007

Ögonen vande sig vid skymningen, han märkte inte hur den smög sig på honom förrän det började prassla allt mer omkring honom av alla nattdjur som långsamt vaknade ur sin slummer. Han ökade på stegen, ville inte fångas i skogen efter mörkrets inbrott. Kloka undvek skogen för att slippa springa på någon av dess innevånare.
   I de mörka skuggorna fick trädens grenar ett allt mer skräckinjagande utseende. Välkända stigar ledde honom fram, utan dem skulle han aldrig kunna navigera i det svaga ljuset.
   Det blev allt svårare att bedöma vad som fanns på stigen, synen spelade ideligen spratt. Han trampade fel gång på gång och hoppades innerligt att det inte fanns några fällor för ett byte i hans storlek gillrade längs stigen. Bakom sig hörde han på avstånd vildhundars skällande som fick hans hjärta att öka takten, men han tvingade sig att hålla nere tempot för att inte blint rusa fram genom skogen. Mellan träden skymtade han ljuset från en öppen plats. Det måste var hygget kring Vattentornet. Skogens ljud tycktes sluta sig kring honom och han kostade på sig att springa den sista biten mot friheten från trädens fängelse. Det värmande skenet från eldarna som lyste upp tornet välkomnade honom ut från grönskan och fick pulsen att sjunka till normala nivåer. Han saktade ned sina steg upp för backen mot grinden och försökte utstråla lugn och världsvana. Dagens brist på byte gjorde sig påmind och försvårade hans försök att se professionell ut. Vakterna såg på honom med ointresse och Amric i luckan verkade måttligt förtjust att slita sig från sina räkenskapsböcker.
   'Vad har du?' frågade han med uttråkad röst.
   Maru lade fram patronhylsorna som var dagens enda tillskott, och saktade ned sina rörelser i en fantiserad förhoppning att just sådana hylsor skulle vara ovanligt värdefulla, att de skulle räcka till inträdet så han skulle slippa ta av sina besparingar.
   Amric slängde en föraktfull blick på dem.
   'Skojar du?'
   'Nej, nej,' svarade Maru snabbt, 'det var bara det jag hade nära. Här ska du se.'
   Ur innerfickan plockade han andaktsfullt fram en tygbit som var lindad runt en sliten Alvedonkarta. Två tabletter var kvar, båda med hela inkapslingar. Den ena var krossad till ett fint pulver men den andra såg bra ut. Vintern hade varit lång och tärt på resurserna, tabletterna var det enda han hade kvar i sitt förråd. Det bar emot att använda dem, men det var till ett sådant här tillfälle han hade sparat dem.
   'Vad har vi för skräp här då?' frågade Amric.
   'Försök inte, vi vet båda att det är Alvedon.'
   Om det var något Maru tackade sin mamma för så var det att hon lärt honom läsa. Utan det hade han nog inte överlevt på egen hand. Den som inte kunde läsa på förpackningar och förstå vad det var höll alltid Svarte Petter vid köpslående.
   'Ja, ja,' grymtade Amric och granskade tabletternas inkapsling. 'Den ena är schyst, men den andra är ju helt krossad.'
   'Den funkar lika bra ändå,' försökte Maru.
   'Inte lika bra,' fastslog Amric bestämt. 'Tablettkartan räcker, du kan behålla hylsorna.'
   'Skojar du, en tablett är mer än nog för inträde!'
   'Det här är inte mycket mer än en tablett. Och dagtid kanske jag skulle hållit med dig, men priset stiger när natten kommer.'
   Som på beställning hördes ett avlägset ylande. Maru försökte spela dum, att han inte förstod att priset steg på kvällen, men kände att hans ansikte avslöjade honom. Amric log när han kände att hans poäng gick fram.
   'Men jag ska vara schyst, du får en potatis i växel.' Amric log mot vakterna som gav till ett trött skratt till svar.
   'En?! Tio känns mer rimligt.'
   'Tio? Dröm på. Du får två, men då är det jag som går back.'
   'Säkert! Du har aldrig gått back på en affär i hela ditt liv.' Maru hoppades att hans aggressiva smicker skulle få Amric att mjukna.
   'En, två potatisar,' sa Amric och radade upp två små smutsiga knölar framför sig på bordet.
   'Kallar du de där ärtorna för potatisar? Det går minst tre sådana på en normal potatis!'
   Amrics ögon smalnade, och han lade till ytterligare en potatis.
   'Tre, det är mitt sista bud.'
   'Säger du fyra så har du en affär.' Maru kände att han inte skulle kunna pressa Amric så mycket längre, och han ville vara säker på att få med sig något.
   'Taget, men då behåller jag hylsorna.' Amric plockade fram en fjärde potatis, rafsade ihop de tre andra och tryckte dem i Marus hand. Maru var på väg att vända sig mot grinden, men något kändes fel.
   'Hallå, vi sa fyra potatisar, det här är en sten!'
   'Hey, det är inte mitt fel om du inte kan se skillnad på en sten och en potatis.'
   'Men det är ju just det jag kan!'
   'Du fick se varorna, du godkände affären. Finns inget jag kan göra.' Amric slog ut med händerna som för att visa hur lite han kunde påverka.
   'Det fick jag inte alls, du la till den fjärde i efterhand. Fyra potatisar ska jag ha, jag fick bara tre!'
   'Sluta slingra dig, ge grabben hans potatis så vi kommer vidare någon gång.'
   Maru hoppade till av kvinnorösten bakom honom som avbrutit deras samtal. Han hade inte märkt när hon kommit, och nu stod hon alldeles bakom honom. En gammal kvinna med långt grått hår uppsatt i en stram hästsvans, men hon såg farligt stark ut trots sin ålder. Under hennes långa mörka rock skymtade en kevlarväst och annan proffsig utrustning. Det dunkla ljuset till trots hade hon på sig solglasögon som reflekterade elden och fick henne att se, om möjligt, ännu hårdare ut. Han hade sett henne förut, hon var en av legoknektarna som hyrde ut sina tjänster till de i lägret som hade råd. Marus instinkter ville få honom att stiga åt sidan och lämna plats för henne, men Amric verkade få samma vibbar och slängde muttrande över en fjärde potatis till Maru, som nickade ett tyst tack till kvinnan och gick in i lägret. Han valde att behålla potatisstenen. Inte för att han skulle våga försöka lura någon med den, men Amrics möjligheter att blåsa nästa person hade i alla fall minskats lite. Fyra små potatisar, det var inte mycket. Men det var i alla fall någonting. I långsamma sippar tömde han i sig det sista ur vattenflaskan. Vatten måste han ha, det var en potatis. Tre potatisar kunde ge tak över huvudet eller mat, men inte både och. Han försökte gissa nattens väder på den mörka himmelen. Det såg inte ut att bli oväder, men mycket kunde hända under en natt. Magen lade sig kurrande i det inre samtalet och hela kroppen verkade stå bakom den. Mat fick det bli. Alltid gick det att hitta något skrymsle att sova i.
   Ett femtiotal människor rörde sig mellan de olika stånden där försäljare skrek ut sina erbjudanden. Doften av nygjord tvål och tandkräm stack ut bland röken från de många eldarna. Lyxprodukter, Maru skulle inte ens köpt dem om han haft råd. Stånden hade samma varor som alltid, det lilla nya som dök upp gick ofta åt snabbt. Maru kände igen ett par skor som hängde i Mikas stånd. Han hade sålt dem till henne för en skruvmejsel och en burk makrill för några månader sen. Nu kostade de det tiodubbla. Skorna hade varit för små för honom, men det var bra skor så för rätt köpare var priset inte orimligt. Att hitta rätt köpare, det var avgörande. Maru väcktes ur sina tankar av en röst som glidit upp tätt bredvid honom.
   'Något för att koppla av, sätta fart eller komma bort?'
   'Nej Fisken, jag vill inte ha droger idag heller. Och du håller dig borta från mina fickor!'
   Fisken var en kortväxt, finlemmad man med långt stripigt hår, som ständigt gav ett fuktigt intryck. Han flackade med sina utstående ögon och höll upp tomma händer för att visa sin oskuld.
   'Okej, okej, ingen fara, inga problem!'
   Fiskens darrande händer visade hur förtjust han var i sina egna varor och att han inte verkade ha något bra att erbjuda idag. Inte för att Maru skulle köpt av Fisken ens om han hade haft råd. Maru förstod inte de som drogade sig i det öppna utan någon som vakade över dem. Hade de tur blev de bara rånade.
   'Ta det lugnt. Du skulle ändå inte hitta något i mina fickor.'
   'Jaså, jaså, död dag där ute?'
   'Tvärt om, allt för livlig. Sprang både på Lois folk och ett gäng KFD.'
   Fiskens ögon vidgades. Maru förundrades att de kunde bli större utan att falla ur sina hålor.
   'KFD?'
   'Mm.' Maru njöt av att kunna imponera. 'Lyckligtvis stötte de på varandra, och jag kunde hålla mig utanför.'
   'Så bra, så bra, det var ju tur för dig, tur i alla fall.' Fisken hoppade från ena foten till den andra, som om han stod och dansade, men utan att verka medveten om det. Maru undrade vad han petat i sig idag.
   'Har det hänt något nytt här i lägret?'
   'Inget nytt, inga nya. Här är allt nytt gammalt, haha! Gänget som stack igår kom iväg, vägvisaren kom tillbaka utan dem. Snart är det väl bara du och jag kvar här, haha! Nej, måste rusa. Affärer att göra – sinnen att förstöra, haha.'
   Fisken fortsatte skrattande för sig själv medan han kryssade genom folkmassan i jakt på fickor att tömma – med eller utan ägarnas medgivande. Maru kontrollerade att han hade kvar sina potatisar.
   Dofterna från det grillade köttet som snurrade på sina spett i några av matbodarna sökte sig in i hans näsborrar, och han drog girigt i sig dem. Det var ett självplågeri, han visste att han inte hade råd, men med slutna ögon kunde han drömma sig bort några sekunder. Munnen vattnades och magen slog volter av förväntan. Men när han öppnade ögonen stod han fortfarande där med sina fyra potatisar. Nedstämd gick han bort till vattenförsäljaren och fyllde på sin vattenflaska. En potatis räckte nästan till hela flaskan.
   En skarp smäll fick honom att hoppa till, och hela lägret tystnade. När han vände sig om såg han Age, en av lägrets snålaste diversehandlare, med en tvåpipig hagelbössa riktad mot en man som låg stilla med ansiktet ned i marken.
   'Han stal från mig! En av mina finaste knivar!'
   'Flytta på er!' Två vakter med dragna vapen trängde sig fram genom den intresserade folkhopen som ville se skådespelet.
   'Han stal från mig!' upprepade Age till vakterna och hängde sin bössa på axeln. En av vakterna gick fram till kroppen och petade på den med foten. När inget hände välte han över den på rygg och satte sig på huk bredvid. Det var ingen Maru kände igen. Kanske någon nykomling Fisken missat, som inte visste hur det gick till i lägret.
   'Död,' sa vakten kort.
   'Vad stal han?' frågade den andre vakten.
   'En kniv. Riktigt fin. Svart, med svart slida. Taggad rygg.' Age slickade sig om munnen och verkade överväga att lägga till något som mannen kunde ha stulit, men hans nerver verkade inte hålla för det. Han vände sig mot sin son som stod i ståndet.
   'Saknas något mer?'
   Age junior tog god tid på sig, men till slut svarade han att det inte gjorde det.
   Vakten vid kroppen vittjade den och hittade mycket riktigt en kniv som stämde in på beskrivningen.
   'Där är den, där är min kniv! Det var ju det jag sa!' utbrast Age med glädjen hos en förälder som återfått ett förlorat barn. 'Den bästa kniven som kan köpas, vass som tusan och behöver nästan aldrig slipas! Första klassens vara, som allt hos Age!' Det gällde att passa på att göra reklam när folk lyssnade.
   Vakten vid kroppen räckte kniven till sin kollega och nickade diskret.
   'Kan någon gå i god för vad som hände?' frågade vakten som nu höll i kniven.
   'Ja, jag kan. Jag såg allt,' sa Najd som hade ståndet bredvid Ages. 'Det gick till precis som han sa, inget bråk dem emellan. Bara en jävla tjuv.' Han spottade mot kroppen för att visa sin avsky, men stelnade till när loskan med en hårsmån missade den knäböjande vaktens känga.
   'Finns det någon som tar ansvar för den här mannen och hans handlingar?' Fortsatte den andre vakten utan att ta notis om spottet.
   Ingen sa något. Om mannen hade haft vänner så var det ingen av dem som vågade eller ville erkänna det nu.
   'Här har du stöldgodset tillbaka.' sa vakten och lämnade över kniven till Age.
   'Och mina kostnader då?'
   Vakten tog loss en hagelpatron från sitt bälte och slängde över den till Age.
   'Å Hertigens vägnar tackar jag dig för din rättrådighet, och för att du gjort lägret till en tryggare plats för oss alla. Som tack tar vi hand om kroppen utan extra kostnader för dig.'
   Vaktens leende gjorde klart att det inte fanns något mer att tillägga. Han vände sig till sin kollega och tillsammans bar de bort kroppen till vaktområdet. Age kontrollerade patronen innan han laddade den i bössan, muttrade att det var bättre förr medan han gick tillbaka till sin butik. Skådespelet var över och människorna började åter röra på sig och sorlet återupptogs.
   Maru satte sig ned i en avskild vrå och gick igenom sin slitna ryggsäck för att se om han hade någon utrustning som han kunde vara villig att skiljas ifrån. Bändjärn, skruvmejsel, kniv, matburk, sked, vattenflaska – alla slitna och för honom värda tiofaldigt vad någon skulle vara villig att betala. Och han behövde dem om han ville göra några förtjänster i framtiden. Egentligen behövde han en ny ryggsäck. Den här hade alltid varit för liten, och bändjärnet höll på att äta sig ut genom den nötta bottnen. En gång hade ryggsäcken varit blå, men nu var den smutsigt brungrå. Som allt annat. Det var i alla fall en fördel, den smälte in i omgivningen.
   Två av potatisarna gav en liten skål soppa. Han åt med andakt och tänkte först spara den sista potatisen, men hungern tog överhanden och han gnagde i sig den innan matburken slickades ren. Det var det. Han gick några varv i lägret, stämningen hade blivit allt mer uppspelt när brännvinet började verka hos de som hade råd. En grupp människor rörde sig längs huvudgatan, anförda av Hertigens son Ramal som höll sin stora hund Manglaren i ett stramt koppel. Människorna i deras väg föll åt sidan för att sedan sluta upp bakom när de passerat. Alla ville se vad som skulle hända ikväll. Manglaren sökte sig fram till en av matbodarna och gav skall. Leto som hade boden gav Ramal ett stelt leende, medan de andra matförsäljare andades ut – de hade sluppit undan den här gången. Ramal plockade nonchalant åt sig ett spett med tre grillade kaniner och slängde dem en och en i vida bågar åt sin best. Betalning var det inte tal om. Manglaren slet med dödandets glädje kropparna i stycken och slukade dem med slarvig glupskhet. Maru, och många med honom, såg längtansfullt på kaninbitarna som flög från bestens mun. Maru var för stolt för att böja sig ned och äta resterna från ett djurs skrovmål, men det fanns de som inte hade sådana spärrar. En kvinna sträckte sig efter resterna av ett kaninben som landar framför hennes fötter, och direkt gjorde Manglaren ett utfall mot henne. Hon föll baklänges med besten hängande över sig i det spända kopplet. Ramal och hans vänner skrattade, och hela lägret föll in och skrattade med dem. Även kvinnan med hunden över sig skrattade tillgjort med ögonen fulla av skräck. Det här var varken första eller sista gången. Ibland släppte Ramal kopplet. Idag gjorde han det inte. När gruppen skrattat klart och fortsatt sin triumfvandring genom lägret dök flera av åskådarna till marken och försåg sig av kanindelarna. Kvinnan satt kvar och snyftade tyst för sig själv.
   Maru drog sig tillbaka till grinden och gömde sig bakom en av bodarna. Där var det inte mycket rörelse såhär dags, och närvaron av vakterna gjorde att folk höll sig lugna. Han knöt fast ryggsäcken runt midjan, drog jackan tätt omkring sig och var beredd med bändjärnet i händerna. Morgondagen kanske blev bättre.