015

Maru försökte intala sig själv att han gjort rätt val, att vad som än fanns här i mörkret inte kunde vara värre än hundarna. Men för varje sekund blev han mindre övertygad. Lutad mot väggen kröp han ihop på det översta trappsteget och försökte lyssna efter ljud. Tystnaden var lika kompakt som mörkret. Utan synintryck började hjärnan fabulera ljudlösa skuggor som rörde sig i det svarta, svepande förbi honom närmare och närmare i en spiral runt hans huvud. Upptryckt i hörnet slog han ut med armarna mot attackerna, men träffade bara luft. Han kunde försöka fly. Om hundarna inte var igenom skåpdörren, om han sparkade upp den och sprang så kunde han... springa. Men var skulle han få kraft att springa från? Och även om han sprang så fort han kunde skulle ändå hundarna vara snabbare. Skuggorna ändrade hela tiden sina former och rörelsemönster.
   'Lägg av för fan!' skrek han ut och slog armarna om huvudet. Ögonen försökte tåras, men blev knappt fuktiga. 'Förlåt,' viskade han och kröp ihop i en liten boll. 'Förlåt, förlåt, förlåt.'

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *