013

Det var nästan skymning och skogen började allt mer komma till liv omkring honom. Slutligen glesnade växtligheten till en öppen glänta som kröntes av resterna efter ett hus. Marus hjärta sjönk. Taket och en av väggarna hade rasat in. De delar som fortfarande stod upp såg ut att kunna falla när som helst. Gamla rester av möbler låg spridda i det höga gräset framför huset – det hade för länge sedan plundrats på allt av värde. Maru gick ett varv runt huset i hopp om att hitta någon annan byggnad eller en väg därifrån, men det fanns ingen. Snart var mörkret här, han hade inte tid att hitta något bättre gömställe innan det var för sent. Från det håll han kommit hörde han på avstånd vildhundars skall. Följde de hans spår? Ett skadat villebråd som han kunde inte vara svårt att följa. De skulle snart vara över honom. En meterlång trädgren var det enda han kunnat hitta att försvara sig med. Mot en hund hade det kunnat göra skillnad, men mot en flock spelade det ingen större roll.
   För att få skydd kröp han in i den minst förfallna delen av husruinen. Halva köket stod kvar, den murade skorstenen höll fortfarande taket uppe. Köket var plundrat på allt som var värt att ta. Några luckor hände kvar på sina gångjärn, men alla skåpen gapade lika tomma. I hålet där spisen en gång stått fanns spår av att någon eller något för länge sedan använt det som toalett. Det här var inget gömställe, inget skydd mot det som fanns där ute. Genom det utslagna fönstret tyckte han sig se skogens skuggor komma krypande mot huset. Vildhundarnas skall var närmare nu. Var det inte något som rörde sig i skogsbrynet? För att gömma sig från natten kröp han in ett högt skåp som fortfarande hade sin dörr kvar. Det var trångt, trots att hyllorna saknades. Han tvingades dra upp knäna under hakan för att få plats och kände hur det knäppte i sårskorporna på benen. Med dörren stängd såg han försiktiga ljusstrimmor som kröp in genom fem runda hål i skåpets överdel. Ljudet av hundarna som kom allt närmare letade sig också in den vägen. Det som förut hållit dörren stängd var sedan länge borta och den gled långsamt upp och släppte in omvärlden. Han kände febrilt längs skåpdörrens kanter, men ingenstans kunde han hitta någon möjlighet att regla dörren inifrån. Det enda den släta dörren erbjöd honom att hålla i var en fyrkantig träkloss som handtaget på andra sidan var skruvat i. Tänk om handtaget suttit på insidan istället! Men vem skulle göra ett köksskåp med handtag på insidan?
   Ljudet av klor mot trä och dämpade gläfsningar vittnade om att vildhundarna inte hade haft några problem att följa hans spår. Antingen försökte de ta sig in i husruinen, eller så var de redan inne. Hans krampaktiga grepp om den vassa träklossen skar in i hans frusna händer. För sitt inre kunde han se hur hundarna smidigt tog sig in i ruinen och till slut blev stående i en halvcirkel framför skåpet. Det var helt tyst utanför, i alla fall var det inget som kunde överrösta Marus snabba hjärtslag och flåsande andetag. En svag förhoppning om att de givit sig av började spira, men grusades snabbt när skrapande klor började bearbeta dörren. De försökte gräva fram honom som den skrämda kanin han var. Men dörren höll. Frågan var hur länge han skull orka hålla i den. Händerna hade redan börjat domna bort. Försiktigt släppte han ena handen och försökte skaka liv i den. Skrapningarna blev allt intensivare tills de abrupt slutade. Hade de givit upp? Om det ändå hade gått att se vad som hände på andra sidan dörren utan att öppna den. En tung smäll fick hela skåpet att skaka. Maru tappade balansen och var på väg att följa med skåpdörren ut. Glipan hann bli en knapp handsbredd innan han återfick balansen och drog igen den framför de skällande bestarnas gapande käftar. Attackerna ökade i allt starkare vågor nu när de fått korn på sitt byte. För att få bättre stöd drog Maru upp benen och sköt ifrån för att kila fast sig mellan skåpets väggar. Träet sviktade med ett diskret knakande och plötsligt försvann stödet bakom honom och han tumlade ner i mörker.