009

Hans ben förde honom västerut, i riktning mot Kungahögen. Förbi de långa staketen och bortom de utbrända husen. Där fanns inget att hämta utom smuts – sotfläckar som tog veckor att bli av med.
   Här stod träden tätt och skogen var full av taggiga buskar. Några av dem var giftiga, och det fanns knappt ens några djurstigar. Han hade inte tid att forcera skogen, vägen var hans enda val om han ville hinna någonstans och tillbaka innan skymningen. Det bar emot att gå så öppet, men så här tidigt var det få som var vakna. Med lite tur skulle han inte träffa på någon.
   Solen hade klättrat flera gånger sin egen bredd innan han kom fram till det första huset som fortfarande stod upp. Det hade varit en bensinstation, men nu var det bara ett tomt skal med krossade fönster. Han hade passerat där flera gånger förut, allt av värde var för länge sedan bortplockat. Men människor kom och gick, mycket kunde ha hänt sen han var där senast. Ett buskage fick duga som skydd medan han iakttog byggnaden. Det fanns många namn från den gamla världen han inte förstod. Vissa var lätta att förstå, som vattentorn – ett torn med vatten i. Men bensinstation var märkligt. Bensin var en vätska som brann bra och bilar behövt för att köra, men nu gick det typ inte att få tag på längre. Station var ställen där du åkte tåg och buss från förr i tiden. Bensinstation, var det en plats bensin åkte från? Han hade aldrig fått ihop det och inte vågat fråga någon heller.
   När inga tecken på faror visade sig avancerade han försiktigt. Som tidigare var bensinstationen tom och öde. Ingen hade varit här på ett bra tag. Försiktigt tog han sig runt på baksidan av byggnaden och satte sig i det hörn som såg minst nerkissat ut. Han behövde en plan. Magen lade sig i med sitt kurrande, som för att påpeka vikten av att det skulle finnas föda i slutet, eller ännu hellre i början av den ännu okläckta planen. För att få tankarna att klarna drack han lite vatten, lutade huvudet mot väggen och försökte minnas vad som fanns bortom bensinstationen. Öppna fält. Några hus här och där, alla renplockade för länge sedan. Men nya innevånare kunde som sagt ha flyttat in, och något kunde ha hänt dem. Det var värt att kolla upp. Men ett planlöst irrande tog för mycket tid, tid han inte hade. Tankar på landskap och stigar blandades med bilder av mat, av Vattentornet och Hertigens son. Han ryckte till när hakan slog i bröstet. Han fick inte sova, in här, inte nu. När han slutit ögonen mindes han inte, men nu kliade och sved de när han tvingade upp dem. Det var så skönt att blunda och låta tyngdlagen få sin vilja fram, att det inte tog många nickningar innan sömnen virat sina band runt honom.