097

När dörren stängdes om henne blev hon stående mitt i rummet och andades tungt. Fan. Hon hade inte velat oroa Maru, han skulle ha det svårt som det var. Hon hade helt glömt bort karantänen, annars hade hon försökt dölja såret. Som på beställning började det klia. Jävla hund. De som haft en så bra tajming. Nu skulle de missa början av marknaden, kanske auktionen också. Hon kunde ha stannat utanför, beskrivit Nova för Maru och låtit honom sköta det. Det borde hon gjort ändå, om något hände så hon inte fick komma in. Eller om slavarna såldes innan auktionen. Det var lätt att vara efterklok, hon fick helt enkelt hoppas att han skulle komma tillbaka som han sagt. Hon gick försiktigt fram till fönstret och använde kikaren för att se utanför. Det var svårt att få någon överblick med ett så begränsat synfält. Som det såg ut var cellen en halv, kanske en våning över marken. Utanför var en liten öppen yta som var förvånansvärt tom. Kanske användes den som lager när lastbåtar kommit, eller så var den för offentliga avrättningar. Bortom den syntes husen som utgjorde staden. Ljudet av människor i rörelse nådde till hennes cell, men de fick vänta. Och tills dess kunde hon inte göra annat än samla krafterna. Hon satte sig försiktigt på sängen. Fjädringen klagade gnisslande men verkade hålla. I ljuset från fönstret passade hon på att plocka fram mat, lykta och tändverktyg från packningen. Det skulle bli ett långt dygn.

*   *   *

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *