107

Solen hade försvunnit bakom hustaken när han kom ut, men det var som om hela staden sken. I alla stånd och fönster lyste glödlampor och över gatorna hängde stora lyktor som gjorde det nästan lika ljust som på dagen. 
   Maru strosade runt och åt lite av sin medhavda mat, ville inte slösa koppar i onödan. Han hade tänkt att han kunde sova ute i någon gränd som han gjort vid Vattentornet när han inte haft råd med en sovplats, men när solen inte nådde fram längre kände han hur kallt det drog från havet. Han skulle bli tvungen att hitta någonstans. Löften om billiga sovplatser tvingade honom ner till hamnen. Det knöt sig fortfarande i magen när han såg allt vattnet, men inte lika mycket som förra gången. Kanske höll han på att vänja sig. 
   Många ställen erbjöd rum, men flera av dem var redan fulla. I hamnen låg stora skepp som hade billiga sängar, men Maru vågade inte testa. Även om skeppet inte kantrade och sjönk så kanske det åkte iväg med honom när han sov, hur orimligt det än kändes att så stora plåtlådor kunde röra sig i vattnet.
   En bit in i staden hittade Maru ett hotell där han hyrde en del i ett rum för tvåhundra koppar. Rummet hade fyra sängar, två var lediga när Maru kom. På den ena av de upptagna låg en man som betraktade honom skeptiskt utan att säga något. Den andra var rörd men tom. Maru tog den lediga sängen som var längst från mannen och packade sina saker mot väggen som han var van. Han åt lite och la sig på sin säng. Så låg de båda männen i tystnad och såg upp i taket. 
   Maru funderade på om han borde gå och pissa, men orkade inte lasta på sig alla saker igen och han vågade inte lämna allt med mannen. Han sparkade av sig kängorna och viftade med fötterna. Höger stortå hade arbetat sig ut genom strumpan, det var det som känts obekvämt. Han orkade inte laga den nu, så han bytte plats på strumporna istället. 
   Trots en stor trötthet ville inte sömnen komma enkelt, och när den väl dök upp var det med kaotiska drömmar som ständigt väckte honom i tron att han var försenad. Flera gånger var han tvungen att gå upp till fönstret och i det svaga ljuset från gatlyktan utanför se vad Lydias armbandsur visade för att kunna lugna sig nog att somna igen. 

Kommentera