101

Maru gick vidare i staden och lyssnade på musiken från radioapparaterna tills den tog slut och ersattes av en raspig mansröst.
   'Hej kära lyssnare. Flera av er kanske undrar vad det var för skott vi nyss hörde. Jag har det direkt från polischefen att det bara var ett litet band KFD som ställde till bråk vid norra porten. Men våra duktiga killar och tjejer som håller oss säkra tog hand om dem utan att själva få en skråma. Rövarna tog sig inte ens ut på bron. Bra jobbat!'
   Skratt och spridda applåder hördes, men hyschades tysta.
   'Är du hungrig?' fortsatte radiorösten. 'Jag börjar i alla fall bli det. Du vet säkert att Maki och Leeas restaurang alltid har den färskaste fisken på menyn, men nu har en liten fågel viskat i mitt öra att de precis fått in nyfångad strömming. Åh, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Maki och Leeas – färskare blir det inte. 
   'För att avsluta det här nyhetssegmentet vill jag påminna om morgondagens marknad. Arenan öppnar klockan nio och det finns fortfarande platser kvar i tvekampen. Förstapriset är hela fem tusen i redig koppar. Fem tusen, tänk så mycket roligt du kunde göra för det. Om jag inte satt här skulle jag anmäla mig direkt. Men kom ihåg, inget vapen får kastas eller vara längre än två meter. Ta chansen, jag vet att du kan göra det. Anmälan görs vid Arenan. Där finns också ett fullständigt schema över dagen. 
   'Nej, nu har jag pratat nog för ett tag. Nästa låt behöver ingen presentation, jag vet att det är en favorit.'
   Radiorösten byttes mot musik Maru inte kände igen. Men det gjorde uppenbarligen många omkring honom för de gav ifrån sig glada tjut och applåder, några började till och med dansa där de stod. 
   Maru stirrade på Lydias klocka. Om arenan var där slavarna skulle säljas, och den öppnade nio skulle de missa de fyra första timmarna. Skulle allt gå åt helvete ändå, bara för det där hundbettet som var hans fel? Han måste hitta Arenan och schemat. Stadens vindlande gator och gränder var förvillande, han hade för länge sedan glömt bort från vilket håll han kommit. Det var svårt att orientera sig med de höga byggnaderna som skymde solen. Han försökte lägga butikers utseende på minnet för att veta var han varit, men det hjälpte inte. Det var först när han insåg att det fanns flera handelsbodar med samma namn och utseende på olika ställen som han började titta på andra saker för att känna igen sig. Då upptäckte han skyltar med namn på gator. Det fanns också de som visade vägen till mål som Norra Porten, Djuphamnen och Västra Sidan, men det var ofta svårt att se skyltarna på grund av hur försäljarna nedanför bredde ut sig. Det var klart, ingen vill väl hjälpa folk bort från sin butik, inte utan en chans att prata med dem först. Nu när han visste vad han skulle titta efter lyckades han äntligen hitta fram till Arenan. 
   Ett högt plank toppat med taggtråd hindrade honom från att se in, men han tyckte sig kunna höra människor som arbetade innanför. Bredvid ingången var ett torn, kanske dubbelt så högt som staketet, där det satt plankor med tider och händelser utskrivna. Överst i tornet satt en klocka och direkt under den stod att det var en dag till marknad. Han skummade igenom schemat. Invigning klockan nio. Dragning för Tvekampen klockan halv tio. Klockan tio var det Världens Roligaste Man. Halv elva priser i lotteriet. Maru förstod inte mycket av det han läste, men grubblade inte över det för klockan elva dök Auktion – Boskap, Fordon & Slavar upp. Han tittade på Lydias armbandsur. Hon hade satts i karantänen kvart i ett. Nästan två timmar efter auktionens början. Fan, det skulle gå åt helvete. Nästa punkt på schemat var klockan ett, så auktionen skulle vara över innan de ens kom fram. Han brydde sig inte ens om att läsa resten av schemat, det spelade ingen roll. Lydia skulle missa auktionen, han skulle bli tvungen att sköta det själv. 
   Han stirrade på sin klocka och på schemat om vartannat, som för att någon av dem skulle ändra sig, men båda höll fast vid sina åsikter. Hans blick gled upp till den stora klockan i tornets topp. Det var något som inte stämde. Lydias klocka visade inte samma tid. Klockan på hans arm var nästan halv sex medan den på tornet visade tio över fyra. Även fast han kunde klockan bra var han tvungen att räkna på fingrarna och stega sig bakåt för att vara säker på hur mycket före Lydias klocka var. En timme och tjugo minuter. Kvart i ett för honom var alltså halv tolv, fem i halv till och med. Lydia skulle släppas fem i halv tolv enligt den klockan, tjugofem minuter efter auktionens start. Vad betydde det? Om auktionen gjordes i ordningen på tavlan, med boskap först och slavar sist skulle de hinna. Om. Och det tog ju en stund att ta sig till Arenan och genom visitationen. Han stirrade på tornets klocka för att se att den verkligen gick, och märkte inte hur en kvinna kom upp bredvid honom. 
   'Kan jag hjälpa dig?'
   Han skulle kunna fråga om när slavauktionen började, men ville inte se för intresserad ut. Spela cool hade Lydia sagt. 
   'Nej, tack, det är lugnt.'
   'Det är ingen fara,' sa hon med dämpad röst och en hand på hans axel. 'Jag ska inte säga något. Det är många här som inte kan läsa.'
   Maru blev helt ställd och fick knappt ur sig ett svar.
   'Jag kan läsa.'
   'Du behöver inte spela tuff och låtsas för mig, jag har sett hur länge du stirrat på tavlan. Jag kan hjälpa dig, det kostar nästan ingenting.'
   'Alltså, jag kan verkligen läsa. Nio noll noll, invigning. Nio och trettio, dragning tvekamp.' Han läste snabbt upp hela schemat för att visa att han visst kunde.
   'Tack,' sa en man bredvid dem, lyfte på sin hatt och strosade iväg. 
   Kvinnan såg surt på Maru.
   'Jävla sätt!' 
   Maru orkade inte bry sig om henne, han hade annat att tänka på. Han måste prata med Lydia.

*   *   *

Kommentera