010

Med ens var han klarvaken. Han skulle ju inte somna! Solen började närma sig zenit. Eller hade den redan passerat sin topp och var på väg ned? Han vart osäker på väderstrecken, men oavsett hur mycket tid han förlorat var det för mycket. Snabbt kom han på fötter för att inte råka nicka till igen. En gevärskula slet upp ett hål i väggen bredvid honom, och följdes tätt av smällen som drivit den framåt. Maru slängde sig instinktivt till marken och gjorde sig så liten han kunde, samtidigt som han försökte avgöra varifrån skottet kommit. Efter en kort stunds väntan kom ett ytterligare skott som skapade ett hål en bit från det första, följt av ett tredje som rev upp det andra hålet till en knytnäves storlek. Maru spejade febrilt för att hitta skytten, men kunde inte se någon. Det var något konstigt med hålen, men innan han kunde komma på vad det var hörde han skrattande röster från andra sidan väggen och ett utforskande finger stacks ut genom det stora hålet. Det var ingen som sköt på honom, de sköt prick på andra sidan väggen. Och de lyckades bra som det lät. Den som bemästrat en skjutbana avancerade ofta till nästa. Kanske rörliga mål? Bara vetskapen om att de hade ammunition att slösa var nog för att Maru skulle vilja vara någon annanstans. Så tyst han kunde samlade han ihop sina saker och smög iväg från byggnaden i vad han hoppades var en vinkel där han inte skulle upptäckas av prickskyttarna.
   Det höga gräset bakom bensinmacken dolde honom, men gjorde färden tung och långsam. Vid två ytterligare tillfällen brann serier av skott av, och varje gång slängde han sig till marken övertygad om att vara träffad. Men i båda fallen var han orörd av kulorna och kunde fortsätta framåt när skottens ekon ebbat ur. Han kröp och hukade sig fram mellan kullar och stenar tills han kände sig säker på att vara utom synhåll. När han till slut vågade sticka upp huvudet såg han inte längre macken bakom sig. Hur länge han smugit i onödan visste han inte. Om det varit i onödan skulle han aldrig få veta. På höger hand hade han Kungahögen, men bortsett från berget var han vilse. Det var knappt att han visste i vilken riktning Vattentornet låg. Han behövde komma upp en bit för att orientera sig. Men höjder var förrädiska, man både såg och syntes.
   I tystnad väntade han för att höra om nya skott avfyrades, så han kunde avgöra var macken var, men prickskyttet hade tydligen avslutats. Mot sina instinkter började han ta sig upp för Kungahögen för att få överblick, men ångrade sig snabbt. Klättringen var mer påfrestande än han väntat. Temperaturen innanför jackan blev bara högre och högre, som om toppen på berget stod i ljusan låga. På kvällen och natten var jackan snudd på tunn, men under dagens varmaste timmar var den på tok för tjock. Han krängde av sig den och möttes direkt av den svala bris som kretsade kring berget. Nu var han istället tvungen att bära den otympliga jackan i händerna. Han tog en klunk vatten och såg sig om, men ingenstans syntes några landmärken han hände igen. Allt såg så annorlunda ut här uppifrån, han kunde inte minnas om han varit uppe på den här sidan av berget tidigare. Han band jackan runt midjan och gick i sidled runt berget, både för att få lite vila från klättrandet och kanske kunna se något från ett annat håll. Det krävdes bara ett tjugotal steg innan Vattentornets omisskännliga kropp framträdde, och det mycket närmare än han hade trott. Uppe på berget kändes det nästan som att tornet vara inom räckhåll. Drömmande sträckte han ut armen mot det. Han kunde hålla hela tornet i sin hand. Varsamt omfamnade han det med fingrarna och slöt sedan näven för att krossa tornet och alla dess invånare. Men när han öppnade handen stod det fortfarande där. Han fortsatte rundvandringen, och när han kommit ungefär halvvägs dök även bensinstationen upp. Gömd bakom en sten lade han sig för att speja. Byggnaden låg stilla och harmlös, inga rörelser kunde ses. Antingen hade prickskyttarna slagit läger, eller så var de på väg igen. Oavsett var det för farligt att närma sig.
   Han spanade ut över landskapet nedanför ifall något byte kunde ses, skummade igenom träd efter träd, men ingenstans fanns hus han inte kände igen. Blicken vandrade längs vägarna, bort förbi bensinstationen. Där var det något som fångade hans blick. En kropp? Även på det här avståndet var det inget tvivel om att det var en människokropp som låg vid vägkanten. På mage, eller möjligtvis på rygg, med armarna utsträckta åt sidorna. Mörka byxor och en ljus jacka. Helt stilla låg den. Det kunde vara en fälla. Eller så var det ett offer för prickskyttarna. Om de hade råd att slösa värdefull ammunition för nöjes skull så kunde de mycket väl skjuta någon och sen låta kroppen ligga ovittjad. Om han ändå haft kvar sin kikare hade han kanske kunnat se om kroppen levde eller inte. Det mörka som låg bredvid kroppen, kunde det vara en väska eller klädbylte? Det var omöjligt att avgöra, kunde lika gärna vara en sten eller en grästuva. Men även utan packningen var kläderna på kroppen kanske värda något. Det kunde vara en fälla, men det kunde också vara precis det han behövde för att komma på fötter igen.
   Magen knorrade – om det var en väska kunde det finnas mat i den. Känslorna bråkade inom honom. Han bestämde sig för att räkna till tusen och inte släppa kroppen med blicken. Om den inte rört på sig, eller något annat hänt under den tiden så skulle han ta chansen. Till en början räknade han i maklig sekundtakt, så som hans mamma lärt honom, men stressen av att inget hände ökade på hastigheten. Tänk om någon annan hann före? Från sin upphöjda position försökte han hitta en väg som gav tillräckligt avstånd från bensinmacken, men som ändå inte var en allt för stor omväg. De räknade sekunderna blev allt snabbare, och han rusade förbi de siste femtio utan att ens nämna dem vid namn. Kroppen låg kvar, och inget annat hade rört sig i närheten.
   Ned för berget gick färden mycket snabbare än uppför, ibland så fort så han tvingades bromsa sina steg för att inte tappa fotfästet och falla handlöst ned för sluttningen. Med jämna mellanrum stannade han upp för att korrigera sin färd och minnas sin utstakade väg. Väl nere var det svårare att ta sig fram än det sett ut uppifrån. Naturen var full av hinder som tvingade honom att avvika från sin kurs, och flera gånger behövde han chansa för att komma framåt. Stressen ökade hela tiden, att han skulle komma för sent, att han inte skulle hinna fram, att han sett fel.
   När vägen slutligen visade sig var han inte där han förväntat sig. Frågan var om han kommit ut före eller efter kroppen. Omgivningen såg helt annorlunda ut här nere än den gjort från ovan och gav inga ledtrådar i åt vilket håll han skulle gå. Bortåt eller tillbaka? Värdefull tid tickade iväg till ingen nytta. Den som velar vinner inte, så mest för att ta ett beslut valde han vägen som ledde bort från Vattentornet. I värsta fall skulle han ta den tillbaka senare och kanske hitta kroppen då. Vägen slingrade sig fram och gjorde det svårt att se vad som fanns lägre fram. Ena sidan skymdes av den täta skogen med insprängda stenpartier, medan den andra hade öppna fält med låg växtlighet nedanför en brant slänt på flera meter. Småspringande tog han sig fram, han kände att det var nära nu. Bakom kurvan framträdde mark han kände igen. Det här var platsen! Där låg kroppen, precis som han mindes det. Han stannade upp för att återhämta andan och försöka överblicka situationen. Ingenstans såg han något som tydde på fara, men han drog sitt bräckjärn för att inte vara obeväpnad om något hände. Långsamt avancerade han mot kroppen. Så här på nära håll såg han att kläderna var smutsiga och slitna. Men helt värdelösa var de nog inte. Han sträckte fram bräckjärnet för att peta på kroppen. Det var något bekant över den, men han kunde inte komma på vad. Med bara några centimeter kvar rullade kroppen plötsligt runt, slet bräckjärnet ur hans händer och kom snabbt på fötter. Rag log triumferande och bollade med sin nyvunna trofé.
   'Du får vara försiktig, du kan peta ut någons öga med den här.'
   'Alltså, jag har inget.' Maru tog defensivt ett steg bakåt, och hamnade rakt i armarna på en av Rags kumpaner som smugit sig upp bakom honom. Greppet var hårt som ett skruvstäd, Maru förstod inte hur den storvuxne mannen kunnat smyga sig på honom. Den andre kumpanen kom upp bakom Rag med ett snett leende på läpparna. Rag kastade till honom bräckjärnet och började hårdhänt gå igenom Marus fickor.
   'Var inte så negativ,' flinade Rag, 'alla har någonting. Det gäller bara att leta tillräckligt noga.'
   Maru kämpade inte emot, han visste att fickorna var tomma. I tanken förbannade han sig själv för att inte ha lyssnat på sina instinkter. De skulle slå ihjäl honom vare sig de hittade något eller inte.
   Rag blev allt bryskare i sitt rotande. Med en frustrerad grymtning ryckte han Maru ur sin kumpans grepp, slängde ned honom på alla fyra och slet åt sig den skamfilade ryggsäcken. Han vände upp och ned på den, tömde ut innehållet på marken och satte sig på huk och petade i den lilla högen som var Marus samlade egendom. Det var tydligt att han inte var nöjd. Maru var nära att säga ”Vad var det jag sa?” men bet sig i kinden för att håll tyst.
   'Okej,' sa Rag och drog med handen över sitt korta hår, 'av med kläderna.'
   Marus blick flackade mellan rånarna. Med fumliga händer fick han av sig jackan. De skulle slå ihjäl honom och ville inte söla ned kläderna. Fingrarna darrade så pass att han knappt fick upp skosnörena. En klump började bildas i halsen när han knäppte upp byxorna och innan han fått av sig dem hade ögonen fyllts av tårar. Han skulle dö nu. Han ville inte, han ville verkligen inte, men han kunde inte se någon väg ut. Hela hans kropp skakade. När han vrängt av sig tröjorna brast alla dammar för honom. Tårar blandades med snor på sin väg ned för ansiktet. Hans smutsiga kalsonger blev fuktigt tunga och varm vätska rann nedför hans lår.
   'Va faen, pissa inte på mina nya brallor!' Rag sparkade honom i sidan så han handlöst rullade ned för den branta slänten vid sidan av vägen. Han landade i diket och skrämde upp en svärm insekter från en sargad kropp som redan låg där. Sparken och fallet hade tömt lungorna på luft. Revbenen värkte när han försökte fylla dem igen. Det måste vara fem-sex meter upp till vägen, bara tur att han inte bröt ihjäl sig. Ovanför sig hörde han bråkande röster, men huvudet kändes allt för grötigt för att han skulle kunna urskilja vem som sa vad.
   '...va fan skulle det där va bra för...'
   '...tänker inte klättra ned dit i alla fall...'
   '...om han börjar skrika och ha sig...'
   '...hämta en stor sten eller nått, som du kan kasta...'
   Det här var så mycket chans Maru skulle få. Med alla sina krafter samlade kravlade han upp på andra sidan diket och sprang hukande genom det midjehöga gräset, bort från vägen.
   'Va fan, kolla på vesslan!'
   'Spring din jävel, spring!'
   Han sprang. Sprang utan att se sig om, utan att ta notis av de sår som buskar och sly piskades upp på hans kropp. Vassa stenar och kvistar skar in i hans fötter och buskar rev i hans nakna hud. Han registrerade inte smärtan utan höll blicken fokuserad på skogen som låg på andra sidan fältet. Skogen där han kunde känna sig trygg, där han kunde komma bort från de som ville honom illa. Några mindre stenar kom susande förbi honom, halvhjärtade kast för att driva bort honom. Rånarnas skratt dog bort bakom honom. Om han sprang fort nog, om han tog sig tillräckligt långt bort så kanske han kunde vakna ur mardrömmen. Han snubblade och föll, skrapade upp knän och händer, reste sig och fortsatte, fortsatte mot den hägrande skogen.