043

II
NÄSLÖSA

Maru visste inte vad han skulle säga medan de gick genom skogen, utan försökte bara smälta allt som skett. Han hade aldrig tagit ett liv tidigare och nu hade han dödat tre personer på två dagar. Tre människor som inte fick leva längre bara för att han bestämt det. Lydia var också tyst, men han var övertygad om att hon inte hade samma grubblerier som han. 
   Packningen var tung men Maru ville inte visa sig svag, så han stretade på. Han undrade vart de var på väg, så här långt bort hade han aldrig gått tidigare. Skogens stigar hade växt till små vägar som blivit större och större tills de bytts mot skog igen. 
   Utan förvarning stannade Lydia i en glänta.
   'Vi slår läger här för natten.'
   'Här?'
   'Ja, här,' sa hon och tog av sig sin packning. 'Är det något problem med det?'
   Maru såg sig om. Stora lövträd hägnade in ett stycke öppen mark där ett fåtal veka skott var det enda som växte ur lövmattan. Trädens kronor flätades samman till ett tak som här och där släppte ned ljus till dem. 
   'Men, det finns ju inget skydd, ingenstans att gömma sig. Tänk om det kommer någon? Eller något?'
   'Det är en bra bit till närmaste hus, och där får vi garanterat konkurrens om utrymmet. Här ute är risken minimal att någon skulle springa på oss. Jag trodde du gillade skogen?'
   'På dagen ja, men om natten är den ju typ full av monster. Vildhundar till exempel, de var på mig vid källaren.'
   'Ingen fara, håller vi bara elden igång så kommer de inte störa oss. Och om de skulle göra det räcker det oftast med ett varningsskott för att de ska sticka. Det är inte dumma vet du. Och värre saker än hundar tror jag inte finns här omkring.'
   'KFD? Folk från vattentornet? En eld syns ju på långt håll.'
   'Det är ingen som rör sig så här långt in i skogen på natten. Men du kan vara lugn, vi sover i skift. Först ska vi bara ha lite mat. Om du samlar ved så ordnar jag lägret.'
   Axlar och rygg lämnade lättat ifrån sig bördan när han ställde sin ryggsäck bredvid Lydias packning. Även fast det kändes som han kunde lita på henne bar det emot att lämna sakerna sådär och gå iväg. Med hagelbössan hängande över axeln gick han cirklar runt deras lägerplats och plockade famnen full av torra grenar. Då och då slängde han vaksamma blickar mot lägret så hon inte smitit. När han kom tillbaka hade Lydia fått igång en liten eld av pinnar och torrt gräs. Han la veden bredvid och med den matade hon försiktigt elden till mogen storlek. Det var först i eldens sken som Maru insåg hur mörkt det blivit. Lydia öppnade två konservburkar med ravioli i köttfärssås och ställde dem nära elden. Det började snart dofta om burkarna och Marus mun vattnades när han kände hur hungrig han var. 
   'Hur mår fingret?' frågade Lydia och lindade upp bandaget runt sin egen arm.
   Maru kom på att han inte tänkt på sin skada under vandringen. Smärtan i axlar och rygg efter packningen hade dränkt den i fingret. Men nu började den kännas igen. Han lättade försiktigt på bandaget. Nageln såg riktigt hemsk ut, men blodet verkade ha levrat sig bra. 
   'Hur känns det?' frågade Lydia och fuktade en trasa som hon försiktigt torkade rent hundbettet med.
   'Jag tror inte det är så farligt,' sa Maru och visade upp fingret. 
   'Sitter nagelbitarna fast?'
   Maru petade försiktigt på dem och grimaserade åt smärtan.
   'Jag tror det.'
   'Bra, då får de sitta. Se till att det är rent och linda på ett nytt bandage. Och ta något mot inflammation.'
   Maru gjorde som hon sa, hon hade nog blivit skadad många gånger förut. Sen blev han sittande, stirrande in i elden.
   'De kommer komma efter oss va?'
   'O ja, det kan du vara säker på. Framförallt när vi dödat Ramal.'
   'Och G,' fyllde Maru i.
   'Det är inte lika stor grej. Hade det bara varit G och några hantlangare hade de jagat efter oss halvhjärtat. Men Ramal – arvingen, den nya Hertigen. De kommer jaga oss till världens ände.'
   Maru såg sig omkring, som om hela lägret skulle komma springande ur mörkret. 
   'Du kan vara lugn,' fortsatte Lydia, 'det kommer ta en stund för dem att omgruppera och hitta våra spår. Och då är vi långt borta. Inte utom räckhåll, det kommer vi aldrig vara, men de kommer behöva sträcka sig bra långt för att nå oss.'
   Maru lugnades av hennes ord, men höll ändå ett vakande öga på skogen omkring dem.  
   'Hertigen sa att hans familj hade fått i uppdrag av Kungen att vakta vattentornet, att det var en uppgift som gick i arv från far till son. Var det därför Ramal var speciellt viktig?'
   'Sa han det? Tja, helt fel är det ju inte. Så ja, Ramal behövdes för att hålla sagan vid liv.'
   'Sagan? Var det påhitt?'
   'Nej, egentligen inte. Men historien har fått en hel del upputsning. Jag har fått höra många versioner, om jag förstår det hela rätt tillhörde den nuvarande Hertigens far de som fick order att vakta Vattentornet. Och på ett sätt kan du påstå att ordern kom från Kungen.' 
Lydia petade ut konservburkarna från elden. Hon höll sin med en tång samtidigt som hon åt med en gaffel. Maru tog sin varma burk med jackärmen som skydd. 
   'Vad då för kung?' frågade han och slevade girigt i sig av maten.
   'Det här var innan fallet, när det fortfarande fanns ett samhälle. Landet hade en kung, förvisso med titeln ”Högste befälhavare”, men han hade ingen egentlig makt. Vi levde i tron att krig var avskaffat i vår del av världen. Ett fåtal riktiga soldater och en samling skjutglada hemvärnsmän var allt skydd vi hade.' 
   'Vi? Var du med?'
   'Jag var bara en liten flicka då, jag har inte många minnen från den tiden. Men jag minns oroligheterna. Det pratades inte om krig, ingen ville se vad som höll på att hända. Så när anfallet kom var det inte mycket vi kunde göra. De kom och tog vad de ville ha.'
   Lydias röst tonade ut och hon stirrade in i elden. Maru vågade egentligen inte störa, men det var så spännande att få höra om hur det var förr. 
   'Hur kommer vattentornet in i det?'
   'Som jag sa finns det många versioner av historien, men de målar mer eller mindre upp samma bild. Den nuvarande Hertigens far var en sådan hemvärnsman som jag pratade om tidigare. En helt vanlig arbetare med tillstånd att ta till vapen om armén kallade. Plutonen han var med i, han var inte ens befäl, fick i uppgift att säkra tornet. Sen föll bomberna och fienden kom. Det var inte mycket vi kunde göra, vi hade ju inget att sätta emot. Gruvor och fabriker togs över, medan resten av landet bombades till lydnad.'
   'Men inte tornet?'
   'Inte tornet. Förmodligen var det bara tur. Kanske låg det så avsides att det inte var värt att slösa bomber på? Hur som helst, fienden drog så småningom vidare. Efter sig lämnade de ett land allt för trasigt för att någonsin bli helt igen. Vid det här laget brann hela världen. Hertigens far förstod väl hur det skulle bli. Han tog befälet, utropade sig till Hertig över Vattentornet och befäste sig. Mängder av flyktingar samlades, ett vattentorn är ett lockande mål för den som söker efter hjälp. Men bara de som hade något av värde släpptes in. Sakta men säkert byggde Hertigen upp sin rikedom.'
   'Till dagens välstånd.'
   'Idag är lägret bara en blek kopia av vad som en gång var. Hertigen försöker dölja det, men det finns fortfarande de som minns hur det var förr. Tidigare hade hela lägret el till exempel. Den stora dieselgeneratorn var hans stolthet. Men när den gamle maskinisten dog tyckte hans efterträdare att det var en bra idé att hälla bensin i tanken.'
   'Och det var dåligt?' Maru drack upp det sista spadet ur sin burk. Han hade kunnat äta en till, men Lydia verkade ransonera maten. Var nog klokt.
   'Mycket.'
   Maru visste inte hur han skulle få henne att fortsätta berätta, så han lät henne äta klart i tystnad. När hon var färdig sköljde hon ned resterna med lite vatten. Burkarna ställde hon upp och ned i elden.
   'De får brinna ur så de inte drar till sig ohyra.'
   Lydia tog fram några knivar och putsade dem med en trasa. Hon synade eggarna och vässade dem här och där med en liten slipsten. Sen gick hon över till automatkarbinen och de andra skjutvapnen. Hon granskade, plockade isär, rengjorde och oljade. Maru ville inte verka sämre, så även fast han inte visste vad han gjorde började han pilla med sin hagelbössa.
   'Lägg av, peka den åt ett annat håll!' sa Lydia argt. 
   Maru hade inte ens märkt att han riktat pipan mot henne. 
   'Förlåt,' sa han skamset, 'det var inte meningen. Men den är inte laddad, så det var ingen fara.'
   'Det spelar ingen roll, rikta aldrig ett vapen mot någon du inte vill döda.'
   'Men...'
   'Inga men. Du vet inte vad jag tänker och känner, och jag vet inte dina avsikter. Och även om vi var helt trygga med varandra så kanske någon annan såg oss och missförstod situationen. Om du såg en person rikta ett vapen mot någon du tyckte om, hur skulle du då reagera? Tänka att det inte var någon fara, eller agera först för att rädda din vän?'
   'Okej, jag fattar. Jag ska tänka mig för.'
   'Bra.' 
   Lydia mjuknade till sättet och visade Maru hur han skulle göra för att ta hand om vapnen. Det var spännande och läskigt att ta isär dem, utan Lydia skulle han aldrig vågat, han hade varit allt för rädd att inte få ihop dem igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *