108

När morgonen slutligen kom var det en befrielse. Han följde andra nattgäster till den plats där de kunde lämna ifrån sig sitt avfall, inte olik den i Gregersborg. Han kom på sig själv med att sakna sjukhusets toaletter. 
   Efter en snabb frukost gick han bort till Arenan. Det borde vara en timme kvar till spektaklet drog igång och en lång kö utanför sa att så nog var fallet. Han jämförde på nytt armbandsuret med klockan på tornet och tidsskillnaden var fortfarande densamma. Han stannade kvar, men höll sig i bakgrunden tills de började släppa in en dryg halvtimme senare. Folksamlingen hade växt sig imponerande stor vid det här laget. Han hoppades att det skulle finnas plats kvar för honom och Lydia.
   Trots den stora mängden vid arenan förvånades han över hur många människor han mötte i staden när han gick tillbaka. Marknaden drog verkligen mycket folk. Han försökte fördriva tiden så gott han kunde, gick fram och tillbaka mellan karantänen och Arenan för att vara säker på att hitta. Efter några varv kändes det som att vakterna vid visitationen stirrade på honom när han passerade, så han sattes sig att vänta utanför karantänen. 
   Tiden kröp långsamt fram och han var nära att nicka till när en vakt kom fram till honom.
   'Ska du komma och hjälpa henne, eller?'
   'Va?' Maru stirrade på klockan. Nästan en halvtimme kvar. 
   'För du är Lydias polare va?'
   'Ja, ja det är jag. Förlåt, jag måste ha slumrat till.'
   'Kom nu, vi behöver cellen.'
   Maru följde vakten längs den nu välkända vägen, men den här gången stod celldörren vidöppen. Lydia satt väntande på sängen. 
   'Var fan har du varit?'
   'Förlåt, men de släppte dig tidigare än jag trodde,' viskade han medan han hängde på sig packningen. 
   Lydia såg ut att fundera.
   'Hur mycket är klockan?'
   'Eh,' svarade Maru. 'Fem över elva.'
   'Okej, så de släpper folk på hela timmar. Då har vi gott om tid. Förlåt att jag tog i.'
   'Det är lugnt.'
   'Ta mig härifrån.'

107

Solen hade försvunnit bakom hustaken när han kom ut, men det var som om hela staden sken. I alla stånd och fönster lyste glödlampor och över gatorna hängde stora lyktor som gjorde det nästan lika ljust som på dagen. 
   Maru strosade runt och åt lite av sin medhavda mat, ville inte slösa koppar i onödan. Han hade tänkt att han kunde sova ute i någon gränd som han gjort vid Vattentornet när han inte haft råd med en sovplats, men när solen inte nådde fram längre kände han hur kallt det drog från havet. Han skulle bli tvungen att hitta någonstans. Löften om billiga sovplatser tvingade honom ner till hamnen. Det knöt sig fortfarande i magen när han såg allt vattnet, men inte lika mycket som förra gången. Kanske höll han på att vänja sig. 
   Många ställen erbjöd rum, men flera av dem var redan fulla. I hamnen låg stora skepp som hade billiga sängar, men Maru vågade inte testa. Även om skeppet inte kantrade och sjönk så kanske det åkte iväg med honom när han sov, hur orimligt det än kändes att så stora plåtlådor kunde röra sig i vattnet.
   En bit in i staden hittade Maru ett hotell där han hyrde en del i ett rum för tvåhundra koppar. Rummet hade fyra sängar, två var lediga när Maru kom. På den ena av de upptagna låg en man som betraktade honom skeptiskt utan att säga något. Den andra var rörd men tom. Maru tog den lediga sängen som var längst från mannen och packade sina saker mot väggen som han var van. Han åt lite och la sig på sin säng. Så låg de båda männen i tystnad och såg upp i taket. 
   Maru funderade på om han borde gå och pissa, men orkade inte lasta på sig alla saker igen och han vågade inte lämna allt med mannen. Han sparkade av sig kängorna och viftade med fötterna. Höger stortå hade arbetat sig ut genom strumpan, det var det som känts obekvämt. Han orkade inte laga den nu, så han bytte plats på strumporna istället. 
   Trots en stor trötthet ville inte sömnen komma enkelt, och när den väl dök upp var det med kaotiska drömmar som ständigt väckte honom i tron att han var försenad. Flera gånger var han tvungen att gå upp till fönstret och i det svaga ljuset från gatlyktan utanför se vad Lydias armbandsur visade för att kunna lugna sig nog att somna igen. 

106

Det var ofantligt frustrerande att sitta fast i cellen när det fanns jobb att göra. Men Maru verkade klara sig bra, som hon hoppats. Hon öppnade lyktans luckor igen och släppte ut ljuset i den mörka cellen. Förmodligen var det ingen som såg henne, men hon vände sig ändå bort när hon lättade på solglasögonen och granskade mynten. Redan i mörkret hade hon känt att de var fem- och sexkantiga och låg i två jämna travar i hennes hand. Falska mynt skulle inte passa så bra ihop, och stämplingen verkade också stämma. Hon hade varit lite rädd att Maru skulle bli lurad, men trots hans ibland fåraktigt oskuldsfulla sätt hade ingen utnyttjat honom. Än.
   Hon gick fram och tillbaka i cellen, kände sig som ett fängslat vilddjur. Vilket hon på ett sätt var. För att lugna sig gick hon igenom planen igen. Det tog sig till auktionen och köpte Nova och Niman. Om de inte hade nog för båda köpte de bara Nova. Om någon annan bjöd över följde de efter dem och fritog henne vid tillfälle. Om det inte var Nova som var här fortsatte de söderut. Kanske med en båt. Ett varmare klimat skull inte skada.

*   *   *

105

Det kostade honom ännu en chokladkaka att få träffa henne igen. De fick tala mer ostört än förra gången, men han fick ändå inte tillfälle att flytta tidsstenen. Fast det skulle inte behövas nu.
   'Det låter som hon,' sa Lydia när Maru beskrivit kvinnan han sett. 'Bra Jobbat.'
   'Alla jag pratade med sa att slavauktionen skulle börja tidigast typ kvart över tolv.'
   'Och när skulle jag komma ut?' 
   'Fem i halv tolv.'
   'Bra. Då vågar vi chansa. Du hämtar mig och vi går dit tillsammans. Okej?'
   'Har vi något val?'
   'Du kan göra det själv om du tror att det är en risk att vi missar auktionen.'
   'Nej tack, inte om jag kan slippa. Behöver du något?'
   'Nej. Vill du lämna något?'
   'Jag tänkte, du kunde ta det mesta av kopparn så jag slipper släpa på dem och vara rädd att bli av med dem.'
   'Visst, bra tänkt.'
   Det var alltid en skön känsla när Lydia gav honom en komplimang. 
   'Det är okej att jag lämnar lite saker va?' sa Maru och gav vakten en frågande blick.
   'Visst, så länge ni inte rör vid varandra och du inte tar något från henne.'
   Maru lade upp tretusen i metallmynten på luckans kant och tog ett steg tillbaka. Lydias hand kände sig försiktigt fram och snappade upp dem utan problem. 
   'Har du hittat någonstans att sova?' frågade hon.
   'Nej, jag har inte letat än.'
   'Gör det. Och se till att få något att äta. Det kommer bli en lång dag imorgon också.'
   'Okej. Sov gott då.'
   Var det ett leende från henne innan hon försvann i skuggorna igen? Varför kunde han aldrig säga saker som lät tuffa? 

*   *   *

104

Maru tog sig tillbaka till Arenan och försökte att inte se målmedveten ut medan han gick runt och letade. Till slut hittade han på baksidan en gårdsbyggnad med fållor som innehöll vagnar, djur och människor. På en gång var en kvinna framme hos honom.
   '...kommit hit för att ta en en närmare titt innan auktionen smart smart något speciellt du du är ute efter...' 
   Kvinnans blick var stirrig och hon hade hela tiden kroppen i rörelse. Maru påmindes om Fisken och höll extra hårt om mynten. 
   'Tänkte mest kolla om det fanns något intressant,' sa han och försökte låta bli att snegla på slavfållorna.
   '...okej okej behöver du en slav någon att hjälpa hjälpa dig bära och hålla din säng varm om om natten...'
   Hon spärrade upp ansiktet i ett lite för stort leende som rimmade väldigt illa med de jagade ögonen.
   'Kanske det,' svarade Maru med en så neutral röst han kunde.
   '...bra bra kom med kolla in ut utbudet...' 
   Hon tog hans arm och drog med honom till en av fållorna längst in. De passerade två andra med människor i, men kvinnan ville inte låta honom stanna. 
   '...bara skräp inget inget att ha...' muttrade hon om sina konkurrenter och Maru lät sig dras med.
   De stannade framför en fålla med tretton människor som satt eller låg på marken, fastkedjade vid varandra och väggen. Några såg upp med hatiska blickar, men de flesta verkade inte registrera deras närvaro. Det gjorde ont i Maru att ens vara där, än mindre titta på dem som varor. Han försökte skjuta känslan åt sidan men lyckades inte. 
   '...titta titta fina starka...' Kvinnan puttade på de närmaste med foten, '...upp och stå nu...'
   'Nej, det behövs inte,' sa Maru besvärat, 'sitt kvar ni.'
   '...okej okej sitt sitt köparen har alltid alltid rätt ha ha men visst är de fina...'
   'Jodå,' sa Maru och tittade noggrannare, men kunde inte se någon som passade in på beskrivningen på vare sig Nova eller Niman. De var kanske i någon av de andra fållorna. Om de ens var här. 'Vad kostar de?'
   '...ingen ingen affär nu allt på auktionen alla bud börjar börjar på femhundra...'
   Femhundra, då skulle de kunna ha råd med både Nova och Niman. Men han fick inte verka nöjd.
   'Det var lite saftigt tycker jag.' 
   '...inte dyrt dyrt alls mycket nytta med med slav...' sa hon och böjde sig fram och sänkte rösten, '...men alla alla går inte för så mycket mycket några går ofta ofta för en hundring kanske kanske lägre...'
   Hon blinkade upprepat med ena ögat och log alldeles för stort igen.
   'När börjar auktionen?'
   '...elva elva men slavarna är kvart över tolv kanske halv halv ett kanske...'
   Maru pressade ihop läpparna för att dölja sitt leende. Tre kvart till godo, kanske mer.
   'Okej, tack för titten. Jag ska tänka på det.'
   '...inga inga problem...'
   Kvinnan sprätte iväg på jakt efter någon annan att prata med. Maru stannade vid det intilliggande båset med slavar och försökte se milt intresserad ut. Där var tio stycken. En kvinna som kunde vara Nova satt nära en ung man med långt hår. Båda såg slitna ut, men när han tittade noga var det mest skrubbsår och smuts. Deras kläder var trasiga och illasittande, som om de blivit av med sina egna och tvingades klä sig i vad de hittat. Kvinnan hade kort gråsprängt hår och såg ut att sova. Den unge mannens bruna hår hängde ned för hans ansikte. Mellan de smutsiga testarna syntes hans vaksamma, mörka, blick. Det måste vara de. Maru försökte tänka bort kvinnans näsa och tyckte sig se likheter med systern. Skulle han försöka signalera dem på något sätt? Kanske visa näsduken med Näslösas symbol? 
   Men hur han än funderade kunde han inte komma på hur han skulle lyckas utan att alla såg. Istället frågade han slavägarna samma sak han frågat den energiska kvinnan och fick liknande svar av dem. Det sista båset hade bara sex slavar, ingen matchade beskrivningen av Nova. Deras ägare gav honom samma svar om priser och tider. Nu kunde han faktiskt våga tro på det.
   För att inte väcka uppmärksamhet tog han en tur bland fordonen också. Men det var knappt att han la märke till vad han såg på, hjärnan bara malde igenom informationen han fått. Tre kvart, kanske en timme. Även om Lydia rörde sig jättelångsamt måste de hinna till Arenan i tid. Många av de andra slavarna hade sett värdefullare ut än Nova och Niman, och utbudet på unga kvinnor var stort, så Nova skulle nog inte bli så dyr. Niman var förstås ung och frisk, hans pris kunde kanske dra iväg. Skulle Maru våga spendera lite på mat och en sovplats? Han slängde ett sista öga på Nova för att memorera hennes utseende innan han tog sig tillbaka till Lydia. 

103

Vakterna vid karantänen hade varit motvilliga att låta honom träffa Lydia, men en av hans sista chokladkakor fick dem att ändra sig. En stark röklukt mötte dem när de kom till cellerna. Vakten måste ha sett Marus reaktion.
   'Det är bara en cell som renas. Det är ingen fara, var inget fruktansvärt. Men vi tar inga chanser. Vem sa du att du ville prata med?'
   'Lydia.'
   'Äldre kvinna va? Solglasögon? Då vet jag.'
   De gick några dörrar bort och stannade utanför den som bar Lydias namn. 
   'Fem minuter. Ingen fysisk kontakt. Du kan ge henne saker, men inte tvärt om. Okej?'
   'Okej,' sa Maru och nickade.
   Vakten bankade på dörren och öppnade en liten lucka i den.
   'Besök!' ropade han innan han gick några steg bort. 
   Maru klev fram till luckan och försökte titta in, men kunde inte se någon i det mörka rummet. Var det ens rätt cell?
   'Lydia?'
   Det kändes som att ljudet av hans röst försvann i rummet utan att nå fram till något öra.
   'Lydia, är du där?'
   'Maru?'
   Lydia kom fram ur skuggorna bredvid dörren.
   'Vad är klockan?'
   'Eh,' svarade Maru och räknade bakåt. 'Nästan halv sex. Hur är det med dig?'
   'Det är ingen fara med mig. Hur har det gått?'
   'Både bra och inte. Jag har sålt vapnen och fått in nästan fyratusen koppar, som deras mynt kallas. Det motsvarar typ ett och ett halvt tusen i Vattentornets marker tror jag.'
   'Okej. Ja det borde räcka. Och det mindre bra?'
   'Jag hittade schemat för arenan. Auktionen drar igång redan klockan elva, och du släpps ut fem i halv tolv.'
   'Okej.'
   'Jag vet inte när slavarna säljs, tror att det är först efter tolv, men jag vet inte. Det var auktioner med andra saker också.'
   'Har du hittat någon slav som skulle passa våra behov?' frågade Lydia övertydligt.
   'Nej, jag har inte hittat slavarna än.'
   'Leta upp dem då, ägarna måste veta när det är deras tur på auktionen.'
   'Något speciellt jag ska titta efter?' frågade Maru i ett försök att vara diskret.
   'En äldre kvinna, en bit över fyrtio vore lagom,' svarade Lydia, 'de borde inte vara för dyra. Mer hjälp än så kan jag inte vara härifrån tyvärr.'
   'Okej. Behöver du något?'
   'Nej, det är lugnt. Gå och gör det du måste och kom tillbaka när du vet mer om tiderna, så bestämmer vi då.' 
   'Okej.' Maru sänkte rösten. 'Jag har hittat en glasögonhandlare.'
   Lydia gjorde en hyschande rörelse och skakade på huvudet. 
   'Gå nu.'
   Maru tog ett steg från dörren. 
   'Färdig?' frågade vakten som stod en bit bort.
   Maru nickade till svar. 
   Vakten gick fram, stängde luckan och föste Maru framför sig ut. För sent kom han på att försöka flytta tidsstenen något hack för att få ut Lydia tidigare men fick ingen chans att göra något utan att bli sedd. Han var nog inte den förste som fått den idén. 

