100

Skott från tornen, skjutna mot andra sidan vattnet hade avlöst larmklockorna. Vakterna vid inpasseringen hade knappt lyft blicken, de hade tittat mer på Maru som sökt skydd från en fiende som inte var där. Han skämdes för sitt agerande hela vägen till den östra sidan. Väl över gångbron gav alla intryck honom annat att tänka på. Färger, ljud och dofter han inte känt tidigare, i alla fall inte så kraftigt. Vindlande gator fulla av människor som gick mellan butikerna som kantade båda sidorna. Stimmigheten fick honom att dra armarna till sig och köra ned händerna i fickorna, noga hållandes den spetsiga metallen som var deras tillgångar. Det hade känts bättre om han haft något att ta dem i, men byxornas påsfickor fick duga. Han försökte undvika att leka med mynten även om det omöjligt kunde höras bland alla ljud. 
   Genom en folksamling såg han hur en man fick syn på honom och banade en väg rakt mot honom. Det var ingen han kände igen. Var han själv igenkänd? Åter saknade Maru pistolen. Kofoten hade också varit skönt att ha som försvar, men den hade han lämnat med Lydia. En kniv fick duga, fast han inte kände att det var ett vapen han kunde göra så mycket nytta med. Med handen redo i bältet stålsatte han sig för vad mannen kunde tänkas ta sig för. Såg han ut som ett så enkelt byte?
   'Du!' ropade mannen som nu var bara några armslängder bort. 'Du, hej! Har du någon musik?'
   'Va?'
   'Musik, har du någon musik att sälja? Kassett, skiva, minne, vilket format som helst.'
   'Nej, tyvärr inte,' svarade Maru som inte förstod vad mannen pratade om.
   'Säkert? Radion är alltid på jakt efter inspelningar, så det är inte någon privat samlare, alla skulle få höra.'
   'Tyvärr, som sagt.'
   'Ingen fara. Det är ganska sällan något dyker upp numer. Men jag kände inte igen dig så jag måste fråga. Ja, ja, det var värt ett försök. Du ska ha en trevlig dag. Och om du kommer över någon musik, vilken som helst, så sök upp mig eller gå till stationen.'
   Han pekade upp mot en av de högsta byggnadernas topp där det satt spretande metallpinnar. 
   'Okej, jag lovar.'
   Ett enkelt löfte, Maru hade aldrig sett till någon musik vad han visste. Musik var något du spelade eller sjöng, inte ägde. Eller menade han slavar som kunde spela? Det lät inte så. Mannen gav honom ett vänligt leende och försvann in i folkvimlet igen. 
   Radio, det var något Maru knappt kände till. Han visste vad en radio var, men de hade varit ovanligt vid Vattentornet. Ingen av de fastboende hade någon, Hertigen hade inte tillåtit det. Det var bara de på genomresa som tagit fram korta stunder innan någon sagt till dem. Nu när han tänkte på det märkte han att vissa ljud i sorlet kom från olika håll, trots att det var samma. När han tittade närmare såg han att i vart och vartannat av de större stånden fanns olika typer av radioapparater som alla var inställda på samma kanal. De verkade locka till sig grupper av människor som bara stod och lyssnade. Maru anslöt sig diskret till en av de större grupperna. Ur radion strömmade musik på ett sätt han aldrig hört tidigare. Det vara som när flera spelare träffades och lirade tillsammans, något som hade varit en riktig fest vid Vattentornet. Det lät som det, fast... mer. Maru lyssnade trollbundet och märkte inte försäljerskan förrän hon var alldeles bredvid honom. 
   'Ser du något du gillar?'
   Maru hade inte ens uppfattat vilken typ av varor boden hade. 
   'Eh,' sa han och tittade snabbt på varorna. Ett brokigt utbud, mycket småsaker som klockor och knivar. En egen klocka hade varit bra, men han kunde inte slösa för mycket innan de lyckats med det de kommit hit för. 'Tack, men jag bara kollar.'
   'Om det är något du letar efter kanske vi har det fast inte framme.'
   'Nej, men tack ändå.'
    Motvilligt lämnade Maru handelsboden och radion. Han började gå mellan stånden, snabbare förbi dem utan radio och långsammare när han kunde höra musiken. Staden var väldigt stor, mycket större än han kunnat föreställa sig utifrån. Det var ovant med så många höga hus, vid Vattentornet hade alla byggnader varit envånings. Bara tornet sträckte sig över allt som en olycksbådande jätte. Fast många hus här var lika höga om inte högre, kändes det ändå inte lika hotfullt. Den konstigaste känslan var att ha så många människor ovanför sig. Mellan husen gick broar uppe i luften, det verkade myllra lika mycket folk där uppe som nere på marken. När han tittade närmare såg han att det mest var barn som rörde sig där uppe. Flockar av dem strömmade fram och tillbaka, ibland skingrade av någon vuxen. En del klättrade upp och ned för stegar och rep, medan andra bara låg på mage och betraktade människorna som rörde sig under dem. Han hade inte tänkt på det innan, men nu såg han att det var ovanligt lite barn som sprang runt benen på dem. Det var alltid de du fick se upp med om du ville behålla fickornas innehåll. Han kramade metallbitarna i fickan som för att övertyga sig själv att de var kvar. 
   Ett litet stånd var märkbart folktomt. Det var som att ingen vågade gå nära, att det vilade en förbannelse över den. På de stora luckorna som kunde bomma igen butiken hängde rad efter rad med glasögon. Precis vad Lydia behövde! Försäljaren satt och vägde på en stol framför sina varor och läste en bok. Med jämna mellanrum rättade han till sina stora glasögon med röda bågar. Han såg upp med ett leende på de som höll ett betryggande avstånd. Maru blev stående och funderade på om han skulle ta kontakt med mannen, men innan han hann ta ett beslut fångades han av mannens blick. 
   'Kom, kom, var inte blyg.'
   Maru kände att han inte hade något att skämmas för och gick fram till ståndet. 
   'Så, vad kan jag göra för dig?' frågade mannen.
   'Du har glasögon för alla synfel va?'
   'Jajamensan, största, bästa och enda glasögonbutiken i stan. Vad du än har för problem så kan jag fixa det, inga problem.'
   'Det är inte för mig, det är för en vän.'
   'Åh, så klart att det är. En vän. För du har aldrig sett dåligt.'
   'Nej, jag behöver inte glasögon.' 
   'Vad är det för fel på er?' frågade mannen med hög röst, 'Varför vågar ingen erkänna att den behöver glasögon?'
   Maru kände att han började bli lite sur. 
   'Men det är faktiskt till min vän.'
   'Säkert. Du, då tycker jag att du ska hämta din vän, så ska vi se vad vi kan göra för honom. Okej?'
   Utan att vänta på ett svar satte sig mannen på sin stol igen och tog demonstrativt upp sin bok.

Kommentera