109

När de kom ut såg Lydia ut att växa flera centimeter mot solen. Maru räknade diskret mynten i påsfickorna utan att titta. Om och om igen vandrade de mellan hans fingrar och hela tiden kom han fram till minst tre och ett halvt tusen. Det skulle räcka gott och väl.
   Vid vapeninlämningen var det samma kvinna som hjälpt Maru tidigare. 
   'Jag behöver nått större den här gången,' sa han med ett leende, men hon svarade inte med annat än en suck. Med hjälp av en kollega lyfte hon upp en stor låda, lång nog för att gevären skulle få plats, på en lägre del av disken.
    'Lägg alla skjut- och kastvapen i lådan.' Kvinnan upprepade samma harang som förra gången.
   Lydia drog fram kniv efter kniv ur sin utrustning och la på disken. Fler än ett dussin, Maru tappade räkningen medan han försiktigt la ned dem och resten av de otillåtna vapnen i lådan. Han häpnade över mängden, men kvinnan bakom disken verkade inte imponerad.
   Ett frö av oro började gro i Maru när de gick mot visitationen. Hade Lydia lämnat allt? Det hade varit väldigt många knivar, men hade hon behållit något? Säkert. Bara tanken gjorde honom sur, de hade inte tid för något strul. 
   Vakterna kände igen honom och kollade dem extra noga. Hans springande fram och tillbaka på morgonen kanske fått dem att tro att han smugglade. Lydia visade upp en handfull batonger, linor och andra verktyg med hänvisning att de inte var avståndsvapen och vakterna köpte det. De hittade inget otillåtet och släppte igenom dem.