014

Sprängande vågor av smärta och förvirring gick genom huvudet. Han visste inte vad som var upp eller ner och famlade efter stöd. Till slut stannade rummet. Han låg med huvudet nedåt i en trappa, stegen grävde sig in i ryggen som om de försökte dela hans kropp i prydliga skivor. Det var kolsvart omkring honom. Han fruktade först att han blivit blind, men långsamt kom sinnena tillbaka och han började se nyanser i svärtan. Högerfoten satt fast – var den blottad för hundarna? Fäktande och grymtande försökte han komma loss. Det lät som att hans ljud och rörelser sporrade dem till allt aggressivare attacker mot dörren, men nådde honom inte än i alla fall. Kämpande lyckades han komma upp i sittande ställning och befriade sin fot från en tung lucka. Den föll igen och han lutade sig mot den med hela sin tyngd. Luckan var tjockare än skåpdörren, men både han och hundarna tjänade på att den gick inåt. Med axeln mot luckan lät han händerna söka längs kanterna efter någonting att låsa den med. På tredje varvet lyckades han hitta en liten skjutregel som motvilligt gled på plats. Ljudet utifrån avtog markant med den stängd, och när han visste vad han letade efter hittade han ytterligare två reglar. När de var låsta vågade han äntligen släppa luckan och kunde vända sitt fokus på var han var. Och om han var ensam.