104

Maru tog sig tillbaka till Arenan och försökte att inte se målmedveten ut medan han gick runt och letade. Till slut hittade han på baksidan en gårdsbyggnad med fållor som innehöll vagnar, djur och människor. På en gång var en kvinna framme hos honom.
   '...kommit hit för att ta en en närmare titt innan auktionen smart smart något speciellt du du är ute efter...' 
   Kvinnans blick var stirrig och hon hade hela tiden kroppen i rörelse. Maru påmindes om Fisken och höll extra hårt om mynten. 
   'Tänkte mest kolla om det fanns något intressant,' sa han och försökte låta bli att snegla på slavfållorna.
   '...okej okej behöver du en slav någon att hjälpa hjälpa dig bära och hålla din säng varm om om natten...'
   Hon spärrade upp ansiktet i ett lite för stort leende som rimmade väldigt illa med de jagade ögonen.
   'Kanske det,' svarade Maru med en så neutral röst han kunde.
   '...bra bra kom med kolla in ut utbudet...' 
   Hon tog hans arm och drog med honom till en av fållorna längst in. De passerade två andra med människor i, men kvinnan ville inte låta honom stanna. 
   '...bara skräp inget inget att ha...' muttrade hon om sina konkurrenter och Maru lät sig dras med.
   De stannade framför en fålla med tretton människor som satt eller låg på marken, fastkedjade vid varandra och väggen. Några såg upp med hatiska blickar, men de flesta verkade inte registrera deras närvaro. Det gjorde ont i Maru att ens vara där, än mindre titta på dem som varor. Han försökte skjuta känslan åt sidan men lyckades inte. 
   '...titta titta fina starka...' Kvinnan puttade på de närmaste med foten, '...upp och stå nu...'
   'Nej, det behövs inte,' sa Maru besvärat, 'sitt kvar ni.'
   '...okej okej sitt sitt köparen har alltid alltid rätt ha ha men visst är de fina...'
   'Jodå,' sa Maru och tittade noggrannare, men kunde inte se någon som passade in på beskrivningen på vare sig Nova eller Niman. De var kanske i någon av de andra fållorna. Om de ens var här. 'Vad kostar de?'
   '...ingen ingen affär nu allt på auktionen alla bud börjar börjar på femhundra...'
   Femhundra, då skulle de kunna ha råd med både Nova och Niman. Men han fick inte verka nöjd.
   'Det var lite saftigt tycker jag.' 
   '...inte dyrt dyrt alls mycket nytta med med slav...' sa hon och böjde sig fram och sänkte rösten, '...men alla alla går inte för så mycket mycket några går ofta ofta för en hundring kanske kanske lägre...'
   Hon blinkade upprepat med ena ögat och log alldeles för stort igen.
   'När börjar auktionen?'
   '...elva elva men slavarna är kvart över tolv kanske halv halv ett kanske...'
   Maru pressade ihop läpparna för att dölja sitt leende. Tre kvart till godo, kanske mer.
   'Okej, tack för titten. Jag ska tänka på det.'
   '...inga inga problem...'
   Kvinnan sprätte iväg på jakt efter någon annan att prata med. Maru stannade vid det intilliggande båset med slavar och försökte se milt intresserad ut. Där var tio stycken. En kvinna som kunde vara Nova satt nära en ung man med långt hår. Båda såg slitna ut, men när han tittade noga var det mest skrubbsår och smuts. Deras kläder var trasiga och illasittande, som om de blivit av med sina egna och tvingades klä sig i vad de hittat. Kvinnan hade kort gråsprängt hår och såg ut att sova. Den unge mannens bruna hår hängde ned för hans ansikte. Mellan de smutsiga testarna syntes hans vaksamma, mörka, blick. Det måste vara de. Maru försökte tänka bort kvinnans näsa och tyckte sig se likheter med systern. Skulle han försöka signalera dem på något sätt? Kanske visa näsduken med Näslösas symbol? 
   Men hur han än funderade kunde han inte komma på hur han skulle lyckas utan att alla såg. Istället frågade han slavägarna samma sak han frågat den energiska kvinnan och fick liknande svar av dem. Det sista båset hade bara sex slavar, ingen matchade beskrivningen av Nova. Deras ägare gav honom samma svar om priser och tider. Nu kunde han faktiskt våga tro på det.
   För att inte väcka uppmärksamhet tog han en tur bland fordonen också. Men det var knappt att han la märke till vad han såg på, hjärnan bara malde igenom informationen han fått. Tre kvart, kanske en timme. Även om Lydia rörde sig jättelångsamt måste de hinna till Arenan i tid. Många av de andra slavarna hade sett värdefullare ut än Nova och Niman, och utbudet på unga kvinnor var stort, så Nova skulle nog inte bli så dyr. Niman var förstås ung och frisk, hans pris kunde kanske dra iväg. Skulle Maru våga spendera lite på mat och en sovplats? Han slängde ett sista öga på Nova för att memorera hennes utseende innan han tog sig tillbaka till Lydia. 

Kommentera