102

   'Mina damer och herrar i karantänen!' hördes en bärande kvinnoröst utifrån. 'Kom till fönstren och se vårt skådespel!'
   Ett rasslande hördes av hennes cellkamrater som tog sig till fönstren. Så lättlurad var inte hon.
   'Var inte blyga,' fortsatte rösten, 'vi är inte farliga. Och det är ju inte som att ni har något bättre för er. Hej! Hej! Välkomna! Vi erbjuder underhållning, skratt och spänning helt utan risk för er. För oss är risken en nära vän.'
   Siluetten av en människa dök upp utanför Lydias fönster. 
   'Jag ser nog att du är där,' sa rösten utanför, men nu alldeles utanför. 'Var inte blyg.'
   Lydia böjde sig fram med pistolen riktad mot fönstret. Även hennes kassa ögon kunde se att kvinnan var alldeles utanför fönstret. Hon måste ha en stege, eller stå på någons axlar för att nå upp.
   'Ta det lugnt, vi vill inget illa. Hej, Feda heter jag.'
   Kvinnan utanför fönstret rörde sig och Lydia anade hur hon stack in handen genom gallret. Lydia kände kallsvetten i nacken. Om hon försökte ta hennes hand skulle det märkas direkt att hon inte såg. Varken hon eller kvinnan rörde sig. Hur skulle dödläget lösas? Innan hon hann göra något hördes en annan röst utifrån. 
   'Ingen kontakt med karantänen! Ni vet vad som gäller. Ta bort handen, annars skjuter jag av den.'
   'Okej, ta det lugnt,' sa kvinnan utanför fönstret, och drog tillbaka sin hand. Sen vände hon sig mot Lydia igen. 'Du kan väl komma och titta? Jag skulle bli jätteglad om du gjorde det.'
   Motvilligt närmade sig Lydia fönstret bara för att få kvinnan att försvinna. 
   'Sådär, det var väl inte så farligt? Välkommen!'
   Kvinnan försvann från fönstret, förmodligen för att tjata på andra celler. 
   På den öppna planen utanför fönstret rörde sig figurer i grälla färger fram och tillbaka. Gycklare. Det kunde inte vara något annat. Mycket riktigt började de snart göra volter, stå på varandras axlar och liknande konster. Då och då ropade de ut reklam för olika butiker, som Haades Handelsbod – allt du kan tänka dig! 
   Mycket av konsterna var allt för små för att Lydia skulle uppfatta det. Hon stod ändå kvar vid fönstret och tittade för att hålla illusionen uppe. Och kvinnan hade haft rätt, hon hade inget bättre för sig. Halvhjärtat föll hon in i granncellernas applåder.
   När spektaklet var över tog kvinnan till orda igen. 
   'Vi hoppas att ni funnit glädje i vad vi kunnat visa för er. Annars ber vi ödmjukast om ursäkt. Men om vi bringat er lite glädje får ni gärna visa det med en gåva. Tänk på att vi blott är fattiga spelemän. Att visa upp oss för er är allt vi kan.'
   Säkert, tänkte Lydia, med de färdigheterna fanns det mycket de kunde göra. 
   'Ingen kontakt med karantänen sa jag!' ropade rösten ovanför. 'Den som kastar ut något till dem blir utslängd från staden med huvudet före.' 
   'Men snälla du...' började kvinnan men avbröts. 
   'Ni vet vad som gäller, ni kan dra åt helvete!'
   Lydia satte sig på sängen igen. För sig själv erkände hon att det hade varit trevligt med något som bröt av monotonin, men det vara skönt att det var över. Hon undrade vad klockan var.

