096

Solen stod högt när Maru äntligen fick se Alhamn. Han hade aldrig sett något liknande. Floden delade mycket riktigt upp sig i två delar som bara blev bredare och bredare medan en stor ö formades mellan dem. Varje meter av ön var bebyggd med hus och bryggor. En- och tvåvåningshus samsades med de som var bortåt sju-åtta våningar. Inget verkade det andra likt, vare sig i färg eller form, men de såg ändå ut att höra ihop. Många byggnader gick i varandra, det var svårt att se var den ena slutade och den andra började. Höga torn ute på pirarna vakade över kranar som lastade och lossade båtar ibland lika stora som husen. Till den norra och södra stranden gick långa broar som förband ön med fastlandet. Det var mycket att titta på, men Maru hade svårt att dra blicken från det som spred ut sig bakom staden. Havet.
   'Kan vi... havet...' sa han osammanhängande. 
   'Visst,' sa Lydia som verkade förstå. 'Det hjälper vår täckmantel om vi inte verkar för angelägna. Spelar lite coola, leker turister.'
   Maru visste inte vad en turist var, men han sa inget. Han var så trollbunden av vattnet att han nästan missade Röödes bil som stod parkerad bland vagnar vid ingången. En av vakterna som åkt med bilen satt bredvid den och försökte blänga så surt att ingen skulle våga närma sig. När de passerade såg Maru att bron hade avspärrningar som gjorde att inget större än en handkärra kunde köras på den.
   Alhamn sträckte sig ut i vattnet med långa pirar som blockerade sikten söderut. Utanför staden tog havet vid. Vatten så långt ögat kunde nå. Ett tiotal öar av olika storlek låg utspridda och bröt horisonten. Vissa av dem såg ut att vara helt kala medan andra var fullproppade med träd. Maru undrade om någon bodde där. En handfull segelbåtar gled omkring i förbluffande hastigheter. Så mycket vatten. Vad kunde dölja sig där under? I böcker hade han sett bilder på gigantiska varelser som levde i havet. Fanns de där på andra sidan ytan, väntande på att han skulle komma tillräckligt nära för att kunna dras ned i djupet? 
   Maru kände sig snurrig, havet var för stort att ta in. Han lutade sig mot knäna och såg längs den fria kusten för att skingra tankarna. Några stenkast från staden var skogen borthuggen, precis som runt Vattentornet. Bortom det stod träden tätt, men här och var stack kala klippor ut i vattnet. Vågor sköljde upp på det nakna berget vid deras fötter. Vattnet rörde sig fram och tillbaka som om det långsamt försökte ta sig upp på land utan att riktigt lyckas. Svindeln återvände och han såg framför sig hur vattnet steg ohejdat och slukade allt land.
   'Vackert, eller hur?' Lydia stod vid hans sida med kikaren vid ögonen. 'Så mäktigt med en sån naturkraft som bara ligger och väntar.'
   'Ja,' sa Maru med en växande klump i halsen, 'det är väldigt mycket vatten. Jag tror det räcker med hav för nu.' 
   Han hörde själv hur svag hans röst lät.
   'Okej, lika bra att gå fram,' svarade Lydia. 'Du har täten.'
   Maru ledde dem till brofästet. En lugn kö på ett tiotal människor förde dem långsamt framåt. Tre vakter tog emot dem och såg förvånansvärt trevliga ut. 
   'Besöka staden eller passera?'
   'Eh, besöka,' svarade Maru osäkert. Lydia sa inget, så han hade nog inte gjort fel.
   'Okej,' sa vakten och granskade deras packning. 'Ni får vänta en liten stund.' Han såg bort över bron mot staden. 'Så, varsågod. Håll till höger så kommer ni i rätt fålla.' 
   Vakten klev åt sidan och pekade ut mot den smala stålbron som förband ön med fastlandet. Kanske femtio meter lång och två manslängder bred, allt för lång och smal i Marus ögon. Han gick i mitten med Lydia efter sig och stirrade ned i marken, ville inte se vattnet. Han försökte låta bli att föreställa sig hur en stor våg kom och sköljde bort dem från bron. Blicken var så sänkt att han höll på att gå in i en metallstolpe mitt i vägen. Efter stolpen löpte en vägg högre än Maru kunde nå, som delade bron på längden fram till andra sidan.
   'Problem?' frågade Lydia.
   'Eh, nej då, det är bara att bron delas här.'
   'Det är olika fållor, om du ska till staden eller passera förbi. Håll höger sa han.'
   'Okej.'
   Maru började gå längs den högra gången, men höll sig nära väggen. Det var skönt att ha något stabilt som skärmade av, men vattnet fanns fortfarande där. Han höll hårt i ryggsäckens axelband, rädd att tappa något i vattnet. För sitt inre såg han hur han slängde sig efter ett tappat föremål bara för att själv falla över kanten och försvinna i det mörka djupet. 
   Efter några meter började gången smalna av. Först trodde han att det bara var inbillning, men när han höjde blicken såg han att gångbanan krympte ju längre de kom. Han tvingades närmare och närmare räcket för varje steg. Nu var det inte längre plats för mer än en person åt gången. Hade han inte haft Lydia bakom sig hade han tryckt sig mot väggen eller krupit på alla fyra. Han försökte spela lugn för att inte oroa henne i onödan, men tydligen sken hans oro igenom.
   'Vad är det?`' frågade Lydia.
   'Det är inget,' ljög Maru, 'det är bara… måste den här jävla gången vara så förbannat smal?'
   'Det är försvar,' svarade Lydia sakligt, 'om någon försöker attackera måste de rada upp sig på en snygg linje för att lätt kunna skjutas ned.'
   'Är det så de välkomnar gäster?'
   'Alla gäster är inte välkomna. Om jag minns rätt ska det finnas streck målade på bron.' 
   Maru såg tillbaka på bron bakom dem.
   'Ja, vi har passerat en handfull. Och det är minst ett framför. Vad är det?'
   'Det är markeringar för hur långt attacker har kommit.'
   'Vad ska det vara bra för?'
   'Reklam. Så vitt jag vet har ingen med våld lyckats ta sig längre än till andra sidan bron. Alhamn kanske inte är en trevlig plats, ingen stad är, men det kan nog vara det säkraste stället där vem som helst får komma in.'
   Lydias prat om attacker gav honom nya saker att oroa sig över, men det fick honom att tänka på annat än vattnet. Det var en otrolig lättnad att känna fast mark under fötterna igen när de kommit fram till ön. En del av honom hade fått för sig att marken skulle gunga här, som om hela ön bara låg och flöt. De möttes av en öppen plats omgiven av släta väggar, två-tre manslängder höga. Maru tyckte sig ana huvuden som stack upp över kanten, det var svårt att se när de stod så nära. Två vakter var de enda som fanns där. En av dem kom emot dem med ett välkomnande leende på läpparna. Det var obehagligt att vakter verkade trevliga.
   'Välkomna! Östra eller västra delen?' frågade han och pekade mot två dörrar i väggen märkta Öst och Väst. Den västra hade ett gevär och en pilbåge målat i vitt ovanför sig, medan den östra hade samma symbol men överstruken av ett tjockt, rött streck.
   'Vi börjar på den västra sidan,' sa Lydia innan Maru hann öppna munnen, 'vi behöver frigöra lite likvida medel.'
   Maru förstod inte alls vad det sista Lydia sagt betydde, och vakten såg ut som han kände sig. Men det kunde ju inte Lydia se.
   'Va?' frågade Maru och försökte låta korkad. 
   'Vi börjar på västra sidan,' sa Lydia. 'för vi behöver sälja lite vapen för att ha något att handla med på den östra.'
   'Just det, så var det,' sa Maru, fortfarande med den dumma rösten, och vakten verkade slappna av lite. Det var farligt att reta upp folk genom att vara smartare än de.
   'Okej, då kan ni lämna in de vapen ni har kvar när ni går till den västra delen. Vad har ni under bandagen?'
   'Va? Det här?' Maru och vinkade med sitt omlindade finger. 'Det är inget.'
   'Visa, båda två,' sa vakten mörkt, och Maru kunde se hur den andre vakten såg mer alert ut. 
   Skulle Lydia klara att ta av sitt bandage? Maru vågade inte titta, ville inte rikta onödig uppmärksamhet mot henne. Istället försökte han dra till sig vakternas blickar genom att snabbt och yvigt slita av sitt bandage. Såret såg bra ut, det skulle nog må bra av lite frisk luft. Glatt visade han upp det för vakten som nickade accepterande. De vände sig samtidigt mot Lydia. Maru andades ut när han såg att hon fått av sig bandaget utan problem. Såret såg bättre ut, men var fortfarande långt från bra. Vakten tog ett steg närmare och ryggade snabbt tillbaka. 
   'Karantän,' sa han kort.
   'Kom igen,' sa Lydia, 'det är inget.'
   'Karantän.' sa vakten igen. 'Tjugofyra timmar.'
   'Ett dygn, skojar du?' Lydia slog ut med armarna när hon pratade. Maru hade aldrig sett henne så yvig i gesterna förut. 'Det är inget fel på mig.'
   'Ska vi öka till trettiosex?'
   'Okej,' sa Lydia uppgivet, 'tjugofyra timmar. Gäller det oss båda eller bara mig?'
   Vakten granskade Maru uppifrån och ned. 
   'Bara dig,' sa han till slut.
   'Missar vi marknaden?' frågade Lydia medan hon lindade tillbaka bandaget.
   'De första timmarna, inte mer än så.'
   'Och om vi inte vill?' frågade Maru.
   'Då är det bara att vända om. Vi vill inte ha in nån smitta.'
   'Det är lugnt,' sa Lydia, 'vi vill in. Vi ska bara snacka lite och fördela packningen.'
   Lydia gick några steg åt sidan och Maru följde efter.
   'Vad då karantän?'
   'Besökare som är i riskzonen att bära på något hålls isolerade från alla andra innan de släpps in. Inget konstigt egentligen.'
   'Ska du låta dem låsa in dig?'
