002

När Maru kommit tillräckligt långt bort från lägret klev han av stigen. Gömd bakom ett träd stod han orörlig och lyssnade. Inga röster, inga fotsteg. Bara vindens sus och enstaka ljud från fåglar. Ingen väsande andning från sjuka djur eller människor. Han hatade de här tillfällena. Dold av ett buskage drog han ned byxorna, hukade och släppte ifrån sig. Det kändes att hans mage inte var nöjd med det lilla den fick. Så snabbt som möjligt avslutade han bestyret och rengjorde sig med det naturen hade att erbjuda. Han sparkade lite löv och kvistar över spåren från hans avstickare innan han fortsatte på stigen.