110

På den östra sidan var det färre människor nu än på morgonen, men betydligt fler än dagen innan. Efter några steg på de folktäta gatorna stoppade Lydia honom. 
   'Vänta, det här funkar inte.'
   'Vad då?'
   'Det är för mycket människor, för mycket intryck, jag kan inte ta mig fram. Du skulle vara tvungen att leda mig som en blind. Vi går till den där glasögonförsäljaren. Om vi har tid?'
   Maru tittade på klockan, över en halvtimme tills det var dags för slavarna. De borde hinna. 
   'Visst. Ta min hand.'
   Det var en ovan känsla att hålla Lydia i handen. Sval och torr med ett bestämt grepp. Så snabbt de kunde rörde de sig fram på gatorna. Han var glad att han haft tid på sig att lära sig hitta, annars hade de varit förlorade. 
   Glasögonboden var även nu tom på kunder. Maru kunde känna blickarna på sig när han målmedvetet gick fram. Idag hade försäljaren ett par klart blå glasögon på sig. Han sken upp när han såg Maru. 
   'Nämen, är det inte mannen med perfekta syn! Vad för dig hit?'
   'Min vän,' svarade Maru kort och steg åt sidan för att släppa fram Lydia.
   'Det var... där ser man. Så, vad kan jag hjälpa dig med?'
   'Något starkt,' svarade Lydia.
   'Ha, det är vad jag brukar säga i baren varje kväll! Skämt åsido, jag har nog vad du behöver. Testa de här.' Han räckte henne ett par.
   Lydia skuggade ögonen med handen medan hon såg sig om med de nya glasögonen. 
   'Starkare.'
   'Visst, då provar vi de här.'
   Han bytte hennes par mot ett annat. 
   'Starkare.'
   'Okej... då ska vi se. Prova de här.'
   'Starkare.'
   'Eh, jag har inget starkare, men jag tror inte att det är det du behöver. Vänta en sekund.'
   Han började leta bland sina lådor. 
   'Blev det inte bättre med någon av dem?' frågade Maru.
   'Lite, men inte alls som mina gamla.'
   'Då ska vi se,' sa försäljaren och putsade snabbt ett dammigt par. 'Prova de här.'
   Lydia tog skeptiskt emot dem och provade.
   'De var... inte dumma,' sa hon frånvarande. 'Kanske lite för starka.'
   'Okej, då är det någon av de här du vill ha.'
   Lydia tog de två han höll fram och provade fram och tillbaka mellan dem. 
   'De här,' sa hon och behöll ett stålbågat par med fyrkantiga, tjocka glas. 'Du har dem inte som solglasögon?'
   'Skämtar du? De är de enda jag har för ditt synfel. Jag kan inte ens försöka sälja på dig ett reservpar, var glad att jag ens hade dem.'
   'Var kostar de?'
   'För dig... fyratusen.' 
   Maru skrattade honom rakt i ansiktet.
   'Inte en chans. Tusen kan du få.'
   'Skojar du, hon är ju blind utan dem!' utbrast försäljaren och fick en mördande blick av Lydia. Han fortsatte mer dämpat. 'Jag kan lova er att ni inte hittar ett bättre par för dig i hela Alhamn. Fyratusen är de värda, det är till och med billigt!'
   'Tusen, annars får det vara.'
   'Alltså...'
   'Lämna tillbaka dem. Har du klarat dig så här långt så klarar du dig utan.'
   'Du kan inte mena allvar?' Försäljaren lät förtvivlad. 'Okej, du får dem för tre och fem, bara för att jag vet hur det är att inte se.'
   'Tolvhundra, men inte mer.'
   'Kom igen, ge mig ett riktigt bud.'
   'Då struntar vi i det,' sa Maru och sträckte sig för att ta glasögonen från Lydia.
   'Okej, tretusen.'
   'Ett och fem.'
   Två och sju?'
   Maru plockade upp fyra femhundringar och höll fram dem. 
   'Tvåtusen. Ta det eller inte.'
   Försäljaren såg mellan mynten, Lydia och Maru. 
   'Två och tre?' försökte han, men Maru hörde på rösten att han redan vunnit.
   'Du har haft dem ett bra tag,' sa Maru och försökte att inte låta segerviss. 'Du ska vara glad att hitta en köpare över huvud taget.'
   Försäljaren slickade sig om munnen.
   'Fan,' sa han och tog mynten. 'Jag är alldeles för jävla snäll.'
   De gick några steg från handelsboden och redan började flera personer närma sig försäljaren. Det gällde bara att någon skulle våga bryta isen. Han skulle nog göra en god förtjänst idag. 
   Lydia försökte ha solglasögonen utanpå sina nya, men de var inte breda nog så de hamnade på sniskan. Med en suck la hon ned solglasögonen i sin väska och tog upp en gråsvart hatt med kort brätte som hon tryckte ned långt i pannan så den skuggade ögonen. 
   'Redo?' frågade Maru.
   'Redo.' Lydia mötte Marus blick. Det var första gången Maru såg hennes ögon. Grönblå med en gnista som nästan fick honom att rygga tillbaka. 'Starkt jobbat, sa ju att du var bra. Hur mycket har vi kvar nu?'
   Maru räknade efter.
   'Sexton femtio. Tror du det räcker?'
   'Jag hoppas det. Vi borde i alla fall kunna få... det viktiga för det. Jag kan ta tillbaka min klocka nu.'
   'Visst,' sa han och räckte över klockan. Då slapp han vara rädd att tappa bort den. 'Vill du leda?'
   'Gör det du, du hittar bättre. Jag har inte varit här på flera år.'