*   *   *

101

Maru gick vidare i staden och lyssnade på musiken från radioapparaterna tills den tog slut och ersattes av en raspig mansröst.
   'Hej kära lyssnare. Flera av er kanske undrar vad det var för skott vi nyss hörde. Jag har det direkt från polischefen att det bara var ett litet band KFD som ställde till bråk vid norra porten. Men våra duktiga killar och tjejer som håller oss säkra tog hand om dem utan att själva få en skråma. Rövarna tog sig inte ens ut på bron. Bra jobbat!'
   Skratt och spridda applåder hördes, men hyschades tysta.
   'Är du hungrig?' fortsatte radiorösten. 'Jag börjar i alla fall bli det. Du vet säkert att Maki och Leeas restaurang alltid har den färskaste fisken på menyn, men nu har en liten fågel viskat i mitt öra att de precis fått in nyfångad strömming. Åh, det vattnas i munnen bara jag tänker på det. Maki och Leeas – färskare blir det inte. 
   'För att avsluta det här nyhetssegmentet vill jag påminna om morgondagens marknad. Arenan öppnar klockan nio och det finns fortfarande platser kvar i tvekampen. Förstapriset är hela fem tusen i redig koppar. Fem tusen, tänk så mycket roligt du kunde göra för det. Om jag inte satt här skulle jag anmäla mig direkt. Men kom ihåg, inget vapen får kastas eller vara längre än två meter. Ta chansen, jag vet att du kan göra det. Anmälan görs vid Arenan. Där finns också ett fullständigt schema över dagen. 
   'Nej, nu har jag pratat nog för ett tag. Nästa låt behöver ingen presentation, jag vet att det är en favorit.'
   Radiorösten byttes mot musik Maru inte kände igen. Men det gjorde uppenbarligen många omkring honom för de gav ifrån sig glada tjut och applåder, några började till och med dansa där de stod. 
   Maru stirrade på Lydias klocka. Om arenan var där slavarna skulle säljas, och den öppnade nio skulle de missa de fyra första timmarna. Skulle allt gå åt helvete ändå, bara för det där hundbettet som var hans fel? Han måste hitta Arenan och schemat. Stadens vindlande gator och gränder var förvillande, han hade för länge sedan glömt bort från vilket håll han kommit. Det var svårt att orientera sig med de höga byggnaderna som skymde solen. Han försökte lägga butikers utseende på minnet för att veta var han varit, men det hjälpte inte. Det var först när han insåg att det fanns flera handelsbodar med samma namn och utseende på olika ställen som han började titta på andra saker för att känna igen sig. Då upptäckte han skyltar med namn på gator. Det fanns också de som visade vägen till mål som Norra Porten, Djuphamnen och Västra Sidan, men det var ofta svårt att se skyltarna på grund av hur försäljarna nedanför bredde ut sig. Det var klart, ingen vill väl hjälpa folk bort från sin butik, inte utan en chans att prata med dem först. Nu när han visste vad han skulle titta efter lyckades han äntligen hitta fram till Arenan. 
   Ett högt plank toppat med taggtråd hindrade honom från att se in, men han tyckte sig kunna höra människor som arbetade innanför. Bredvid ingången var ett torn, kanske dubbelt så högt som staketet, där det satt plankor med tider och händelser utskrivna. Överst i tornet satt en klocka och direkt under den stod att det var en dag till marknad. Han skummade igenom schemat. Invigning klockan nio. Dragning för Tvekampen klockan halv tio. Klockan tio var det Världens Roligaste Man. Halv elva priser i lotteriet. Maru förstod inte mycket av det han läste, men grubblade inte över det för klockan elva dök Auktion – Boskap, Fordon & Slavar upp. Han tittade på Lydias armbandsur. Hon hade satts i karantänen kvart i ett. Nästan två timmar efter auktionens början. Fan, det skulle gå åt helvete. Nästa punkt på schemat var klockan ett, så auktionen skulle vara över innan de ens kom fram. Han brydde sig inte ens om att läsa resten av schemat, det spelade ingen roll. Lydia skulle missa auktionen, han skulle bli tvungen att sköta det själv. 
   Han stirrade på sin klocka och på schemat om vartannat, som för att någon av dem skulle ändra sig, men båda höll fast vid sina åsikter. Hans blick gled upp till den stora klockan i tornets topp. Det var något som inte stämde. Lydias klocka visade inte samma tid. Klockan på hans arm var nästan halv sex medan den på tornet visade tio över fyra. Även fast han kunde klockan bra var han tvungen att räkna på fingrarna och stega sig bakåt för att vara säker på hur mycket före Lydias klocka var. En timme och tjugo minuter. Kvart i ett för honom var alltså halv tolv, fem i halv till och med. Lydia skulle släppas fem i halv tolv enligt den klockan, tjugofem minuter efter auktionens start. Vad betydde det? Om auktionen gjordes i ordningen på tavlan, med boskap först och slavar sist skulle de hinna. Om. Och det tog ju en stund att ta sig till Arenan och genom visitationen. Han stirrade på tornets klocka för att se att den verkligen gick, och märkte inte hur en kvinna kom upp bredvid honom. 
   'Kan jag hjälpa dig?'
   Han skulle kunna fråga om när slavauktionen började, men ville inte se för intresserad ut. Spela cool hade Lydia sagt. 
   'Nej, tack, det är lugnt.'
   'Det är ingen fara,' sa hon med dämpad röst och en hand på hans axel. 'Jag ska inte säga något. Det är många här som inte kan läsa.'
   Maru blev helt ställd och fick knappt ur sig ett svar.
   'Jag kan läsa.'
   'Du behöver inte spela tuff och låtsas för mig, jag har sett hur länge du stirrat på tavlan. Jag kan hjälpa dig, det kostar nästan ingenting.'
   'Alltså, jag kan verkligen läsa. Nio noll noll, invigning. Nio och trettio, dragning tvekamp.' Han läste snabbt upp hela schemat för att visa att han visst kunde.
   'Tack,' sa en man bredvid dem, lyfte på sin hatt och strosade iväg. 
   Kvinnan såg surt på Maru.
   'Jävla sätt!' 
   Maru orkade inte bry sig om henne, han hade annat att tänka på. Han måste prata med Lydia.

