016

Dunsar och skrapningar kändes genom luckan, hundarna hade tagit sig in i skåpet. Om han öppnade kunde de skrämma bort skuggorna!
   Nej! Han skakade på huvudet för att bli av med tankarna. Skallen värkte vid rörelsen. Skuggorna var bara fantasifoster, om det fanns något här nere så hade han märkt det nu. Hundarna fanns på riktigt. Han kunde inte gå bakåt, framåt var enda vägen.
   'Hallå?' ropade han in i mörkret. Ljudet lät skarpt utan eko. Rummet kunde inte vara så stort. Tyst väntade han på någon reaktion, men inget skedde.
   'Hallå!' försökte han igen, denna gång starkare. Inget svar. Om något fanns där borde det ha reagerat nu. Om det inte var lika skrämt som han. Eller en orm eller spindel. Han försökte skaka av sig obehagskänslan och tänka på något annat än kräldjur.
   'Jag vill inget illa. Bara gömma mig för hundarna. Okej?'
   Luften luktade instängd men inte illa. Det hade nog inte varit någon här på länge. Han kände med handen längs väggen. Kall och hård. Betong? Fingrarna sökte sig fram och hittade en sladd som ledde till en strömbrytare. Utan att tänka på det höll han andan och vred på den, men bortsett från klicket hände ingenting. Han vred igen och igen, men med samma resultat. Så lätt skulle det inte gå. Försiktigt kände han med handen längs trappsteget han satt på. En armslängd bort slutade steget i ingenting. Han drog snabbt tillbaka handen, millimeter från fantasimonstrets käftar som högg mot honom från mörkret. Åter igen fick skuggorna liv och tvingade honom att andas djupt och långsamt för att återfå kontrollen. Fötterna kände sig för ned för trappan och när han stålsatt sig mot vilka kryp som kunde finnas där nere hasade han sig ned sittande, ett steg i taget. Efter fjorton steg slog hans fötter i den mötande väggen. Han var nere. Trevande kände han hur väggarna möttes. Han höll skyddande en hand över huvudet när han långsamt reste sig, men inte ens när han sträckte ut sig i sin fulla längd nådde han taket. Med en hand i väggen och försiktiga steg rörde han sig bort från trappan. Mörkret verkade oändligt. Om han inte haft väggen att hålla sig i hade han fått svindel och fallit omkull. Stegen var små men tog honom framåt. Plötsligt slog vänsterfoten i något hårt. Snabbt drog han den tillbaka ifall det hårda skulle visa sig ha tänder, men inget mer hände. Försiktigt kände han framför sig med handen där det hårda varit. Armen rörde sig i svepande rörelser, men stötte inte på något. Det kändes väldigt blottat att sträcka ut armen framför sig. Han ville hålla den andra armen som skydd för kroppen, men vågade inte släppa väggen. Om han gjorde det kändes det som att han aldrig skulle hitta den igen. Foten fick på nytt treva sig framåt, men det hårda var inte där längre. Hade det flyttat på sig? Eller hade han backat mer än han trott? Det var omöjligt att avgöra avstånd i mörkret. Vad kunde vara så hårt och röra på sig? Inget djur i alla fall. Om det inte var en klo på en drake! Men sådana fanns inte intalade han sig själv. Och om det fanns så skulle han inte stöta på dem såhär, och om han gjorde det skulle han varit död nu. Med handen som skydd för kroppen fortsatte han framåt. Det tog bara ett par av hans myrsteg innan underarmen slog i något kallt och hårt framför honom. Mot sina instinkter tvingade han sig att hålla kvar armen. Föremålet rörde sig inte. Armen fick glida mot vad det nu var till handen tog över och kunde känna närmare. Det var en metallskena som stod rakt upp. Han följde den med handen ned till golvet och upp igen. Det måste vara den han slog i med foten. Hjärnan rusade för att komma på vad det kunde vara. Handen stötte på en skiva som gick ut från skenan mot väggen. Han följde den dit och möttes av ännu en skena. Det var en hylla! Högerhanden följde väggen och mötte den vänstra. Tillsammans hittade de snabbt fler hyllplan. Han skrattade till när han tänkte på hur dum han måste ha sett ut i sitt trevande. De flesta obevakade hyllor Maru stött på var tomma och trasiga. Men det fanns de som fortfarande hade innehåll. Långsamt och med spänd förväntan kände han på hyllplanet framför sig. Han ville hålla sitt hopp vid liv så länge som möjligt. Ingenting. Ingenting. Förhoppningen började dala när handen till slut landade på något.
