006

När han kommit en bit in i skogen sköljde vågor av frustration genom kroppen. Frustration över hur dagen förspillts till ingen nytta, över hans feghet, hans hjälplöshet och oförmåga att agera. Utan att tänka slog han av torra grenar på träden han passerade och var tvungen att sätta sig ned för att lugna nerverna och sluta föra så mycket oväsen. Hans mage gjorde sig åter påmind, trots det han nyss fått uppleva. Tiden hade runnit iväg, men han måste äta för att orka tillbaka till lägret i tid. En rå potatis var det han hade kvar från igår. Med tummen skrapade han bort det mesta av jorden innan han bet små bitar som han noggrant tuggade och sög saften ur innan de svaldes. Den mjöligt syrliga smaken spred sig i munnen och fick saliven att rinna till. Men allt för snabbt tog potatisen slut och lämnade honom med en besk smak längst bak i munnen. Det var inte mycket, men bättre än ingenting. Han mindes dagar då han inte haft något alls att stoppa i sig. Potatisens eftersmak sköljdes ner med små klunkar ur vattenflaskan.
   Om han bara kunnat jaga, så enkelt det hade varit. Aldrig behöva gå hungrig, alltid ha något att sälja. Men för att jaga krävdes kunskap, tålamod och utrustning, och han hade inte något av det. Han hade försökt imitera de snaror han hittat i skogen, men utan framgång. Hans fällor blev alltid klumpiga och fula, det var lätt att förstå varför inga bytesdjur kunde luras att gå i dem. Många var de gånger han slängt avundsjuka blickar på jägarna när de återkommit till lägret med fåglar och smådjur i klasar, ibland med ett helt rådjur över axlarna. Det verkade så enkelt. Men det fanns förstås dagar då även de kom tillbaka tomhänta.
   Han följde de vindlande stigarna genom skogen för att slippa komma i närheten av stridsplatsen, ville inte ses som en utmärglad asätare som strök kring större rovdjurs byten i hopp om att få en smula. Även om det var just det han var. Han höll ögonen öppna efter tecken på faror eller möjliga förtjänster, men ingenstans såg han färska spår efter människor. Det var det vanliga, få rörde sig i skogen när den varken hade bär eller svamp att erbjuda. Han passerade ett vattendrag, men tyckte det luktade unket och vattnet hade en bitter bismak. Det syntes inte vad som förpestat det, var inte värt risken att chansa. Han tog lite vatten ur sin flaska för att skölja ur munnen. Det bar emot att spotta ut de dyra dropparna.