*   *   *

100

Skott från tornen, skjutna mot andra sidan vattnet hade avlöst larmklockorna. Vakterna vid inpasseringen hade knappt lyft blicken, de hade tittat mer på Maru som sökt skydd från en fiende som inte var där. Han skämdes för sitt agerande hela vägen till den östra sidan. Väl över gångbron gav alla intryck honom annat att tänka på. Färger, ljud och dofter han inte känt tidigare, i alla fall inte så kraftigt. Vindlande gator fulla av människor som gick mellan butikerna som kantade båda sidorna. Stimmigheten fick honom att dra armarna till sig och köra ned händerna i fickorna, noga hållandes den spetsiga metallen som var deras tillgångar. Det hade känts bättre om han haft något att ta dem i, men byxornas påsfickor fick duga. Han försökte undvika att leka med mynten även om det omöjligt kunde höras bland alla ljud. 
   Genom en folksamling såg han hur en man fick syn på honom och banade en väg rakt mot honom. Det var ingen han kände igen. Var han själv igenkänd? Åter saknade Maru pistolen. Kofoten hade också varit skönt att ha som försvar, men den hade han lämnat med Lydia. En kniv fick duga, fast han inte kände att det var ett vapen han kunde göra så mycket nytta med. Med handen redo i bältet stålsatte han sig för vad mannen kunde tänkas ta sig för. Såg han ut som ett så enkelt byte?
   'Du!' ropade mannen som nu var bara några armslängder bort. 'Du, hej! Har du någon musik?'
   'Va?'
   'Musik, har du någon musik att sälja? Kassett, skiva, minne, vilket format som helst.'
   'Nej, tyvärr inte,' svarade Maru som inte förstod vad mannen pratade om.
   'Säkert? Radion är alltid på jakt efter inspelningar, så det är inte någon privat samlare, alla skulle få höra.'
   'Tyvärr, som sagt.'
   'Ingen fara. Det är ganska sällan något dyker upp numer. Men jag kände inte igen dig så jag måste fråga. Ja, ja, det var värt ett försök. Du ska ha en trevlig dag. Och om du kommer över någon musik, vilken som helst, så sök upp mig eller gå till stationen.'
   Han pekade upp mot en av de högsta byggnadernas topp där det satt spretande metallpinnar. 
   'Okej, jag lovar.'
   Ett enkelt löfte, Maru hade aldrig sett till någon musik vad han visste. Musik var något du spelade eller sjöng, inte ägde. Eller menade han slavar som kunde spela? Det lät inte så. Mannen gav honom ett vänligt leende och försvann in i folkvimlet igen. 
   Radio, det var något Maru knappt kände till. Han visste vad en radio var, men de hade varit ovanligt vid Vattentornet. Ingen av de fastboende hade någon, Hertigen hade inte tillåtit det. Det var bara de på genomresa som tagit fram korta stunder innan någon sagt till dem. Nu när han tänkte på det märkte han att vissa ljud i sorlet kom från olika håll, trots att det var samma. När han tittade närmare såg han att i vart och vartannat av de större stånden fanns olika typer av radioapparater som alla var inställda på samma kanal. De verkade locka till sig grupper av människor som bara stod och lyssnade. Maru anslöt sig diskret till en av de större grupperna. Ur radion strömmade musik på ett sätt han aldrig hört tidigare. Det vara som när flera spelare träffades och lirade tillsammans, något som hade varit en riktig fest vid Vattentornet. Det lät som det, fast... mer. Maru lyssnade trollbundet och märkte inte försäljerskan förrän hon var alldeles bredvid honom. 
   'Ser du något du gillar?'
   Maru hade inte ens uppfattat vilken typ av varor boden hade. 
   'Eh,' sa han och tittade snabbt på varorna. Ett brokigt utbud, mycket småsaker som klockor och knivar. En egen klocka hade varit bra, men han kunde inte slösa för mycket innan de lyckats med det de kommit hit för. 'Tack, men jag bara kollar.'
   'Om det är något du letar efter kanske vi har det fast inte framme.'
   'Nej, men tack ändå.'
    Motvilligt lämnade Maru handelsboden och radion. Han började gå mellan stånden, snabbare förbi dem utan radio och långsammare när han kunde höra musiken. Staden var väldigt stor, mycket större än han kunnat föreställa sig utifrån. Det var ovant med så många höga hus, vid Vattentornet hade alla byggnader varit envånings. Bara tornet sträckte sig över allt som en olycksbådande jätte. Fast många hus här var lika höga om inte högre, kändes det ändå inte lika hotfullt. Den konstigaste känslan var att ha så många människor ovanför sig. Mellan husen gick broar uppe i luften, det verkade myllra lika mycket folk där uppe som nere på marken. När han tittade närmare såg han att det mest var barn som rörde sig där uppe. Flockar av dem strömmade fram och tillbaka, ibland skingrade av någon vuxen. En del klättrade upp och ned för stegar och rep, medan andra bara låg på mage och betraktade människorna som rörde sig under dem. Han hade inte tänkt på det innan, men nu såg han att det var ovanligt lite barn som sprang runt benen på dem. Det var alltid de du fick se upp med om du ville behålla fickornas innehåll. Han kramade metallbitarna i fickan som för att övertyga sig själv att de var kvar. 
   Ett litet stånd var märkbart folktomt. Det var som att ingen vågade gå nära, att det vilade en förbannelse över den. På de stora luckorna som kunde bomma igen butiken hängde rad efter rad med glasögon. Precis vad Lydia behövde! Försäljaren satt och vägde på en stol framför sina varor och läste en bok. Med jämna mellanrum rättade han till sina stora glasögon med röda bågar. Han såg upp med ett leende på de som höll ett betryggande avstånd. Maru blev stående och funderade på om han skulle ta kontakt med mannen, men innan han hann ta ett beslut fångades han av mannens blick. 
   'Kom, kom, var inte blyg.'
   Maru kände att han inte hade något att skämmas för och gick fram till ståndet. 
   'Så, vad kan jag göra för dig?' frågade mannen.
   'Du har glasögon för alla synfel va?'
   'Jajamensan, största, bästa och enda glasögonbutiken i stan. Vad du än har för problem så kan jag fixa det, inga problem.'
   'Det är inte för mig, det är för en vän.'
   'Åh, så klart att det är. En vän. För du har aldrig sett dåligt.'
   'Nej, jag behöver inte glasögon.' 
   'Vad är det för fel på er?' frågade mannen med hög röst, 'Varför vågar ingen erkänna att den behöver glasögon?'
   Maru kände att han började bli lite sur. 
   'Men det är faktiskt till min vän.'
   'Säkert. Du, då tycker jag att du ska hämta din vän, så ska vi se vad vi kan göra för honom. Okej?'
   Utan att vänta på ett svar satte sig mannen på sin stol igen och tog demonstrativt upp sin bok.