   Magen ryckte till när han kände igen den välbekanta formen av en konservburk. Den var oöppnad! Fingrarna letade sig vidare och hittade en, två, fem, tio, fler konservburkar än han kunde hålla koll på. Vad var det här för skattkammare? Om han bara haft en konservöppnare. Och ljus. På hyllan nedanför hittade han plastpåsar med innehåll som knastrade när han klämde på dem. Någon måste bo här. Någon som inte var hemma. Maru hoppades han skulle hinna äta innan Någon kom hem. På det tredje hyllplanet stötte han på ett objekt i samma storlek som en konservburk, men med den karakteristiska stearinytan av ett blockljus. Hjärtat gjorde en segervolt och spred en varm känsla i kroppen. Där det fanns ljus fanns det ofta tändverktyg. Han höll krampaktigt i ljuset, som om han var rädd att tappa bort det, samtidigt som hans fria hand trevade på hyllan. Det tog inte lång tid innan han hittade en liten papplåda som efter en snabb skakning kunde identifieras som en tändsticksask. Andaktsfullt ställde han ned ljuset, tog fram en tändsticka och strök eld på den. Den klara lågan spred ett så bländande sken omkring sig att han var tvungen att skyla ögonen. Med en lätt darrning på handen förde han lågan till ljusets veke som tacksamt tog emot den. Med ljuset i hand kunde han äntligen se rummet. Han hade mycket riktigt en metallhylla framför sig och den fortsatte längs rummets ena långsida. En likadan hylla täckte den motsatta väggen och mellan dem stod två hyllrader rygg mot rygg och skapade två gångar. Samtliga hyllor var fyllda med prydliga högar av konserver, torrvaror, vattendunkar, böcker och verktyg. Maru försökte räkna ut värdet på allt, men slutade snabbt – det var för överväldigande.
   Allt var täckt av damm, det såg inte ut som att någon varit här på länge. Rummet var kanske fyra meter brett och tio meter långt. Tak och väggar av vitmålad betong. Golvet var gråmålat, färgen förstärkt av dammet. I ena kortändan fanns trappan, i den andra en säng och ett arbetsbord med en stol. En av allt. Ett skyddsrum för en person. En person som anat vad som skulle ske och som byggde om sin källare för att överleva. Det måste tagit månader, år för att samla allt och dölja ingången. Och även i den gamla världen, innan fallet, då det var lätt att få tag på saker måste det kostat en förmögenhet. Men av någon anledning hade skaparen inte fått chansen att skörda frukterna av sitt arbete. Maru kände ett stygn av medlidande, samtidigt som han var otroligt tacksam för det.
   Vid trappan fanns en plats för matlagning. En köksventil tronade över ett bord med gasolkök och kastruller. Maru öppnade spjället och kände en frisk luftström. Med luften kom ljudet av de uppretade hundarna som ännu inte gett upp sin jakt. Om de tog sig igenom luckan var allt förlorat. Försiktigt klättrade han upp för trappen och undersökte luckan i stearinljusets sken. Den såg lika robust ut som den känts, men han behövde ändå något att skydda sig med. Han tände fler ljus och skummade snabbt igenom hyllornas innehåll. En yxa och en kniv var de första fynden. Vilken skulle han ta? Yxan hade bättre räckvidd, men krävde två händer och ganska mycket utrymme för att vara effektiv. Kniven kunde användas på många sätt, men krävde närkontakt. Om du inte kastade den. Men ett kastat vapen var ett vapen du inte längre hade. Trots det begränsade utrymmet valde han yxan. Storleken gav trygghet. Rep, skiftnycklar och en kofot lät han ligga. Det var nära att hans ögon sorterade bort de oljiga tygstyckena, men något i hans minne fick honom att gå tillbaka och försiktigt lätta på en dammtäckt flik. Hjärtat gjorde en volt när svart metall skymtades under tyget. Försiktigt öppnade han paketet och fann sig stirrande på en pistol. Det här var lite för mycket att förstå. Han ställde ifrån sig ljuset och yxan, och stödde sig på hyllkanten. Han hade aldrig haft en pistol tidigare. Med lätt darrande händer tog han upp vapnet och gjorde de rörelser han avundsjukt sett andra göra. Magasin ut. Mantelrörelse. Han upprepade mantelrörelsen igen och igen för att vara säker på att den var oladdad. Avtryckaren gled mjukt in. Klick. Han siktade med den på olika saker i rummet och ordade tysta pang. Känslan att hålla pistolen var enorm. Nu var han inte längre bara den jagade, nu var han också en jägare. På hyllan nedanför hittade han lådor med passande ammunition som han fyllde magasinet med, så många han kunde få i, innan han satte tillbaka det i pistolen och på nytt gjorde mantelrörelse. Med ens blev allt på riktigt. Det var knappt han vågade hålla i pistolen. Hela tiden kändes det som om han pekade den åt ett farligt håll. Han la tillbaks den på hyllan. Nu kunde hundarna komma. Eller skulle han gå ut och ta hand om dem? Han skrattade till åt tanken. Bara för att du hade ett vapen betydde inte att du kunde använda det. Och en pistol var allt annat än diskret, smällen skulle höras vida omkring. Bättre då att vänta, med lite tur kanske de gav upp. Och i värsta fall kunde han försvara sig.