017

Vattendunkens lock var tätad med vax som fastnade i flagor på fingrarna när han öppnade den. Innehållet luktade och smakade okej, så han drack sig otörstig. Härligt att dricka och dricka utan att behöva ransonera för morgondagen. Med törsten släckt svepte han in sig i täcket från sängen, tog med sig en konservöppnare och undersökte vad det var för burkar han stött på. Päronhalvor. Munnen vattnades ögonblickligen. Konservöppnaren fick snabbt upp burken, och med darrande fingrar tog han upp en päronhalva och pressade in den i munnen. Saften rann nedför hakan när han tuggade och kände hur smakerna dansade runt i munnen. Det var det mest fantastiska han ätit. Han bromsade sig tvärt och granskade burken. Den såg bra ut, ingen rost eller bucklor. Innehållet luktade gott och såg okej ut, och smaken var det inget fel på. Det var nog ingen fara att äta det. Han svalde snabbt och tryckte in en ny halva.
   Lådor med chokladkakor på hyllan ovanför fångade has uppmärksamhet. Han slet snabbt omslaget av en kaka och lät den följa päronet. Smaken var ljuvlig och fyllde honom med bilder från barndomen. Då var det bara när något skulle firas som hans mamma tagit fram deras chokladkaka och givit honom en ruta. Det hade varit så gott, han hade alltid velat ha mer. Men det skulle sparas till nästa högtid. Varje gång den togs fram var han glad att det fanns kvar, men när han väl fått sin bit var all förståelse för sparsamhet som bortblåst. Om han hade hittat moderns gömställe hade han satt i sig hela kakan på en gång. Men det var först på hennes dödsbädd hon berättade om den lösa brädan som dolde familjens alla skatter. Chokladkakan var det första han tröstat sig med sen hon slutat andas. Och när den var slut så var den slut och sen fanns inget mer. Här fanns fler chokladkakor än han kunde räkna till.
   Han försökte sansa sig och få i sig något mer matigt. På måfå öppnade han en burk med ärtsoppa. Innehållet såg inte lika aptitligt ut som päronhalvorna, men det mättade nog bättre. Först tänkte han värma soppan, men kände sig allt för trött för att sätta igång spritköket. En eldsvåda var det sista han behövde. Tanken fick honom att kolla så inget ljus stod dåligt. Soppan, som inte var mycket till soppa utan snarare en klumpig gröt, smakade mycket bättre än den såg ut. Han satte sig på stolen och slevade i sig den med pek- och långfingret som sked. Efter halva burken lutade han sig tillbaka i stolen med en tillfredsställd suck och kände hur allt blod strömmade till magen.