042

Hertigen sparkade hårt på badkaret så vattnet stänkte när Mela kom in. Han såg upp, ansiktet rödgråtet och rasande.
   'Han är död! Din bror är död!'
   'Jag vet. Det kom ju inte som någon överraskning direkt.'
   'Hur vågar du?'
   Med full kraft slängde han sitt ölkrus som krossades mot väggen en armlängd från henne. Mela stod lugnt och såg på sin far.
   'Men pappa. Han kanske ärvde din styrka, men inte din slughet. Vi visste båda två att han förr eller senare skulle sätta sig i en situation han inte kunde resa sig ifrån. Jag är faktiskt förvånad att han överlevde så länge som han gjorde.'
   Hertigen sjönk tyst ihop på golvet. Han såg patetisk ut, så långt från sitt sanna jag. Hon kände avsmak som bara var kryddad av en knivsudd sympati när hon gick fram och satte sig på huk bredvid sin honom.
   'Det är ingen fara pappa. Jag letar upp de som gjorde det och flår dem levande. Blir du glad då?'
   Hertigen nickade och torkade snor på rockärmen.
   'Sen kan vi sätta deras huvuden på pålar utanför lägret så alla fattar hur det går om man gör något mot oss. Det blir väl bra?'
   Hon kysste hans panna och lämnade honom på golvet. Han höll på att tappa greppet. När hon kom tillbaka var det dags för tronskifte.

Kommentera