005

Det rytmiska ljudet av en grupp människor som skrek ramsor i marschtakt hördes längre fram och väckte honom ur hans grubblande dagdröm. Maru såg ingen på vägen, men ljudet var tydligt på väg mot honom. Det gick inte att höra vad det var som ropades, men det var något bekant över rytmen. Han egna fötter föll in i takten medan han trevade i minnet för att komma ihåg. Mitt i steget nådde tanken fram – KFD! Han slängde sig ned i diket och kröp genom gräset mot träden som växte intill vägen. En blick längs vägen kostade han på sig innan växtligheten helt hindrade honom. Några människor kom från en sidoväg och hade svängt i riktning mot honom. Han kröp in bland träden och gömde sig under en stor gran. De täta grenarna tillsammans med det höga gräset dolde honom, men han kunde fortfarande se vägen genom gliporna. Han förbannade sitt val av gömställe, men vågade inte försöka ta sig längre in i skogen nu. Risken att de skulle hitta honom om han rörde sig var för stor. Hade de inte redan sett honom kanske de inte skulle upptäcka honom när de passerade. Om de inte hade hundar. Han ryste till, ville inte ens tänka i de banorna. Den enda chansen var att ligga still och inte dra till sig deras uppmärksamhet. Han vågade knappt andas, hjärtslagen reflekterades mot marken och ekade tillbaka in i hans bröstkorg i otakt med rösterna som kom allt närmare.
   'Kill! Fuck! Die! All you get from life! Kill! Fuck! Die!'
   Maru hade aldrig kommit så här nära KFD tidigare, men han kände till dem. De var löst sammanhållna gäng med själlösa monster som drev igenom landet och tog eller förstörde allt och alla de kom åt. Om du inte dödades direkt våldtog och plågade de dig tills inget liv fanns kvar. Det enda sättet att klara sig var att bli en av dem. Maru hade hört skräckhistorier om hur överlevande efter deras anfall erbjudits att bli medlemmar. De som tackat ja hade tvingats våldta och döda andra överlevande, sedan hade de misshandlats så hårt att de förlorat medvetandet. Om de återhämtade sig så fick de ”KFD” inristat i pannan för att visa att det var allt livet hade att erbjuda, att de nu var bundna till gänget för resten av livet. Vilket ofta inte var så länge. 
   En man klädd i kroppsskydd av metall och läder och med en machete vilande på axeln passerade på vägen. Maru borde tittat bort för att synas mindre, men vågade inte släppa vägen med blicken. Han räknade till fem stycken KFD och tre slavkvinnor nedtyngda av packning. Det var bara en liten grupp, men kunde ändå göra stor skada på ett oskyddat samhälle. De verkade inte ha upptäckt honom, de väsnades lika mycket som förut och fortsatte längs vägen.
   Maru låg kvar under granen med sinnena på helspänn och tryckte ned flyktkänslorna som bubblande inom honom. Han skulle inte göra misstaget att resa sig för tidigt i tron att kusten var klar bara för att springa rakt i armarna på eftertruppen. Inte igen. Egentligen hade han inte tid att vänta, dyrbart solljus slösades till ingen nytta. Annat då än att hålla honom vid liv påminde han sig själv. Han hade ju inte haft något mål med sin vandring sen det visat sig att Lois grupp hade ockuperat indutrin. Tanken studsade till. Lois. Vägen Maru kommit på, den väg KFD följde, hur långt bort var Lois manskap? Tio minuter? När som helst borde de stöta på varandra. Som de väsnades skulle Lois vakter ha tid att förbereda sig. Men de skulle inte lämna sitt område, så om KFD retirerade skulle Lois inte följa efter. Då kunde monstren vara på väg tillbaka mot honom igen.
   Marus tankar bröts av ett fjärran skott som ekade genom luften. Ett gevär, förmodligen vaktposten Maru såg tidigare. Ett skott till, och ytterligare ett tätt inpå. Ett kort smatter av automateld och sedan tystnad. De skarpa smällarna hade tystat alla skogens ljud, det enda som hördes var vindens spel i trädkronorna. Maru undrade vad som hänt. Alla kunde vara döda. En våghalsigare sökare hade följt efter i hopp om att båda grupperna skulle ha ihjäl varandra, och sedan tjänade multum på utrustningen. Men det gällde att alla var döda, eller att du var redo att slutföra jobbet. Även om Maru haft mage för det hade han aldrig vågat visa sig på stridsplatsen. Den som står med blod till knäna ser alla okända som fiender. Våghalsiga kunde vinna mycket, men de blev sällan långlivade. Överlevde gjorde den försiktige. Förutsatt att den hittar något att leva av.
   Skrapande steg hördes längs vägen, ljudet av någon som sprungit sig utmattad men ändå tvingade sig framåt. En av bärarna han förut sett passera kämpade sig fram längs vägen. Packningen hade hon slängt från sig, men hon såg fortfarande ut att vara nedtyngd av den. Stegen var stapplande, men ändå fortsatte hon. Just när hon försvann ur Marus synfält kom ljudet av hennes förföljare inom hörhåll. Det var samma röster som han hört när de gått åt andra hållet. Maru blev rädd att kvinnan skulle söka skydd bland träden och leda förföljarna till honom. Men hon bara fortsatte på vägen som i trans, som att hon inte märkte hur de närmade sig. Det var bara två stycken KDF kvar. Maru hoppades att resten hade gått åt i striden. En av dem höll handen tryckt över ett sår på högeraxeln, men båda verkade vara på gott humör. De skrattade och ropade glåpord efter kvinnan. Maru kunde höra när de till slut hann ikapp henne, tacksam att han slapp se. Om han bara haft ett vapen hade han kunnat göra något, men nu låg han bara kvar. Han blundade och tryckte händerna mot öronen för att stänga världen ute, men hur han än försökte kunde han inte hindra ljudet från att ta sig in och illustrera vad som hände.
   Det kändes som att det gått en evighet innan de var färdiga och han äntligen hörde deras röster avlägsna sig. Han väntade en lång stund och sedan väntade han lite till för att vara säker på att de var borta. Han torkade tårarna han inte känt att han gråtit och kröp långsamt fram ut sitt gömställe. Ingen levande varelse syns till. En bit bort på vägen låg den sargade kroppen av kvinnan. Han gick långsamt fram till henne för att se om det var något han kunde göra för henne, men hennes livlösa ögon tillsammans med allt blod gjorde klart att det var allt för sent. Hon hade inga fickor att vittja, så han gjorde det enda han kunde och släpade bort hennes kropp från vägen och la en fallen gren över henne. Hans läppar formade ordet förlåt, men hans röst gav inte ifrån sig något ljud. Han kände sig tom inuti. Det fanns ingen energi för sökande idag. Med tunga steg begav han sig in i skogen för att ta sig tillbaka till Vattentornet.