   'Vill vi in så måste vi spela enligt deras regler. Jag hade hoppats att vi skulle slippa undan det.'
   'Så du visste om det?'
   'Förlåt, jag borde sagt något. Men det är ingen fara, du klarar dig själv.'
   'Hur fan då, jag vet ju inte ens hur Nova ser ut!'
   'Inte så högt! Låg profil, kom ihåg det. Vi är bara här för att sälja det vi inte behöver, köpa proviant och kanske var sin bärare om vi hittar några till bra pris. Hymla inte med att du inte varit här tidigare. Förundras av allt det nya. Vi hinner till marknaden ändå.'
   'Vad är det för marknad du pratar om hela tiden?'
   'Med jämna mellanrum har de marknadsdagar här med ett stort spektakel på Arenan för att dra folk. Ett bra tillfälle att köpa och sälja allt du kan tänka dig. Jag är övertygad om att det är då slavarna kommer säljas.'
   'Vad hade du tänkt att jag skulle göra då? Bara gå runt och lalla och låtsas som att jag inte vill köpa slavar?'
   'Verka generellt intresserad av en slav, kolla in dem men låtsas som att du tycker att det är för dyrt. Men först behöver du sälja lite vapen. Vi kommer ha snålt med tid när jag kommer in, så vi måste ha frigjort medel att köpa slavarna för innan dess.'
   'Okej, vad har jag för val?'
   'Ta det bara lugnt. Stressa inte fram en affär. De flesta försäljarna vill fylla på lagren innan marknaden. Köpslå vet jag att du kan.'
   'Okej, jag ska göra mitt bästa. Vad ska jag sälja?'
   'Det borde räcka med vapnen vi kom över i striden med Ramal.'
   'Det var två pistoler, en hagelbössa och k-pisten va?'
   'Precis. Packa om din väska, jag tar allt du inte behöver med till karantänen. Det är säkrare där, och så slipper du släpa på det.'
   Maru omfördelade packningen, Lydia kunde inte vara till någon hjälp utan att avslöja sig. Han slutade med en mycket lättare börda. Bortsett från sin pistol, lite verktyg och mat var resten av packningen sådant han skulle sälja. 
   'Okej,' sa Maru till slut, 'nu tror jag att jag fått med allt.'
   'Bra. Här, ta min klocka. Kom och hämta mig om tjugofyra timmar. Hjälp mig bära allt till karantänen nu.'
   De lastade på sig och återvände till vakten som visade in dem i en dämpat belyst korridor. Väggar av tegel och en mängd dörrar på sidan mot staden. Bredvid varje dörr satt en planka med gropar i. Vid de stängda dörrarna låg en sten i någon av groparna och ett namn stod skrivet med krita på väggen.
   'Då var vi framme,' sa vakten och stannade vid en öppen dörr. 'Vad heter du?'
   'Lydia.'
   'L-Y-D-I-A,' bokstaverade han högt medan han skrev. Sen tog han en rund sten ur fickan och la den i en av plankans gropar. 'Tjugofyra timmar. En gång i timmen kommer någon och frågar hur du mår och flyttar stenen ett hack. När det är slut på hål och inget hänt får du komma ut. Okej?'
   'Okej.'
   'Det finns säng och en hink. Använd den. Du vill nog hålla dig borta från väggarna och lägga något över sängen, när vi fått sjukdom i rummen rengör vi med eld.'
   Rummet var litet och även det murat. En ensam, naken metallsäng stod längs ena sidan och var likt väggar, golv och tak sotigt svart. Ett galler satt för fönstret som släppte in förvånansvärt mycket ljus. Maru knöt loss filten från ryggsäcken och bredde ut den över sängens bara fjädring som knarrade när han la ned packningen han skulle lämna.
   'Säng på vänster sida,' viskade han till Lydia. 'Jag la en filt på den, allt verkar sotigt. Är du säker på det här? Vi kan alltid fortsätta. Vi vet inte att de är här.'
   'Det är ingen fara har jag ju sagt, jag kan behöva ta igen mig. Och det är ju inte som att vi har något bättre spår. Gör det du ska så ska du se att det går bra.'
   'Kommer du ut,' frågade vakten otåligt, 'eller ska jag behöva låsa in er båda?'
   'Nej, jag kommer!' ropade Maru snabbt och sänkte sen rösten igen. 'Du är säker på det här?'
   'Ja, gå nu.'
   'Jag kommer tillbaka och ser till dig,' sa Maru och klappade henne på axeln. Hon ryckte till vid beröringen och han drog snabbt tillbaka handen. När han lämnat cellen insåg han att det var första gången han medvetet rört vid henne. Varför han gjort det visste han inte. Det kändes bara rätt att göra, för att ge henne kraft. Nu i efterhand insåg han hur dumt det lät, han ge henne kraft. Kanske var det ett sätt för honom att få kraft från henne?
   Det gjorde lite ont i honom när dörren låstes. Han intalade sig att det skulle gå bra medan han glodde på Lydias armbandsur. Tolv och fyrtiofem, kvart i ett. Tjugofyra timmar. Det skulle gå bra.

*   *   *

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *