105

Det kostade honom ännu en chokladkaka att få träffa henne igen. De fick tala mer ostört än förra gången, men han fick ändå inte tillfälle att flytta tidsstenen. Fast det skulle inte behövas nu.
   'Det låter som hon,' sa Lydia när Maru beskrivit kvinnan han sett. 'Bra Jobbat.'
   'Alla jag pratade med sa att slavauktionen skulle börja tidigast typ kvart över tolv.'
   'Och när skulle jag komma ut?' 
   'Fem i halv tolv.'
   'Bra. Då vågar vi chansa. Du hämtar mig och vi går dit tillsammans. Okej?'
   'Har vi något val?'
   'Du kan göra det själv om du tror att det är en risk att vi missar auktionen.'
   'Nej tack, inte om jag kan slippa. Behöver du något?'
   'Nej. Vill du lämna något?'
   'Jag tänkte, du kunde ta det mesta av kopparn så jag slipper släpa på dem och vara rädd att bli av med dem.'
   'Visst, bra tänkt.'
   Det var alltid en skön känsla när Lydia gav honom en komplimang. 
   'Det är okej att jag lämnar lite saker va?' sa Maru och gav vakten en frågande blick.
   'Visst, så länge ni inte rör vid varandra och du inte tar något från henne.'
   Maru lade upp tretusen i metallmynten på luckans kant och tog ett steg tillbaka. Lydias hand kände sig försiktigt fram och snappade upp dem utan problem. 
   'Har du hittat någonstans att sova?' frågade hon.
   'Nej, jag har inte letat än.'
   'Gör det. Och se till att få något att äta. Det kommer bli en lång dag imorgon också.'
   'Okej. Sov gott då.'
   Var det ett leende från henne innan hon försvann i skuggorna igen? Varför kunde han aldrig säga saker som lät tuffa? 

*   *   *

Kommentera