av vakternas påkar. För Maru var det tydligt att Niman såg till att hamna framför Nova. 
   Kvinnan på marken levde fortfarande, men rörde sig knappt. Junior ställde sig med ena knät tryckt mot hennes hals och log mot publiken medan han masserade sina knogar. När hon slutat andas reste han sig upp och lyfte segervisst armarna och fick spridda applåder från publiken. Han slängde några metallmynt till slavägaren.
   'Trehundra för den första. Skicka fram nummer två.'
   Gruppen med slavar klumpade ihop sig, ingen ville stå längst fram. En äldre man knuffades fram, kanske av Niman. Mannen hamnade på alla fyra framför Junior som sträckte fram en hand som för att hjälpa honom upp. En gnista av hopp tändes i mannens ögon när han fattade Juniors hand, men den släcktes snabbt när mannen halvstående drogs mot Junior som fångade hans ansikte med sitt knä. Det knakande ljudet fick en rysning att gå genom publiken. 
   Junior upprepade rörelsen och lät sedan mannen falla livlös till marken. Han slängde fler mynt till ägaren och vinkade att han ville ha fram nästa. Varken slavägaren eller Prataren verkade särskilt bekväma med det som skedde, men ingen gjorde något för att stoppa honom.
   Maru kunde inte bara se på, något måste han kunna göra. Om han skrek ut att Nova var Näslösas syster skulle hon kanske skonas. Vem vet vad som skulle hända med henne, men hon skulle nog få leva. Och liv var bättre än död. 
   Nu var det Niman som knuffades fram. Han haltade kraftigt, verkade ha svårt att hålla sig på benen. Junior såg roat på slaven framför sig och måttade en spark mot det skadade knät. Då blixtrade Nimans arm till och levererade ett hårt slag mot Juniors hals. Junior tog några stapplande steg bakåt och blev stående dubbelvikt. Han sträckte sig mot publiken därifrån han kommit och föll till marken. Hans vänner slängde sig ut på arenagolvet och skyndade sig fram till honom. Vakter och slavar backade undan från Juniors kropp som om den var pestsmittad. Vännerna bråkade sinsemellan tills de plockade upp Junior och skyndade iväg med honom. 
   'Jaha,' sa prataren roat när de försvunnit, 'så kan det gå. Om jag förstått det hela rätt har vi tre slavar kvar, finns det någon som är intresserad? Trehundra per person var det senaste budet.'
   'Du får hundra för alla tre!' ropade Maru innan Lydia hunnit öppna munnen.
   'Taget!' ropade en av slavägarna som verkade fått bråttom därifrån.
   Maru skyndade sig fram och betalade. Nu hade han Nova, Niman och en okänd kvinna framför sig. 
   'Du har gjort ett misstag,' sa Niman mörkt.
   Maru sa inget, utan visade diskret näsduken med Näslösas symbol.
   Nova reagerade direkt.
   'Hur många är ni?'
   'Bara två. En förtrupp.'
   Niman såg längtansfullt mot de som just sålt dem, men Nova stoppade hans tankar. 
   'Nej, inte nu. Vi hittar dem sen.'
   Lydia klev fram bredvid Maru.
   'Vi kan inte vara kvar här, för många intresserade ögon.'
   'Lydia?' sa Nova förvånat. 'Det var den siste jag hade väntat mig.'
   'Är ni skadade?' frågade Lydia utan att bry sig om Novas replik. 'Det är Niman, va? Hur är ditt knä?'
   'Inte så illa som jag låtsades, men det har fått en rejäl smäll. Men oroa dig inte för det, jag kan nog hålla jämna steg med er.'

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *