108

När morgonen slutligen kom var det en befrielse. Han följde andra nattgäster till den plats där de kunde lämna ifrån sig sitt avfall, inte olik den i Gregersborg. Han kom på sig själv med att sakna sjukhusets toaletter. 
   Efter en snabb frukost gick han bort till Arenan. Det borde vara en timme kvar till spektaklet drog igång och en lång kö utanför sa att så nog var fallet. Han jämförde på nytt armbandsuret med klockan på tornet och tidsskillnaden var fortfarande densamma. Han stannade kvar, men höll sig i bakgrunden tills de började släppa in en dryg halvtimme senare. Folksamlingen hade växt sig imponerande stor vid det här laget. Han hoppades att det skulle finnas plats kvar för honom och Lydia.
   Trots den stora mängden vid arenan förvånades han över hur många människor han mötte i staden när han gick tillbaka. Marknaden drog verkligen mycket folk. Han försökte fördriva tiden så gott han kunde, gick fram och tillbaka mellan karantänen och Arenan för att vara säker på att hitta. Efter några varv kändes det som att vakterna vid visitationen stirrade på honom när han passerade, så han sattes sig att vänta utanför karantänen. 
   Tiden kröp långsamt fram och han var nära att nicka till när en vakt kom fram till honom.
   'Ska du komma och hjälpa henne, eller?'
   'Va?' Maru stirrade på klockan. Nästan en halvtimme kvar. 
   'För du är Lydias polare va?'
   'Ja, ja det är jag. Förlåt, jag måste ha slumrat till.'
   'Kom nu, vi behöver cellen.'
   Maru följde vakten längs den nu välkända vägen, men den här gången stod celldörren vidöppen. Lydia satt väntande på sängen. 
   'Var fan har du varit?'
   'Förlåt, men de släppte dig tidigare än jag trodde,' viskade han medan han hängde på sig packningen. 
   Lydia såg ut att fundera.
   'Hur mycket är klockan?'
   'Eh,' svarade Maru. 'Fem över elva.'
   'Okej, så de släpper folk på hela timmar. Då har vi gott om tid. Förlåt att jag tog i.'
   'Det är lugnt.'
   'Ta mig härifrån.'

Kommentera