099

De ringande klockorna väckte henne med ett ryck. Något var fel. Innan hon fått upp ögonen ordentligt hade hon pistolen i ena handen och den andra på ett knivhandtag. Hon önskade att hon haft kvar sin klocka. Hur många gånger hade de sett till henne? Fyra hon märkt, det var hon säker på. Men det var inget hon kände att hon kunde lita på, att de faktiskt skulle se till henne varje gång som de sagt. Solljuset genom fönstret hade flyttat sig på väggen, men hon hade ingen bra referens för vad det betydde i tid. 
   Stadens ljud hade inte förändrats nämnvärt, larmklockorna var nog för rövare på fastlandet. Men om det var oroligheter i staden satt hon som en fisk i en tunna, även om cellen var en våning upp. Hon rörde sig närmare fönsterväggen så hon nästan satt med ryggen mot den svartbrända ytan. Då syntes hon minimalt från fönstret och kunde hålla uppsikt över både dörren och fönstersiluetten som projicerades på väggen. Hennes grannar verkade dock inte förstå situationens allvar. 
   'Vad är det som händer?' frågade en mansröst och slamrade med en metallmugg mot sitt galler. 
   'Ja,' fyllde en kvinnoröst i, 'varför ringer klockorna?'
   Bra, de kunde dra till sig all uppmärksamhet.
   Innan någon hann svara hördes smattret från automatvapen. Finkalibriga, långt borta. Skjutna utan kontroll. Vildar, förmodligen från samma håll hon och Maru kommit från. Några pistoler föll in i kören, också de långt borta. Oavsett om det var ett angrepp på staden eller någon av dem på väg dit borde stadsvakten svara. Som om de hört hennes tankar kom skott avlossade nära inpå, ovanför dem. Karbiner, av samma typ som hon själv hade, förmodligen från bröstvärnet eller någon av tornen. Metodiska, lugna skott. Flera av de fjärran skotten tystnade och ersattes av tyngre eld. Hon kunde se framför sig hur vakterna på andra sidan bron kastat sig i skydd när skottlossningen började och nu avslutade arbetet när de fått stöd från tornen. Mycket riktigt tystnade alla vapen snabbt. 
   'Vad hände?' frågade kvinnorösten igen. 
   'Bara några rövare,' svarade en röst utanför, 'dumma nog att attackera oss. Men ni behöver inte oroa er, ni sitter trygga där ni är.' 
   Lydia kopplade bort samtalet utanför och försökte slappna av i väntan på nästa rond.

*   *   *