012

Okänd skog var det enda han sett i vad som kändes som en evighet. Inget skilde det ena trädet från det andra. Stigar hade flutit ihop och isär, ibland helt försvunnit. Till slut kom han fram till en smal, slingrig väg. Han var trött. Trött på träd, trött på att irra planlöst. Vägar ledde någonstans så han följde den. Det var knappt att den kunde kallas väg längre, naturen hade börjat ta tillbaka marken med gräs, buskar, sly och träd. Hans krafter hade nästan sinat. Impulserna att bara lägga sig ned och sova blev allt starkare, men han visste att om han gjorde det skulle han inte resa sig igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *