018

Han vaknade med ett ryck och hade ingen aning om var han var. Ljusen hade gröpts ur märkbart men sken lyckligtvis fortfarande. Han var tvungen att resa sig och gå runt i rummet för att samla tankarna. Långsamt nystades gårdagen upp. Han kunde inte begripa vilken tur han haft. Allt tydde på att källaren var övergiven, och om någon försökt ta sig in hade han nog hört det. Försiktigt smög han upp för trappan och kontrollerade reglarna. Ljuden som förut letat sig in genom ventilationen hade tystat. Betydde det att hundarna försvunnit? Han la örat mot luckan, men svaga ljud från skogen var allt han kunde uppfatta.
   Pistolen, hade han bara drömt den, eller fanns den på riktigt? Tveksamma steg förde honom tillbaka, men där låg den, svart och glänsande som han mindes den. Beväpnad återvände han till luckan, och knackade försiktigt på den. När inget på andra sidan reagerade öppnade han försiktigt och följde pistolen ut. Där var tyst och lugnt. Det luktade fränt av hundurin.  Antingen hade de markerat platsen innan det givit sig av, eller så var det bara ett tecken på deras ilska över att inte komma åt honom. Månen och stjärnorna var de enda ljuskällorna. Den kalla nattvinden nöp i hans skinn och fick honom att dra täcket tätare kring sig. Här ute fanns inget. Han drog igen skåpdörren, kröp tillbaka ned i sitt ombonade källarhål, stängde och reglade luckan. Han släckte alla ljus utom ett som han ställde bredvid sängen tillsammans med en tändsticksask och pistolen. En ny våg av trötthet sköljde över honom. Han la sig på sängen och lindade täcket omkring sig. Hur länge sedan var det han sov i en riktig säng?